Anna Wester

Jag skaffade twitter för flera år sedan, nästan direkt jag fick höra talas om det. Som företrädare för en opinionsbildande organisation och med en massa åsikter om allt så kändes det klockrent. Men det tog lång tid innan jag fastnade för det och jag har varit nära att lägga ner många gånger. Men sen har det hela tiden inträffat något, som till exempel attacken mot Ship to Gaza 2010, som gjort att twitter varit en ovärderlig informationskanal. Sedan har fler och fler härliga och intressanta personer anslutit sig till mikrobloggandet.

Nu älskar jag det, jag är helt såld. Ett enda stort forum med kända och okända människor som samtalar med varandra, beslutsfattare och personer som skiter i politik, sportintresserade och kulturmänniskor. Diskussionerna går kors och tvärs och hålls på olika nivåer, seriösa samtal om världspolitik blandas med totalt flippade inlägg om ingenting.

Så kan man ju välja själv vilka man vill följa.

Mitt twitterflöde är grönt och vitt och fullt av solidaritet. Och en del humor.

Jag heter @analys.

I år kommer PGS tillsammans med flera andra organisationer arrangera det tionde Sjöviksseminariet den 16-17 juni. Jag har varit på nio av dem och jag tycker att det har varit lika fantastiskt varje gång. Tre dagar samlas runt hundra Palestinaaktivister från olika organisationer och delar av landet på Sjöviks folkhögskola i Dalarna – för att umgås, äta god mat, diskutera politik, lyssna på intressanta föreläsare, kolla bra filmer.

Det är en otroligt vacker miljö och det finns tid att paddla kanot, bada, spela fotboll, sitta runt brasa på kvällen.

Kolla in hemsidan som Niklas Berg har gjort för seminariet, programmet börjar ta form och det blir många grymma gästföreläsare från olika länder, såklart bland annat från Palestina och Israel. http://sjoviksseminariet.se/program

Kom ner till kolonilotten i går efter kongressen och såg såg att min favoritblomma hade slagit ut.

Nu går det undan, man måste gå ner dit varje dag för att vara säker på att inte missa nåt.

Känner mig jätteglad efter helgens kongress. Det har varit mycket jobb inför, med att få alla papper och handlingar klara i tid så jag känner också lättnad att den är över och att allt fungerade.

Det var verkligen fin stämning och många väldigt viktiga och intressanta diskussioner. Som jag skrivit tidigare är jag så otroligt imponerad över att vi kan vara så överens om allt, när folk har så olika politisk hemvist. Alla har palestinska folkets bästa för ögonen, ingenting annat.

Det blev inga ändringar i programmet, vilket jag tycker är bra. Programmet är enkelt och tydligt och lätt för folk att ställa sig bakom och så ska det vara tycker jag. Däremot antogs en ny strategisk plan, ett handlingsprogram för den kommande perioden. Det är inga nya konstigheter i den, utan vi jobbar på som förut. Med informations- och opinionsarbete med BDS (bojkott, desinvesteringar och sanktioner) som prioriterad metod, vi ska satsa på att stärka organisationen – bli fler medlemmar och få fler aktiva lokalgrupper och vi kommer fortsätta samarbeta med palestinska organisationer och stödja olika biståndsprojekt.

Det känns vemodigt att Per Gahrton nu lämnat som ordförande efter åtta år och jag är väldigt glad och stolt över att få efterträda honom. Det känns verkligen spännande och jag är verkligen pepp på uppdraget. Jag har lärt mig så otroligt mycket av att jobba nära honom under dessa år. Och han har lovat att stanna på barrikaderna och att vi ska få ringa honom när helst vi behöver hans hjälp.

Så tack för förtroendet jag ska ödmjukt förvalta det så gått jag kan. Tack alla som gjorde denna kongress till en fin och bra tillställning.

I dag är det matchdag. Hammarby spelar hemma mot Falkenberg och det är precis vad jag behöver efter en helg med politik, att ge mig ut i det grönvita minglet och kolla fotboll. Forza Bajen!!

I går inleddes Palestinagrupperna i Sveriges 20:e kongress, den fjärde för mig. Vi har kongress vartannat år och jag har faktiskt längtat, även om det varit galet mycket jobb innan med verksamhetsberättelser och bokslut för TVÅ år. Varje kongress är ju en utvärdering om vi är på rätt väg, enda tillfället när styrelse, anställda, lokalgruppsaktiva och andra medlemmar träffas och verkligen diskuterar igenom vad vi gör och framför allt – vad vi ska göra! Ett avstamp inför kommande år.

I år som alla andra år jag varit med, är det en ganska lugn tillställning. Konstaterade i går att det är en imponerande blandning av folk. Inte minst när det gäller politisk hemvist, det tycks vara folk från nästan alla partier – från höger och vänster. Det hettar till i diskussionerna i bland, men alla vill samma sak så i de flesta fall slutar det ändå med konsensus . Alla är överens om att vi skall ha ett enkelt program som är lätt att stödja, men ändå tydligt vad vi vill. Vi arbetar bara med frågor som rör det palestinska folket. Våra krav utgår från FN-resolutioner och konventioner. Vi ställer oss till hundra procent bakom det palestinska BDS-uppropet.Det palestinska civilsamhällets krav på omvärlden att införa bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel så länge ockupationen och folkrättsbrotten fortgår. Läs mer om BDS här: Bojkott, desinvestering och sanktioner

Om en liten stund påbörjar vi förhandlingarna igen, då ska vi anta en strategisk plan och välja ny förbundsstyrelse.

Vi inledde kongressen med ett föredrag av Dick Urban Vestbro som berättade om erfarenheterna från kampen mot apartheid i Sydafrika och arbetet med akademisk bojkott på KTH.

Per Gahrton är en levande uppslagsbok i den här frågan. I dag avgår han som ordförande efter åtta år. Det känns sorgligt. Jag har lärt mig så otroligt mycket av honom under de här åren.

Palestinas ambassadör Hala Fariz besökte oss och höll ett anförande.

hej

tänkte komma tillbaka till min kära blogg. vi behövde vara i från varandra ett tag för att hitta glöden och kärleken igen.

Föredraget i Örebro gick bra. Det kom mycket folk och många ställde frågor, vilket jag verkligen gillar. Superkul med en engagerad publik. De berättade att det varit mycket upprörda känslor när Svensk Israelinformation var där veckan innan. Ett tecken på att det i dag finns en stark opinion i Sverige för palestiniernas rättigheter och ett slut på ockupationen. Jag ser ju flera sådana tecken och det känns väldigt bra. En dag kanske politikerna lyssnar och bestämmer sig för att inte bara prata, utan att också göra något.

En fin dag i Örebro blev det.