Hallå världen! Palestina anropar (del 1000)

Östra Jerusalem 2015 Foto: Anna Wester
Östra Jerusalem 2015 Foto: Anna Wester

Nu sprids skräck i Jerusalem och i städer och byar på Västbanken när Netanyahus högerextrema regering inlett en brutal offensiv med kollektiv bestraffning mot hela det palestinska folket. Hundratals palestinier har blivit beskjutna av israeliska soldater de senaste dagarna, många har skadats och några har dött. Samtidigt har de militanta bosättarna trappat upp attackerna mot civila palestinier. Nu hotar Israel med en ny Operation Defensive Shield, den blodiga invasionen 2002.

Utvecklingen kommer inte som någon överraskning. Israels grepp om det ockuperade Östra Jerusalem har hårdnat och provokationerna gentemot palestinier som lever i den tilltänkta huvudstaden har accelererat. För alla palestinier är Jerusalem en central symbol och det som sker där får konsekvenser i hela det palestinska området

Förevändningen för offensiven är denna gång morden på ett israeliskt par nära en bosättning öster om Nablus på ockuperad mark. Medierna i Sverige rapporterar om ”ökat våld mellan palestinier och israeliska säkerhetsstyrkor”, men det är viktigt att sätta det som nu sker i sin kontext och också minnas att många palestinier dödas utan anledning och utan att det når västerländsk media. Bara i år har fler än 20 palestinier dödats av den israeliska armén.

Även när mediernas strålkastare är släckta pågår ockupation och apartheid, dag ut och dag in. Palestinierna ser sina barn arresteras och dödas, sin mark konfiskeras och sina hus rivas. De bor bakom murar och taggtråd, snart utan hopp och drömmar.

Omvärlden har erkänt palestiniernas rättigheter i resolutioner och konventioner. Men aldrig någonsin ställs Israel till svars för brotten mot dem. Istället tillämpas dubbla måttstockar, där palestinierna kallas terrorister när de gör motstånd, medan en av världens starkaste militärmakter kommer undan genom att hävda självförsvar.

Det finns bara en lösning på det här – ett slut på ockupationen och en rättvis fred.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. Och när sanktioner kan ses som ett trubbigt verktyg. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas. Israel välkomnas i internationella samarbeten och har förmånliga avtal inom många områden med till exempel EU. Israel är beroende av detta, så krav och sanktioner skulle garanterat ha en effekt.

Hallå världen. Stoppa israels kollektiva bestraffning av det palestinska folket. Sluta belöna Israel och låt dem stå till svars för alla folkrättsbrott.

Gör något. Del tusen.

Anna Wester, ordförande
Palestinagrupperna i Sverige (PGS)

Här ska vi stanna

I dag pustar jag ut. Lite i alla fall. För i går skickade Eva som layoutar temaskriften den första pdfen där vi har alla texter och bilder på plats. Det känns som ett stort ögonblick, härligt men också lite läskigt. Det är ju omöjligt att få med allt en vill på 32 sidor, så tankarna snurrar om det är rätt prioriteringar. Och nu ska andra läsa texterna för första gången, det är nervöst. Men väldigt roligt.

Berättelserna och fotona från resan till Palestina i somras håller på att bli en tidning och snart skall vi äntligen få dela med oss av de historier människor i Gaza och på Västbanken delat med oss. Berättat för att få flera att förstå och framför allt, för att få fler att engagera sig i kampen  mot ockupationen.

I Gaza träffade jag och Catrin Ormestad, som skrivit hälften av artiklarna i tidningen, människor som förlorade allt under kriget förra sommaren, men som ändå kämpar på. Föräldrar som gör allt för att deras barn skall få ett så bra liv som det är möjligt att få i ett stort utomhusfängelse där alla, även psykologer och läkare har trauman i olika grad. Vi träffade fiskare och jordbrukare som ständigt är i skottlinjen och vi hade möte med UNRWA, FNs organ för palestinska flyktingar.

På Västbanken spenderade jag en hel del tid i Jordandalen, med aktivister och jordbrukare och försöker berätta om deras problem och om deras kamp och motstånd. Situationen i Jordandalen är katastrofal, Israel har kontroll över den mesta marken och ALLT vatten.

Catrin har intervjuad beduiner i Negev/Naqab som hela tiden fördrivs eller hotas bort från sina marker av den israeliska staten och hon har gjort ett reportage om Jerusalem; Sten för sten. Hus för hus – Israel tar över Jerusalem.

Fördrivningen av palestinier från sina marker har pågått sedan 1948 och pågår fortfarande. Israel fortsätter att bygga bosättningar, murar och militärområden, skogar, vägspärrar och motorvägar på stulen palestinsk mark. Bönder på Västbanken kämpar för att nå sina olivodlingar, för att ibland finna de tusen år gamla träden nedbrända av israeliska bosättare eller soldater.

Kampen om marken och vattnet är central i Palestina-Israelkonflikten och går hand i hand med motståndet mot ockupation och apartheid.

Här skall vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina är titeln på årets temaskrift. Den kommer att vara klar i slutet av augusti.

Från Gaza till Beersheva

Det är en hemsk känsla att gå ut ur Gaza, på så många sätt. Främst att säga hejdå till vänner som inte önskar annat än att kunna passera den där gränsen; åka till Västbanken eller någon annan stans. Känslan av isolering kanske blir något lite mindre när vi kommer, de säger så i alla fall, men jag tänker att den måste bli större när vi åker därifrån. Sen är det ju alltid jobbigt att säga hejdå till människor man tycker om när man inte vet när eller om man kommer att träffas igen. Många tårar rann bakom mina solglasögon. Men med mig har jag fina minnen, tillsammans med hemska starka berättelser. Och ett antal hundra bilder.

På vägen ut passerar en först Hamas checkpoint, därifrån taxi till Fatah/PAs kontroll för att sedan gå den långa långa gången genom ingenmansland till Israel. Där ett kort förhör och sen ute. Snurrig är man då. Klump i magen. Sorgsen.

På vägen från övergången Erez åkte vi till Beersheva i Israel och träffade aktivister. Den dagen var det demonstration i protest mot domstolens beslut att riva beduinbyarna Umm al Hirar och Atir. Demonstrationen gick till domstolsbyggnaden där det hölls tal. När jag frågade en av aktivisterna vad det var för byggnad, förklarade hon:

– Thats the court where we loose on daily basis!

Efter demon åkte vi med till beduinbyn Wadi Al Naam. Där gjorde vi en intervju med Yousef, byns talesman. Det kommer att bli en artikel i tidningen om beduinernas situation. Hur de sedan staten Israel bildades har fördrivits från sina marker och så fortfarande. Om kampen om mark, vatten och el. Wadi Al Naam ligger omgiven av israeliska fabriker, vad det har för konsekvenser vet ingen.

”Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv”

I dag har varit en väldigt tuff dag, känslomässigt. Vi har varit i Beit Hanoun i norra Gaza som drabbades oerhört hårt av Israels attacker förra sommaren, både av bomber från stridsflygplan och av marktrupperna. Det är ruiner överallt, eller bara tomma fält där människors hem bombats till grus. Vi träffade familjer som förlorat allt.

PGS samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) har en krisgrupp som gör hembesök till dem som av olika anledningar har svårt att ta sig till deras kliniker, men som behöver hjälp, oftast med att bearbeta sorg. I dag följde vi med dem och pratade med de som ville dela sina historier. Om kriget, attackerna, massakern.

Det var berättelser om rädsla, förtvivlan och sorg. 52 dagars helvete. Förtvivlan över att vilja fly, men inte ha någon trygg plats att ta sig till. Ett av barnen berättade att de tvingats lämna sitt hus med bara kläderna de hade på sig, och att han i flykten träffades i halsen av splitter från en granat. Och hur han nu tio månader senare återupplever händelsen varje natt. Vaknar i panik, dricker lite vatten och somnar om.

En man berättar att deras grannar blev uppringda av israeliska armén som informerade om att de skulle bomba hela byggnaden. De lämnade allt, pengar och viktiga dokument och tog skydd i en UNRWA-skola. Nu bor de i en stor container som de inrett med madrasser och kuddar på golvet.

Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv, säger Muhammed som är 14 år. Mest saknar jag min dator.

Alla pratar om före och efter attackerna, trots att de gått igenom mycket både före och efter. Men det där kriget var värre än allt annat.

Vi träffade en av GCMHPs psykologer som berättade att de i flera år jobbat hårt med att bearbeta framför allt barnens trauman efter kriget 2009 och att man kommit en bra bit på väg. Efter sommarens attacker var de tillbaka på ruta noll. Eller, ännu värre.

Vi som jobbar med det här, psykologer och socialarbetare, är själva traumatiserade vilket gör allt svårare, sa han.

Det som hjälper folk att stå ut och orka leva är, enligt alla vi pratar med, gemenskapen. Inte bara i familjen, utan i hela samhället. Att alla ställer upp på varandra. När folk flydde sina hem, öppnade andra upp sina.

I kväll har vi varit på middag hos Samir som vi lärde känna när vi gjorde temaskriften om idrott. Han är fd fotbollsspelare och jobbar nu på Gaza Sporting Club.

Jag är så glad att jag kommit i kontakt med den klubben och lärt känna folk där, den här helt fantastiskt och så himla viktig. Där kan folk för en stund glömma blockad och ockupation och hänge sig åt fotboll, karate, basket, pingis osv.. DÄR lever drömmarna. I alla fall för en stund.

Gaza Sporting Club har ett fotbollslag i högsta ligan och de har fotboll för barn som förlorat någon förälder i kriget. De har ett underbart gäng tjejer som spelar basket, vi lyckades pricka in en av deras träningar också.

Samir har tagit oss runt en hel del i Gaza och i går när vi åkte genom Sajaiya, ett område som nästan blev helt sönderbombat under senaste kriget, så berättar han att deras a-lag dagen innan vunnit kuppen i fotboll i final mot Rafah. Och att de dessutom vunnit hela serien 2014-2015. Helt otroligt fantastiskt. Jag blir tagen av detta, varpå Samir kör oss till klubben där alla är glada. Laget och tränaren är dock inte där, då de är i någon tv-studio.

Vi åkte sedan till Gaza Sporting Club där vi fick träffa hela styrelsen och ordföranden hade fixat plaketter till oss som tack för att vi skrivit och berättat om klubben och att PGS gett ett litet ekonomiskt stöd. Väldigt rörd blev jag. Jag älskar den där klubben.

Hälsning från Gaza

Sitter med Catrin på hotellet i Gaza. Solen har precis gått ner, men folk är fortfarande kvar på stranden som ligger alldeles här nedanför. Solnedgången var bländande vacker, som alltid i Gaza. Havet som folk beskriver som så enormt viktigt. ”När jag är på stranden och ser ut över havet, känns det som att jag äger hela världen”, sa en vän i går. Instängda i världens största utomhusfängelse suddar havet ut den synliga gränsen och ger en känsla av frihet. Fast självklart vet de att de israeliska militärbåtarna aldrig är långt borta.

Checkpointen/gränsövergången Erez

Så glad över att vara i Gaza igen. Det har varit två långa och händelserika dagar, med flera glada återseenden och väldigt bra möten, men också med hemska historier, framför allt från förra sommarens krig. Eller vad man nu ska kalla det, det känns som inget ord är passande nog; attacken eller kanske massakernDet är så litet här. Trångt. Världens mest tätbebyggda område. Att se alla sönderbombade hus och sitta och prata med människor som levde i den där mardrömmen under 52 dagar, att höra om förlorade vänner och släktingar, rädslan, förtvivlan, ilskan. Och nu HOPPLÖSHETEN. Det gör så jävla ont att tänka på att omvärlden lät detta ske. Att 1,8 miljoner människor instängda utan att ha någonstans att ta vägen, bombades dygnet runt i över en månad. Och nu RÄDSLAN att det ska hända igen. Och sen tanken på att inte ett enda av de raserade husen ännu byggts upp.

Frågan man vill ställa hela tiden är hur fan orkar ni?

Men de måste ju orka, de har inget annat val. Ungdomarna längtar efter att lämna Gaza, även om det är med sorg i hjärtat de säger det. Föräldrar är förtvivlade för att de inte kan skydda sina barn, eller se till att de får en bra framtid. Arbetslösheten är skyhög. Och instängda i ett fängelse är möjligheten att ens hitta ett jobb att söka väldigt begränsad.

Alla säger att de älskar Gaza. Men att situationen nu är ohållbar.

BLOCKADEN. Blockaden som pågått i nio år som skapar hopplösheten. Blockaden och ockupationen som gör att folk inte kan leva sina liv.

Allt blir extra absurt när man är här. Hur kan man stänga in människor på det här viset, och låta dem lida? Frågan som snurrar i huvudet hela tiden.

I eftermiddags var i i östra Gaza och träffade jordbrukare 800 meter från den israeliska gränsen. Vi blev väldigt tagna av deras berättelser och hur de kämpar på, trots ständiga attacker från israeliska armén. Under kriget fick de allt förstört och kunde inte vara på sin mark alls. Det var väldigt trevligt att vara där, de bjöd på fantastiskt gott te och nyskördade gurkor.

”Varje gång jag går ut på min mark för att jobba, undrar jag om det är för sista gången”, sa en av dem.

Vi har skrattat mycket också under de här dagarna, som alltid i Palestina. Jag är sjukt imponerad över hur människor här har en förmåga att fånga och ta tillvara de små stunderna i livet och njuta av dem. Vi har känt oss så välkomna och omhändertagna, så mycket värme och omtänksamhet.

Vi var i hamnen i dag också och pratade med fiskarna om deras svåra situation

Berättar mer i morgon..

Resfeber och förväntan.. Nu är jag i Palestina

För några timmar sedan kom jag fram till Palestina. Började resan klockan 04.00 från Årsta, flög via Wien och Tel Aviv för att sedan till slut landa i Östra Jerusalem. Trött och hungrig, men väldigt glad och tacksam över att vara här. Jag har haft resfeber i två veckor. Fattar om det låter konstigt, då jag ändå är här någon gång om året, men det är så mycket som ska fixas innan, tillstånd och orosmoment. Det är det fortfarande, men nu är jag i alla fall här. Äntligen.

Ny temaskrift ska göras och det innebär en massa saker. En liten del prestationsångest, då detta ju är ett av PGS viktigaste informationsmaterial och jag tycker att vi lyckats bra med de senaste numren som jag, Catrin Ormestad, Eva Byberg med fler har gjort, Fred och Motstånd, Kolonialism och apartheid, Utbildning under ockupation, Idrott under ockupation och förra året; Ung under ockupation.

Men varje temaskrift innebär framför allt, förutom en fysisk resa, en resa inom ett nytt område. Jag lär mig jättemycket varje gång, av att att fokusera på ett speciellt tema, läsa artiklar och rapporter och framför allt träffa människor som kan och/eller drabbas av det som skall belysas.

Nu börjar resan som ska utmynna i en tidning om LAND OCH VATTEN. En så viktig del av ockupationen, kampen för just det – marken – vattnet. Så många ingångar, så många berättelser. Vi kommer inte att kunna täcka allt vi önskar, så är det varje gång. Det börjar i ett kaos med massor av idéer, men i möten med människor och när vi väl börjar skriva brukar tidningen ta form.

Planen är att åka till Gaza, men vi får se. I dag har Israel stängt alla övergångar, men öppnar de igen så åker vi. Jag ska besöka jordbrukare i Jordandalen, aktivister som protesterar mot muren och landstöld, beduiner i Naqab/Negev. Inshallah.

Men i dag blev det bara en kort promenad i Gamla stan, äta hommus och dricka lemonad och nu sängen i det guesthouse där jag bor i natt.

Vi hörs snart!

Solidaritet i Bryssel

I morse var det dags igen, packa väskan och ge sig i väg på en liten resa i solidaritetens tecken. Till Bryssel den här gången.

Sedan min miniturné för en månad sen (senast jag skrev på bloggen noterade jag just) när jag var i Malmö, Västerås och Varberg och pratade i skolor och på seminarier och träffade folk, har jag stannat på kontoret. Årets första nummer av Palestina Nu gick nyligen till tryck och är snart hos PGS medlemmar. Det är väldigt kul att vi bestämde oss för att köra vidare med papperstidningen igen, efter att vi gav upp det ett tag av ekonomiska skäl. Jag älskar att jobba med bilder, och ingenting slår foton i en papperstidning. Numret som kommer ut efter sommaren är ett temanummer, och jag kan avslöja att vi bestämt årets tema. Om än bara ett arbetsnamn, men typ LAND och VATTEN. Otroligt spännande!

Nu är jag alltså i Bryssel, jag kom hit tidigt i morse. På möte med ECCP – en nätverksorganisation (European Coordination of Committees and Associations för Palestine) där PGS är en av medlemmarna sedan många år tillbaka. I vilken grad vi deltar på mötena skiftar, vi åker då och då när det är viktiga saker att diskutera och om vi hittar bra pris på resan.

ECCP består av 52 Palestinaorganisationer från 21 länder (!). Otroligt inspirerande att träffa kollegor och utbyta erfarenheter och idéer. Stötta varandra, alla jobbar ju utifrån väldigt olika förutsättningar. Väldigt intressant att höra kamrater från Tjeckien, Polen, Tyskland, Spanien, Frankrike, UK, Schweiz, Belgien osv.. berätta om sina kampanjer och hur de bemöts av folk i allmänhet, av ländernas regeringar och ockupationsförsvarare.

Tillsammans jobbar vi med att påverka EU. I sammanhangen är vi en liten lobbyorganisation som jobbar med väldigt små resurser. Men med internationell rätt och massor av aktivister har vi ändå lyckats nå fram och faktiskt påverka. Om inte annat med information till parlamentarikerna.

Vi har drivit några gemensamma kampanjer, bland annat No Association With Occupation. Och fler är på gång.

Sedan är vi alla en del av den internationella BDS-rörelsen. Med på mötet är två personer från den palestinska organisationen BNC (bdsmovement.net) så största delen av mötet hittills (det pågår nu bara liten paus) handlar om BDS. Bojkott. Desinvestering och Sanktioner.

Fint med så mycket kraft och solidaritet samlad.

I går, den 17 april var The Palestine Prisoners Day, en dag för internationell solidaritet med palestinska politiska fångar och deras familjer. I dag demonstreras det i Bryssel och vi förbereder oss för att delta.
I går, den 17 april var The Palestine Prisoners Day, en dag för internationell solidaritet med palestinska politiska fångar och deras familjer. I dag demonstreras det i Bryssel och vi förbereder oss för att delta.

Ska omvärlden vakna nu då!?

Det blev morgonkaffe på centralen i dag igen och tredje tågresan den här veckan. Först var det Malmö, i tisdags kortare resa till Västerås där jag talade för tre gymnasieklasser och nu är jag på väg till Varberg. Där ska jag både snacka på en skola, och sen delta i ett seminarium i kväll (19.00) i Folketshus. Det är PGS lokalgrupp i Varberg som arrangerar tillsammans med Rädda Barnen, FN-förbundet och ABF Norra Halland. Det ska bli jättekul. De två bästa sakerna med mitt jobb och uppdrag ju, att träffa studenter och sen lokalgrupper och aktivister.

Jag tänker bra på tåg. Mycket och koncentrerat. Om jag inte somnar, vilket ju händer rätt ofta också.

I dag tänker jag på det israeliska valet. Jag hade precis som de flesta palestinier och andra som är aktiva kring Palestina/Israel-konflikten ingen större förhoppning om att saker skulle förändras med ett eventuellt regeringsskifte i Israel. Israeliska regeringar av olika färg har kommit och gått genom åren, men ockupationen och fördrivningen av palestinier har bestått. Jag är fast övertygad om att ett slut på ockupationen och en rättvis fred inte kommer att komma till genom att en israelisk regering bestämmer sig för det. Det kommer att hända när omvärlden sätter tillräckligt hård press på landet. När Israel tvingas ställas till svars för sina brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Så även om det inte hade lett till några större förändringar för palestinierna med en regering ledd av arbetarpartiet, är en sak säker. Netanyahu har nu fått grönt ljus, inte bara för fortsatt ockupation, kolonialism och apartheid – utan för ännu hårdare tag, fler bosättningar bland annat. Och han kommer inte att vänta med att utnyttja det mandatet. Han byggde sin valrörelse på rasistiska argument och han klargjorde dagarna innan valet att det inte blir någon palestinsk stat med honom vid makten.

Många gånger har vi sett israeliska politiker säga en sak inför kamerorna, och agera tvärtemot när de varit säkra på att strålkastarljusen riktats åt ett annat håll. Något som i och för sig blivit svårare med åren när nyheter sprids via sociala medier. Men lögnerna och hyckleriet har många gånger lyckats ändå.

SÅ. Kanske kanske kan detta faktum – att Netanyahu nu öppet inför hela världen förklarat att han kommer fortsätta brotten mot internationell rätt – göra att omvärlden till slut vaknar?

Man har hoppats förr. Det som är annorlunda nu är att BDS-rörelsen har vuxit sig stark. Från att bojkott mot Israel var något som många organisationer, politiker och debattörer inte ens ville prata om växer kraven i alla möjliga sammanhang på att några former av åtgärder skall vidtas.

Förbud mot handel med bosättarprodukter. Sanktioner mot misstänkta krigsförbrytare. Akademisk bojkott mot universitet med direkt koppling till ockupationen. Suspendering av handelsavtalet mellan EU och Israel. Stopp för militärt samarbete.

BDS ger många möjligheter och några av dessa saker skulle göra stor skillnad, det är jag säker på. Även om jag och PGS förespråkar en total bojkott av Israel till dess att ockupationen upphör.

Vi – PGS styrelse kommenterade valresultatet så här i går:
BDS är vägen att gå i kampen för ett fritt Palestina

Israeli Apartheid Week i Malmö

Har precis avslutat en bra dag och kväll i Malmö med veganpizza och fint häng med människor som jag önskar att jag träffade lite oftare. Jag känner mig glad och väldigt peppad efter kvällens seminarium, även om det var tunga ämnen vi pratade om som stundtals gjorde det svårt att hålla tårarna tillbaka. Att prata om barnens situation på Västbanken och Gaza är bland det svåraste. Jag ser dem liksom framför mig när jag snackar och ibland försvinner jag i väg i tankarna till alla de där mötena och blir frustrerad över att hur mycket jag än försöker, så kommer jag aldrig att kunna återge dem helt rättvist. Jag önskar att de fick berätta sina historier själva. För hela världen.

Det var väldigt fint att vi hade Randa Wahbe från organisationen Addameer i Ramallah med via Skype. Hon höll ett otroligt bra föredrag och lyckades verkligen fånga publiken trots att hon inte var på plats. Det var genom Addameer som jag fick tillfälle att besöka en israelisk militärdomstol i somras. De arbetar med politiska fångar, både politiskt och med informationsarbete liksom med juridisk hjälp till fångarna och deras familjer.

Dagens seminarium Ung under ockupation var det sista i en serie evenemang som Isolera Israel ordnat under Israeli Apartheid Week här i Malmö. Som medarrangörer i kväll stod även PGS lokalgrupper i Lund och Malmö. Israeli Apartheid Week har pågått samtidigt i hela världen för att sätta fokus på ockupation och apartheid, och att lyfta och informera om BDS.

Jag var inbjuden för att berätta om min resa i somras och arbetet med temaskriften Ung under ockupation och då speciellt om palestinska barn i israeliska fängelser. Men också konkret vad vi kan göra här som aktivister.

Både jag och Randa lyfte fram frågan om politiska fångar som något som får alldeles för lite uppmärksamhet när man diskuterar Palestina och ockupationen. Politiska fångar, alla dessa arresteringar och fängslanden, är en viktig kugge i ockupationen, ett sätt att krossa motståndet mot ockupationen.

Sedan ockupationen inleddes 1967 har 800 000 palestinier arresterats och ställts inför rätta i militärdomstol anklagade för att ha brutit mot någon av de i dag 1 600 militärlagar som palestinierna tvingas leva under. Det innebär att så gott som alla familjer har någon som nu sitter, eller har suttit i fängelse.

Vi pratade också om hur Israel systematiskt arresterar barn mellan 12-17, oftast på natten genom att bryta sig in i barnens hus och sätta ögonbindel på dem. Sedan förs de i väg i en militärjeep utan att familjerna får veta vart de hamnar. Under transporten och tiden i arresten utsätts barnen ofta för både fysisk och psykisk tortyr för att få dem att erkänna. Erkänna stenkastning som det handlar om i 80 procent av fallen. I bland har de kastat sten mot en soldat, stridsvagn eller mot muren, ibland inte. Vi pratade om konsekvenserna av att så många barn utsätts för det här, vad det gör med dem som människor.

Vi avslutade seminariet med lite hopp i mörkret och pratade om BDS. Om hur den växande BDS-rörelsen gör skillnad och vår skyldighet att stödja det palestinska BDS-uppropet. Läs gärna PGS uttalande Till BDS försvar som vi skrivit med anledning av all kritik (och alla smutskastningskampanjer) vi  utsatts för senate tiden.

Tack alla som var med och ordnade seminariet och allt runt omkring, bra styrt!

Jerusalem är en ockuperad stad, TV4!!

Israeliska militärpoliser kollar ID-kort på palestinier i ockuperade Östra Jerusalem Foto: Anna Wester juni 2014

I somras när jag var i Palestina fick jag meddelande från vänner och kunde läsa på sociala medier att Mat Tina hade besökt Israel och att hela programmet var fullt av faktafel. Jag kunde själv inte se inslaget då, men förstod att TV4 nåddes av en hel del kritik. Bland annat skrevs detta blogginlägg: ”Tina på besök”. När jag kom hem från min resa hade Gazakriget brutit ut och fullt fokus var på det under de närmaste 50 dagarna.

I söndags blev jag återigen påmind om programmet. TV4 hade valt att sända programmet i repris, trots kritiken och tiden de haft på sig att faktagranska sedan första gången. Det började plinga i inboxen medan programmet pågick. Jag hade bland annat ett långt samtal med en svensk palestinier som kände sig väldigt sårad av programmet.

Jag trodde själv inte mina ögon. När jag såg sekvensen då hon sitter i en bil tillsammans med Michael Bindefeldt på väg från Tel Aviv till Jerusalem, kokar jag av ilska. Där färdas de genom det ockuperade Västbanken med illegala bosättningar i bakgrunden och leendes förklarar de att de är påväg till ”hjärtat av Israel”. När de är framme ser vi bilder från det ockuperade Östra Jerusalem samtidigt som berättarrösten förklarar att Israel är ett mångkulturellt land där alla religioner möts.

Det finns fler exempel på provocerande och upprörande inslag i programmet, men jag koncentrerar mig på den biten nu.

Enligt FN: s delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Men Israel annekterade Västra Jerusalem redan 1948 och ockuperade den östra delen under sexdagarskriget 1967. Efter det har Israel systematiskt flyttat gränsen för Västra Jerusalem österut. Det råder enighet i världen att Östra Jerusalem är under ockupation – det har slagits fast i ett otal FN-resolutioner. Israel har placerat regering och parlament i Jerusalem, men alla länder med diplomatiska förbindelser med Israel har sina ambassader i Tel Aviv eller andra kuststäder. 

Att TV4 bortser från detta och presenterar egna fakta som strider mot internationell rätt, gör att de tar politisk ställning även om det inte var meningen med programmet. Gör man ett underhållningsprogram i ett konfliktområde är det än viktigare att man är noga med vad man säger. Annars får man låta bli.

Den svensk palestinier som jag talade med under söndagskvällen skrev ner sina tankar i ett brev till Tina och TV4 som vi publicerade på PGS facebooksida. Det lästes och delades av hundratals. Många kände igen sig i det han skrev.

”Är det här sant Tina? Det är med en mycket stor obehagskänsla i magen som jag skriver detta till dig. Jag och min fru slog på tv4 och råkade se ditt program ‘Tina på besök’ i Israel. Jag reagerade oerhört starkt på att du marknadsförde Östra Jerusalem som ”hjärtat av Israel”. Det är så oerhört smaklöst och okänsligt att på detta sätt försöka normalisera situationen och undanröja den palestinska identiteten och det lidande som miljontals palestinier tvingas leva genom på grund av ockupationen, inte långt från var ni själva filmade. De bilder ni tog och den marknad ni handlade ingredienser i är gamla stadens marknad i Jerusalem, och är belägen i Östra Jerusalem som enligt internationell rätt är ockuperat. Hur kan du vara så oerhört okänslig för situationen? Till detta ska även noteras att ni under färden mot Jerusalem körde under en skylt mot Ma’ale Adumim och även fotograferade Ma’ale Adumim. En israelisk bosättning.

Att sedan påstå att falafel och hummus är israeliska rätter? Det är att strö salt på ett redan öppet sår. Jag vill tro att du är ovetandes om situationen och agerat utan uppsåt men jag undrar, hur kan man vara så ovetandes om ett ämne och en konflikt som pågått
så länge?

Det är med tårar i ögonen jag avslutar detta. Det första jag gjorde efter ditt program var att ringa familjen, storasystern och mina föräldrar som alla delade samma obehagskänsla. Som svenskar av palestinskt ursprung är vi chockade över hur okänsligt du porträtterade maten, landet och staden. Jag hoppas verkligen att du inte visste men att du läser på. Vi är väldigt sårade och mycket tagna av detta.

Jag vill att du ska förstå den smärta du åsamkat oss.”

PGS skrev också till TV4 och bad om en förklaring, hur man kunnat släppa igenom en produktion med så många faktafel som strider mot internationell rätt, trots att de haft tid sedan programmet sändes förra gången att faktakolla. Svaret jag fick var att ”det var tråkigt att jag tog illa vid mig..”

Det handlade ju såklart inte om det, helt ointressant. Jag skrev som ordförande för Palestinagrupperna i Sverige för att få en förklaring och så vidare.

Blev intervjuad i DN och framförde kritiken där. De fick ett lite mer ursäktande svar från TV4 och det känns bra, även om de borde varit tydligare. TV4: ”Vi har tyvärr brustit i rutinerna”. Det uppmärksammades i alla fall och TV4 tvingades att tänka ett varv till. I dag har fler medier hört av sig.

Tack alla som hörde av sig efter programmet, delade PGS inlägg på Facebook, skrev till TV4, protesterade på sociala medier osv.

Är vi många så gör vi skillnad!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,