Kontrasten när vi åkte från Saida igenom den libanesiska arméns vägspärr in i det största palestinska flyktinglägret i Libanon, Ein el Hilweh, var slående och nästan lite chockartad. Även fast jag varit i många flyktingläger. Det var trångt och rörigt. På den smala, ojämna vägen trängdes alldeles för många bilar, mopeder och människor. Det var smutsigt, dammet yrde och som i alla läger hängde elsladdar kors och tvärs mellan husen. Vi fick kliva ur taxin och gå, eftersom det var stora hål i vägen som höll på att fyllas med sand. I var och varannan hörna syntes män med vapen.

Över hundratusen människor trängs på en yta av 1,2 km i det som sägs vara palestinska flyktingarnas huvudstad i Libanon. I går var det lugnt i lägret, men Ein el Hilweh är allt annat än tryggt för de som bor där. I lägerkommittén ingår partierna i PLO, men där finns många olika grupper och fraktioner närvarande i lägret, libanesiska, palestinska och andra. Några av dem extrema och militanta. Då och då blossar strider upp mellan olika grupper, som i augusti förra året när det pågick våldsamma sammandrabbningar i tio dagar i lägrets smala gränder. Många skadades eller dödades.

PGS samarbetspartner Naba’a, driver ett barn- och ungdomscenter i Ein el Hilweh. Det dyker upp som en oas i kaoset med en relativt stor yta på gården, något det är stor brist på i lägret. Centret är fullt av barn och unga och stämningen kändes varm och glad.

Nu var det dags att göra de första intervjuerna till temaskriften. Jag var hembjuden till familjen Faour och hade två träffar inbokade, men blev kvar i många timmar. Folk kom och gick, ville berätta sin och sin familjs historia eller bara höra om PGS jobb i Sverige. Några satte sig en stund och berättade om någon incident, andra pratade länge. Det gick åt många koppar kaffe och jag hade svårt att ta in allt jag fick höra. Allas familjer var splittrade, några familjemedlemmar var i Syrien, andra hade gjort den livsfarliga resan till Turkiet och vidare till Grekland, Italien, Makedonien och Tyskland. En kvinna i min egen ålder ville berätta om sin familj, men när hon började prata om hur familjen splittrats när de flydde från Syrien för tre år sedan, kom tårarna och hon kunde inte hitta orden. Hennes man hade lyckats ta sig till Danmark med deras barn och hon hade hamnat i lägret ensam.

Men det blev också mycket skratt. Även om sorg och förtvivlan var det som framträdde mest i historierna, var där också mycket styrka och berättelser om överlevnad. Föräldrar som gjort allt för att ge sina barn en så trygg uppväxt som det bara är möjligt under de förhållanden som är. Jag berättade om bojkottarbetet hemma och hur vi försöker informera om situationen var helst vi får tillfälle.

Bahiya

Mest spännande var mötet med Bahiya, eller al Hadji som hon kallas eftersom hon är äldst i familjen. Det var som ett magiskt ögonblick och jag satt klistrad när hon berättade historien om sitt liv. Bahiya var 10 år när hennes familj tvingades fly från Palestina 1948, när israeliska soldater intog deras hemby. Hon minns allt som om det vore i går. Hur de grävde ner värdesaker i trädgården, eftersom de var säkra på att de snart skulle återvända. Nu 68 år senare vet hon att hon aldrig kommer att få se sitt hemland igen. Men hon berättar om Palestina för sina barnbarn varje dag, och hon drömmer om att de ska få komma dit. Hon tog fram sin smartphone och visade en bild på ett träd som en släkting skickat. Det växer i det som en gång var en palestinsk by i nuvarande Israel.

Bahiya berättade hur mycket har förändrats i Ein el Hilweh genom åren, hur situationen för folk har blivit mycket svårare. Förr kunde de sova på gatan, i dag vågar folk knappt gå ut på kvällen efter att det blivit mörkt.

Alla jag pratar med säger att otryggheten, bristen på säkerhet är det värsta nu. Att behöva gå och vara rädd. Sen arbetslösheten så klart, som i alla palestinska flyktingläger är den skyhög.

Precis som omvärlden har ett ansvar att sätta press på Israel för ett slut på ockupation och apartheid, har omvärlden ett ansvar för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända som det fastslagits i FNs resolution 194. Ingen fred utan rättvisa.

Drömmen om en framtid

Publicerat: 24 mars, 2016 i Uncategorized

Nabaas center i Bourj Al Shamali

Runt bordet i det lilla centret i Shabriha träffar vi nio kvinnor i olika åldrar, några har sina barn i knät. De flesta är palestinier vars familjer flydde till Syrien efter 1948. Nu har de själva tvingats fly för att söka trygghet för sig och sina barn. Från ett flyktingläger till ett annat. Och tillvaron är allt annat än trygg. Allas familjer är splittrade, några har förlorat anhöriga på vägen. Delar av familjerna har tagit sig till Sverige, Holland eller Tyskland medan andra sitter fast vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. Någons brorsson är försvunnen och de befarar att IS har tagit honom.

”Shabriha gathering” ligger i södra Libanon. Det är inte ett av de 12 registrerade palestinska flyktinglägren i Libanon, men har funnits lika länge och fungerar ungefär likadant, förutom att där också bor fattiga libaneser och det är inga vägspärrar vid infarterna. Där finns en grundskola, men för att fortsätta plugga efter 14-års ålder behöver ungdomarna åka till ett närliggande läger, vilket kostar pengar. Och den ekonomiska situationen är en katastrof. Många unga hoppar av skolan och försöker hitta ett jobb i stället. Men med liten chans att lyckas då arbetslösheten är skyhög.

De palestinier som kommit från Syrien får inte plugga vidare om de inte har något ID-kort och ID-kort gavs inte ut i Syrien förrän man fyllde 14 och många som flydde innan dess skulle behöva åka tillbaka till Syrien för att få ett. Att få ett palestinskt ID-kort i Libanon kostar mycket pengar.

Situationen för de unga i lägren är mycket svår och känslan av hopplöshet går att ta på vart vi än kommer. Hemlandet Palestina känns långt borta, och de som kommit nu från Syrien hoppas på att få återvända dit en dag. Sen är det drömmen om Europa. ”Vi sover hellre på gatorna i Europa, än bor kvar här”. ”I Europa bryr de sig om mänskliga rättigheter, här är vi inte värda någonting”. De vet oddsen. De har vänner som drunknat på vägen, skickats tillbaka eller sitter fast någonstans på vägen.

Kvinnorna vi träffade i Shabriha har alla tonåringar som deltagit i ett av de projekt som PGS samarbetspartner Naba’a har genomfört i det palestinska flyktinglägret. Projektet riktar sig till unga som inte ser någon framtid, som hoppat av skolan eller hamnat snett på något sätt. Unga som mår dåligt, några av dem hade isolerat sig och gett upp om livet.

Shabriah

Genom Naba’a får de träffas och lära känna andra unga i samma situation. Palestinier som vuxit upp i lägren i Libanon och de som kommit nyligen från Syrien samt även libanesiska ungdomar. Projektet går ut på att ungdomarna får lära sig ett yrke konkret och samtidigt bygga upp självförtroendet. Frisörer, sekreterare, sminköser eller elektriker till exempel.

De har också bildat grupper av ungdomar i lägret som skall få möjlighet att påverka situationen för unga, och de har påbörjat ett samarbete med lägerkommittérna och andra organisationer.

Mammorna berättar att deras barn har blivit som nya personer genom yrkesträningen och allt runt omkring. De har blivit gladare, fått tillbaka drömmar om en framtid. Några har fått jobb eller praktik.

Vi träffar några unga tjejer som är en del av projektet. Nour berättar att hon förbereder sig för att starta en egen salong men viktigast har varit säger hon, att de kan påverka andra unga att gå kvar i skolan.

När jag går och lägger mig på kvällen snurrar så många tankar i huvudet. Jag är full av beundran över kvinnorna jag träffade i dag. Människor som förlorat allt, som är svikna av omvärlden gång på gång, men ändå kämpar för att ge sina barn en framtid. Och som tillsammans tar sig igenom en svår vardag.

De palestinska flyktingarna har väntat i snart 70 år på rättvisa. Vi måste stå upp för deras rättigheter. För ett slut på ockupationen och rätten att återvända. Och vi har ett ansvar för alla de människor som nu är på flykt, bland annat från Syrien.

Um Yassin som flytt med sin familj från Syrien till flyktinglägret Bourj Al Shamali

Jag åker till Libanon

Publicerat: 20 mars, 2016 i Uncategorized

Handala
En bild jag tog senast, på en vägg i ett av de palestinska flyktinglägren i Libanon. Handala, den palestinska flyktingpojken som vänder ryggen åt ockupationen och väntar på att få återvända.

I morgon åker jag till Libanon med de som ansvarar för Palestinagruppernas engagemang där. Det är med blandade känslor, men mest är jag förväntansfull, glad och tacksam över möjligheten. Som förra gången när jag var där för ungefär ett år sedan, ska jag besöka PGS samarbetspartners i olika palestinska flyktingläger.

Jag ska också börja arbetet med årets temaskrift som skall ha de palestinska flyktingarna, i och utanför Palestina, i fokus

Vi ska berätta om Nakba, den stora katastrofen 1948 när över 750 000 palestinier tvingades fly sina hem och 500 palestinska byar jämnades med marken av israeliska terrorgrupper. Om människor som lever som flyktingar på Västbanken och Gaza, om de som vuxit upp i flyktingläger i Libanon och väntat hela sina liv på att få återvända. Om flyktingar som tvingats på flykt igen, först från Palestina till Syrien och nu till Libanon. Den ska handla om rätten att återvända som omvärlden slagit fast i en FN-resolution men knappast talar om.

Det är jag och Catrin Ormestad som skriver i år också (sen är vi ju många fler som gör jobbet  för att få ihop tidningen), och utgångspunkten är densamma som alltid – att ge fakta, historia, analyser och berätta om vardagen – genom möten med människor, reportage och intervjuer. Det mesta gör vi sen i sommar, men jag börjar alltså redan nu under resan till Libanon.

Det känns också fint att åka till Libanon just i år, samtidigt som PGS fyller 40 år.

En stor och viktig del i Palestinagruppernas historia finns i engagemanget i Libanon under 70- och 80-talet när svenska volontärer åkte till det palestinska flyktinglägret Rashediye och arbetade som sjukvårdspersonal. De kom sedan hem och berättade om vad de sett och upplevt. Det blev början på PGS sätt att arbeta, med biståndsprojekt och informations- opinions och påverkansarbete länkade till varandra. Engagemanget i de palestinska flyktinglägren i Libanon har fortsatt sedan dess och i dag stödjer vi flera projekt där.

Sen känns det bra att få kanalisera en del av all frustration som jag och många med mig känner i dag över situationen med så många människor på flykt. Människor som möts av stängda gränser och fördomar. Jag ska göra mitt bästa för att förvalta de historier människor delar med mig, och se till att de hörs i debatten. Om Palestina och om flyktingar i allmänhet.

Vi får se hur det blir med rapporter under resan, vi kommer ju att åka runt en hel del. Men tanken nu är att den som vill ska kunna följa här på bloggen.

———

Libanon som är lika stort som Skåne och har 4,5 miljoner invånare, har tagit emot 1,1 miljoner flyktingar från Syrien. 450 000 personer är registrerade som palestinska flyktingar från Palestina och bor i något av de 12 palestinska flyktinglägren. 42 000 palestinier har också kommit från Syrien.

G4S

Den internationella BDS-rörelsen, som PGS och flera andra svenska organisationer är en del av,  fortsätter vinna segrar.

Det är inte många positiva nyheter från Palestina nu. Varje dag kan vi – om vi själva letar efter nyheterna vill säga – läsa om palestinska ungdomar som skadats eller dödats av den israeliska armén eller om nya illegala bosättningar som godkänts av Israels regering. Det positiva handlar om motståndet. Det palestinska folket ger inte upp. Ickevålds-demonstrationerna hålls varje fredag i byar och städer, men inte bara då. Utan så gått som dagligen är folk ute på gatorna för att kräva sina rättigheter och protestera mot ockupation och apartheid. Och de behöver omvärldens stöd och solidaritet.

Det palestinska civilsamhället har enats bakom det s k BDS-uppropet och ber omvärlden att bojkotta Israel, att uppmana företag att inte investera där och våra regeringar att införa sanktioner mot Israel så länge ockupationen pågår och tills det blir en rättvis fred.

Och det gör skillnad. När vi gör det tillsammans, över hela världen, gör det verkligen skillnad. Vi har fått flera kvitton på det den senaste tiden. Nu meddelar det brittiska säkerhetsföretaget G4S att de bryter förbindelserna med Israel. DET är en stor seger för BDS-rörelsen!

Kampanjerna mot G4S började 2010 och riktade sig mot att företaget levererade utrustning till vägspärrar och bosättningar på Västbanken, samt Israeliska fängelser där palestinska fångar, även barn hålls. Företaget har förlorat kontrakt för enorma summor på grund av BDS-kampanjerna och meddelade 2013 att de avbröt verksamheten på ockuperad mark. De fortsatte dock förse fängelser med material och transporter.

Härom veckan kom alltså beskedet att de avvecklar all verksamhet i Israel. En stor och viktig nyhet som visar att BDS gör skillnad.

Läs vad BNC, den palestinska organisationen som samordnar BDS-arbetet skriver om detta: http://bdsmovement.net/2016/g4s-announces-plans-to-exit-israel-13794

Middle east Monitor: G4S says it will exit Israeli market, following high-profile BDS Campaign.

 

Palestinagrupperna fyller 40 år

Publicerat: 16 mars, 2016 i Uncategorized

Nu är årets första Palestina Nu skickad till tryck. Det känns alltid så himla skönt när sista korret är gjort, även om jag varje gång önskade att vi hade mer resurser för att göra den där tidningen. Men tack vare att folk skriver, layoutar och bidrar med bilder helt ideellt, så får vi i hop en fantastiskt medlemstidning till väldigt billig kostnad. Vet att en del undrar om skillnaden på de ordinarie numrena och temaskrifterna som vi ger ut en gång om året, nu senast ”Här skall vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina. De är lite mer påkostade då de fungerar som utbildningsmaterial och skickas bland annat till alla gymnasieskolor i Sverige. De ordinarienumren görs som sagt med små resurser har har mer formen av en medlemstidning, med fokus på PGS och solidaritetsarbetet i Sverige, våra samarbetspartners i Palestina och Libanon blandat med berättelser och politiska analyser.

I Palestina Nu nummer 1 fokuserar vi på att PGS fyller 40 år. Det har varit så fantastiskt roligt att göra det, att läsa texter, gräva i arkiv och fotoalbum och intervjua aktivister som varit med hela vägen från bildandet 1976 fram till nu. Det blir en tillbakablick men vi ser också framåt så klart. Solidaritet, kamp och motstånd skulle det kunna sammanfattas.

Jag är så himla stolt över att vara en del av Palestinagrupperna som under 40 år genom solidaritet och i handling visat stöd till palestiniernas frihetskamp. Det sorgliga är att så lite har skett, att situationen för palestinierna är värre än någonsin och att en rättvis fred känns långt bort. Hoppet är BDS. Den växande bojkottrörelsen som når framgångar varje dag. Där vi är en viktig de. Det vi gör här blir betydelsefullt för att vi är många över hela världen som gör det tillsammans.

Vi planerar att uppmärksamma PGS 40 år även på hemsida och i sociala medier under hela året. Det finns så mycket att berätta och jag vill gärna vara med och göra det.

Omslag PalNu

Coffe for all Nations på Zita

Publicerat: 15 mars, 2016 i Uncategorized

Abed
Abed

I går hade Wafa Jamils film Coffe for all Nations Sverigepremiär på Zita i Stockholm. En underbar film som jag nu hoppas får stor spridning. Jag fick frågan innan om jag ville introducera filmen och tackade ja. Ett mycket hedervärt och fint uppdrag, så jag hade sett filmen innan och jag och Wafa hade setts och pratat om den. Jag var lika tagen i går som första gången jag såg den. Jättefin stark och viktig film.

Filmen handlar om Abed, en palestinsk man med familj i flyktinglägret Deheishe i Betlehem, men som själv valt att kämpa för att stanna på sin mark trots att ockupationsmakten gör allt för att få honom att lämna. Jag har själv träffat flera som Abed, nu senast när jag var i Jordandalen i somras och skrev tidningen Här ska vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina.

Som jag sa när jag presenterade filmen i går, så har alla palestinier eller alla palestinska familjer, en historia. Ofta när man träffar någon börjar det med en kopp kaffe och prat om politik och ockupationen i allmänhet. Sen kommer det alltid fram en historia om hur ockupationen påverkar människors liv.

Historier om fördrivning och flykt, om familjer som förlorat sin mark, om föräldrar, bröder eller systrar i fängelse eller unga som berättar att de arresterats tio dagar före sin examen och aldrig återvänt till skolan sedan dess. Berättelser om våld från bosättare och militär, husdemoleringar och krossade drömmar. Men också berättelser om kamp och motstånd. Motståndet mot ockupationen tar sig så många olika former, som till exempel kampen för att få stanna på sin mark.

I filmen berättar Wafa, som själv är palestinska, genom mötet med Abed en av alla dessa historier. Om kaffet, ockupationen och motståndet.

Filmen låter oss komma nära. Vi känner doften av kaffet och ockupationens orättvisa tränger igenom filmduken. Men också styrkan. Filmen visar inget blod, ändå är våldet hela tiden närvarande. Det gör den extra stark tycker jag. Och som sagt, jag hoppas att den här filmen ses av många. Den behövs.

Tal Palestinademo 16 oktober 2015

I helgen samlas vi i London, Berlin, New York, Bryssel, Bogota, Toronto, Göteborg, Malmö och Stockholm för att visa solidaritet med det palestinska folkets motstånd.

Motståndet mot den brutala militärockupation som människor lever under i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. Motståndet mot Israels kolonialism och apartheid. Ett motstånd som pågått i olika former sedan fördrivningen av palestinier började runt 1948.

I en våg av solidaritet sluter vi upp bakom det palestinska folkets kamp för frihet.

Sedan mer än 10 år tillbaka samlas folk varje fredag, i byar och städer på Västbanken, för att med ickevåld demonstrera mot ockupationen. Mot murar och landstölder.

Varje fredag möts demonstranterna av brutalt våld från den israeliska ockupationsarmén.

Militära attacker mot obeväpnade demonstranter.

… läser vi sällan om i medierna.

För när det kommer till Palestina och Israel, använder omvärldens politiker och journalister dubbla måttstockar. Palestinierna kallas terrorister när de gör motstånd, medan en av världens starkaste militärmakter kommer undan genom att hävda självförsvar.

Det är ofta frustrerande att läsa nyhetsrapporteringen kring Palestina och speciellt i tider som nu, när Israel inleder en offensiv, när den brutala ockupationen blir ännu något blodigare. Men senaste veckorna har rapporteringen i mainstreammedia nått en bottennotering. Den har varit genomusel.

Det har förekommit förvirrande faktafel, speciellt kring Jerusalem. Men framför allt en total avsaknad av analys och sammanhang. Det har rapporterats om ökat våld på ”båda sidor” – men ingenting om att det till största delen handlar om stenar mot automatvapen.

Det har stått att problemet är våldsamma palestinska ungdomar, men ingenting om de israeliska soldaternas övervåld i strid med internationell rätt.

Och väldigt sällan har man ens nämnt grunden till allt våld; den israeliska ockupationen.

En av de stora tidningarna hade som rubrik häromdagen att ” vägspärrar och soldater skall få stopp på våldet”. Ingen som säger att: vägspärrar och soldater är orsaken till våldet.

Även när mediernas strålkastare är släckta pågår ockupation och apartheid, dag ut och dag in. Palestinierna ser sina barn arresteras och dödas, sin mark konfiskeras och sina hus rivas. Människor bor bakom murar och taggtråd, snart utan hopp och drömmar.

Ockupation är våld. Och Palestinierna har rätt att göra motstånd.

Jag kommer att avsluta mina tal, artiklar och blogginlägg på ungefär samma sätt till dess att det införts sanktioner mot Israel såsom det gjordes mot apartheidregimen i Sydafrika.

Jag kommer att sprida det palestinska civilsamhällets uppmaning till oss, att ställa Israel till svars för sina brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Uppmaningen att bojkotta Israel.

Den växande internationella BDS-rörelsen med krav på bojkott, desinvesteringar och sanktioner, gör stora framsteg och beskrivs av den israeliska regeringen som ett strategiskt hot.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. Och när sanktioner kan ses som ett trubbigt verktyg. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas.

Medan blodet från ihjälskjutna palestinska ungdomar flyter på gatorna i Jerusalem, medan den israeliska armén arresterar och misshandlar barn, medan bosättarna på stulen palestinsk mark med stöd från Netanyahus högerextrema regering dagligen terroriserar palestinierna..

Så välkomnas Israel i internationella samarbeten och tillåts sluta förmånliga avtal med till exempel EU.

Eftersom Israel är beroende av detta, skulle en bojkott garanterat ha effekt.

Vi kan stödja det palestinska motståndet genom att i handling visa solidaritet, genom att bojkotta Israel.

Foto: Sara Lilltjafs

Östra Jerusalem 2015 Foto: Anna Wester

Östra Jerusalem 2015 Foto: Anna Wester

Nu sprids skräck i Jerusalem och i städer och byar på Västbanken när Netanyahus högerextrema regering inlett en brutal offensiv med kollektiv bestraffning mot hela det palestinska folket. Hundratals palestinier har blivit beskjutna av israeliska soldater de senaste dagarna, många har skadats och några har dött. Samtidigt har de militanta bosättarna trappat upp attackerna mot civila palestinier. Nu hotar Israel med en ny Operation Defensive Shield, den blodiga invasionen 2002.

Utvecklingen kommer inte som någon överraskning. Israels grepp om det ockuperade Östra Jerusalem har hårdnat och provokationerna gentemot palestinier som lever i den tilltänkta huvudstaden har accelererat. För alla palestinier är Jerusalem en central symbol och det som sker där får konsekvenser i hela det palestinska området

Förevändningen för offensiven är denna gång morden på ett israeliskt par nära en bosättning öster om Nablus på ockuperad mark. Medierna i Sverige rapporterar om ”ökat våld mellan palestinier och israeliska säkerhetsstyrkor”, men det är viktigt att sätta det som nu sker i sin kontext och också minnas att många palestinier dödas utan anledning och utan att det når västerländsk media. Bara i år har fler än 20 palestinier dödats av den israeliska armén.

Även när mediernas strålkastare är släckta pågår ockupation och apartheid, dag ut och dag in. Palestinierna ser sina barn arresteras och dödas, sin mark konfiskeras och sina hus rivas. De bor bakom murar och taggtråd, snart utan hopp och drömmar.

Omvärlden har erkänt palestiniernas rättigheter i resolutioner och konventioner. Men aldrig någonsin ställs Israel till svars för brotten mot dem. Istället tillämpas dubbla måttstockar, där palestinierna kallas terrorister när de gör motstånd, medan en av världens starkaste militärmakter kommer undan genom att hävda självförsvar.

Det finns bara en lösning på det här – ett slut på ockupationen och en rättvis fred.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. Och när sanktioner kan ses som ett trubbigt verktyg. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas. Israel välkomnas i internationella samarbeten och har förmånliga avtal inom många områden med till exempel EU. Israel är beroende av detta, så krav och sanktioner skulle garanterat ha en effekt.

Hallå världen. Stoppa israels kollektiva bestraffning av det palestinska folket. Sluta belöna Israel och låt dem stå till svars för alla folkrättsbrott.

Gör något. Del tusen.

Anna Wester, ordförande
Palestinagrupperna i Sverige (PGS)

Här ska vi stanna

Publicerat: 7 augusti, 2015 i Uncategorized

I dag pustar jag ut. Lite i alla fall. För i går skickade Eva som layoutar temaskriften den första pdfen där vi har alla texter och bilder på plats. Det känns som ett stort ögonblick, härligt men också lite läskigt. Det är ju omöjligt att få med allt en vill på 32 sidor, så tankarna snurrar om det är rätt prioriteringar. Och nu ska andra läsa texterna för första gången, det är nervöst. Men väldigt roligt.

Berättelserna och fotona från resan till Palestina i somras håller på att bli en tidning och snart skall vi äntligen få dela med oss av de historier människor i Gaza och på Västbanken delat med oss. Berättat för att få flera att förstå och framför allt, för att få fler att engagera sig i kampen  mot ockupationen.

I Gaza träffade jag och Catrin Ormestad, som skrivit hälften av artiklarna i tidningen, människor som förlorade allt under kriget förra sommaren, men som ändå kämpar på. Föräldrar som gör allt för att deras barn skall få ett så bra liv som det är möjligt att få i ett stort utomhusfängelse där alla, även psykologer och läkare har trauman i olika grad. Vi träffade fiskare och jordbrukare som ständigt är i skottlinjen och vi hade möte med UNRWA, FNs organ för palestinska flyktingar.

På Västbanken spenderade jag en hel del tid i Jordandalen, med aktivister och jordbrukare och försöker berätta om deras problem och om deras kamp och motstånd. Situationen i Jordandalen är katastrofal, Israel har kontroll över den mesta marken och ALLT vatten.

Catrin har intervjuad beduiner i Negev/Naqab som hela tiden fördrivs eller hotas bort från sina marker av den israeliska staten och hon har gjort ett reportage om Jerusalem; Sten för sten. Hus för hus – Israel tar över Jerusalem.

Fördrivningen av palestinier från sina marker har pågått sedan 1948 och pågår fortfarande. Israel fortsätter att bygga bosättningar, murar och militärområden, skogar, vägspärrar och motorvägar på stulen palestinsk mark. Bönder på Västbanken kämpar för att nå sina olivodlingar, för att ibland finna de tusen år gamla träden nedbrända av israeliska bosättare eller soldater.

Kampen om marken och vattnet är central i Palestina-Israelkonflikten och går hand i hand med motståndet mot ockupation och apartheid.

Här skall vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina är titeln på årets temaskrift. Den kommer att vara klar i slutet av augusti.

Från Gaza till Beersheva

Publicerat: 15 juni, 2015 i Uncategorized

Det är en hemsk känsla att gå ut ur Gaza, på så många sätt. Främst att säga hejdå till vänner som inte önskar annat än att kunna passera den där gränsen; åka till Västbanken eller någon annan stans. Känslan av isolering kanske blir något lite mindre när vi kommer, de säger så i alla fall, men jag tänker att den måste bli större när vi åker därifrån. Sen är det ju alltid jobbigt att säga hejdå till människor man tycker om när man inte vet när eller om man kommer att träffas igen. Många tårar rann bakom mina solglasögon. Men med mig har jag fina minnen, tillsammans med hemska starka berättelser. Och ett antal hundra bilder.

På vägen ut passerar en först Hamas checkpoint, därifrån taxi till Fatah/PAs kontroll för att sedan gå den långa långa gången genom ingenmansland till Israel. Där ett kort förhör och sen ute. Snurrig är man då. Klump i magen. Sorgsen.

På vägen från övergången Erez åkte vi till Beersheva i Israel och träffade aktivister. Den dagen var det demonstration i protest mot domstolens beslut att riva beduinbyarna Umm al Hirar och Atir. Demonstrationen gick till domstolsbyggnaden där det hölls tal. När jag frågade en av aktivisterna vad det var för byggnad, förklarade hon:

– Thats the court where we loose on daily basis!

Efter demon åkte vi med till beduinbyn Wadi Al Naam. Där gjorde vi en intervju med Yousef, byns talesman. Det kommer att bli en artikel i tidningen om beduinernas situation. Hur de sedan staten Israel bildades har fördrivits från sina marker och så fortfarande. Om kampen om mark, vatten och el. Wadi Al Naam ligger omgiven av israeliska fabriker, vad det har för konsekvenser vet ingen.