Vägen till manus(gruppen)!

Jag har alltid föredragit att uttrycka mig i text. Med åren har jag lärt mig att prata också och i jobbet är det inte ovanligt att jag håller tal eller föredrag inför stor publik. Nu tycker jag till och med om att göra det. Om jag har haft tid att förbereda mig ordentligt. För innan ett framträdande skriver jag ner vad jag vill säga. Sida upp och sida ner. Lösryckta resonemang och poänger. Ostrukturerat med pilar kors och tvärs över pappret. Sedan läser jag mina egna ord och när jag väl står där behövs inget manus. Som barn skrev jag sagor och i tonåren blev det dagbok och senare dikter. Poesin har följt mig genom livet och jag älskar att både läsa och skriva dikter även om de hamnar i skrivbordslådan. På universitetet blev det akademiska texter och efter det reportage och artiklar. Under en period politiska analyser. Böcker har jag gjort många försök att skriva, hundratals sidor med helt okej text. Men inget som har kunnat bli en bok. 

Så när jag bestämde mig för att börja skriva skönlitterärt hade jag inställningen att jag skulle lära mig. Gestalta, strö ord och göra målande miljöbeskrivningar. Hitta min röst. En tanke jag brottades med då var huruvida jag skulle ha tid. Om det var värt att satsa pengar och kraft på något som förmodligen inte skulle leda till något konkret. Prestationskravet i ena vågskålen och min lust att skriva i den andra. Till slut blev det  i alla fall en skrivarkurs online. Där kunde jag gömma mig bakom datorn och det skulle inte ta för mycket tid av annat. Tänkte jag då. Men dörrarna som öppnades, skulle aldrig gå att stänga. 

Jorun Modén var min lärare och kurskompisarna var i olika åldrar, från olika delar av landet och deltagarnas bakgrunder var vitt skilda. EU-kommissionen, bank, förskollärare, musiker, journalist och så vidare. Hur olika vi än var, hade vi en sak gemensamt – skrivandet! 

Det var fantastiskt och jag lärde mig något nytt varje dag. Genom Joruns lektioner, feedbacken och av att läsa andras texter och ge kommentarer. Det är fortfarande fantastiskt. För jag slutade aldrig. Författarkurs 1, 2, 3 och någon extrakurs som hette något med flow. Sedan blev det manusgruppen och måndagar blev veckans viktigaste dag. Nu gömmer jag mig inte bakom datorn längre, utan att vi faktiskt träffas är något av det viktigaste. 

I manusgruppen har alla något skrivprojekt, även om vi har olika mål med skrivandet. Vi lär oss fortfarande av Jorun, utbyter erfarenheter, läser och diskuterar. Peppar och hjälper varandra. Jag har manusgruppen att tacka för så mycket och faktum är att jag har träffat vänner för livet där. 

Mina mål flyttas hela tiden fram. Först att lära mig skriva skönlitterärt, sedan kämpade jag med att lyckats avsluta ett projekt och när jag väl gjort det var jag ett steg närmare drömmen att bli utgiven. Två ljudböcker på Southside Stories har det blivit och nu arbetar jag med två nya projekt, det ena del tre i spänningsserien QampusQueen. Det andra ska jag berätta om en annan gång. 

I samband med att mina ljudböcker släppts har många berättat om sina drömmar om att skriva och ge ut en bok. Och jag får frågor om jag har några tips. Så jag vill ge just detta råd: Gå en författarkurs, be om hjälp och hjälp andra! Men framför allt: Våga!

Här hittar du Joruns kurser.