Bland bosättare och soldater

barn-och-soldater-hebron

Shuhada Street var en gång full av liv. Palestinier från andra städer brukade komma till Hebron, eller Al Khalil som staden heter på arabiska, för att handla eller äta på restaurang. Sedan mitten på 90-talet är Shuhada street avstängd för palestinier, och stora delar av gamla stan liknar en spökstad. Bosättare har tagit över stadskärnan och även stora områden i utkanterna av staden. Många palestinier har tvingats lämna sina hem och sina butiker. Blivit flyktingar i sin egen stad.

De runt 600 israeliska bosättarna i Hebron är de mest militanta och våldsamma och de bedriver aktiva kampanjer mot palestinierna för att ta över det som de anser vara deras och de skyr inga medel. Palestiniernas kamp för att få behålla sina hus och sin mark pågår hela tiden, på gatan och i israeliska domstolar.

img_1721

Det är lördagseftermiddag och en spänd stämning sprider sig bland de palestinska affärsinnehavarna i basaren. Folk skyndar hemåt med sina matkassar för att slippa möta bosättare och soldater som snart skall inta gatorna.

”The Settler tour” som den kommit att kallas av palestinier och internationella observatörer, arrangeras av bosättarna för turister, framför allt från Israel och USA. Ungefär 200 av de 2 000 israeliska soldater som är placerade i Hebron samlas bakom en stor järngrind i bosättningen Beit Romano. Soldaterna kommer ut först, går runt en stund och ställer sedan upp sig i gathörnen och på andra strategiska ställen innan bosättarna kommer ut. De är en tredjedel så många som soldaterna och turen tar inte många minu-ter, men det är en styrkedemonstration.

Närvaron av bosättare och soldater har skapat en farlig miljö, inte bara i Hebron utan över hela Västbanken. Sammanlagt bor det över 700 000 israeliska bosättare på stulen palestinsk mark, inräknat Östra Jerusalem. Alla bosättningar är olagliga enligt internationell rätt, det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperad mark. Ändå växer de dag för dag och är enligt många experter ett av de största hindren för fred.

På en höjd i utkanten av Hebron bor familjen Jabari i vad som vid första ögonkastet skulle kunna beskrivas som en idyll. På uteplatsen dinglar mogna vindruvor i klasar och det bjuds på kaffe och lemonad. Men familjen Jabaris situation är allt annat än en idyll. Hopklämda mellan två av Hebrons största bosättningar, är det en daglig kamp för att behålla marken de äger. Från den ena bosättningen går en väg rakt igenom Jabaris ägor, den har bosättarna fått tillåtelse att ha kvar. Planen är att koppla ihop bosättningarna med varandra och därmed fördriva familjen Jabari från sin mark. När bosättarna började bygga en synagoga på Jabaris mark blev det dock nej i domstolen. Israeliska armén har två gånger rivit ett påbörjat bygge.

img_1711

Uppifrån familjens tak ser vi hur både soldater och bosättare går fram och tillbaka på vägen, nedanför har de trotsat domstolen och satt upp två tält som de prytt med israeliska flaggor.

Abdul Karim Jabari suckar, säger att han vet att de inte kommer att ge upp. Att det är så de gör, sakta men säkert tar de över marken och då är domstolsbesluten i praktiken inte värda någonting. Men familjen Jabari kommer heller inte ge upp. Från taket filmar de bosättarnas tält för att skicka till advokaten som bevis till kommande rättegångar.

– Det pågår en tyst fördrivning här, säger Abdul Karim. De vill ha bort oss från våra hem och marker, men vi kommer aldrig att lämna.

(Foton: Anna Wester 2016)

I februari kommer två aktivister från organisationen Youth Against Settlements till Sverige. De kommer att berätta om livet under ockupation i Hebron inom kampanjen Open Shuhada Street. Här är alla tillfällen att träffa dem: Träffa aktivister från Al Khalil/Hebron.

Delar av BDS-rörelsen samlades i EU-parlamentet

I slutet av förra året antog FNs säkerhetsråd en resolution som kraftigt tar avstånd från de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk mark. Resolutionen bekräftade det som redan slagits fast i internationell rätt; att de är illegala. Israeliska regeringen svarade genom att direkt proklamera att utbyggnaden av bosättningar skall fortsätta. Detta besked var föga överraskande, sett till Israels långa tradition av att bryta mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Tyvärr ställs staten Israel aldrig ansvariga för dessa brott. Istället belönas den genom förmånliga samarbeten, bland annat inom EU. Det är grunden för BDS-arbetet (Bojkott, desinvesteringar och sanktioner); att ställa Israel till svars för brott mot internationell rätt och BDS-rörelsen tycks vara det enda som på allvar hotar ockupationen nu. Israel har kallat BDS ”ett strategiskt hot” och lägger ner enorma resurser på att försöka tysta BDS-rörelsen.

Mot bakgrund av detta arrangerade Europeiska Förenade Vänstern/Nordisk Grön Vänster i går mötet Boycott, Divestment and Sanctions – Fighting back against the targeting and criminalization, med aktivister och politiker från flera länder. Mötet modererades av Malin Björk (V).

I fokus på mötet stod det palestinska BDS-uppropet som med ett brett och stort stöd i det palestinska civilsamhället ber oss att stödja palestiniernas frihetskamp genom BDS.

PGS var inbjudna av Vänsterpartiet för att prata om vårt arbete. Jag berättade att PGS ser BDS som en prioriterad metod i kampen mot ockupationen, hur vi nått framgång när vi jobbat tillsammans med andra organisationer på flera nivåer och jag pratade om PGS aktiva lokalgrupper som regelbundet är ute på gator och torg för att få affärerna att inte sälja israeliska varor. Jag berättade också om vårt svenska BDS-upprop: Köp inte ockupationen!

Omar Barghouti från den palestinska BDS-rörelsen var med via Skype och pratade om Israels försök att stoppa BDS, i Palestina, i Israel och i resten av världen. Genom lagstiftning och påverkan riktad till olika länders regeringar för att få dem att förbjuda BDS. Han lyfte EU och Sverige som positiva exempel, då de tydligt förklarat rätten för det civila samhället att arbeta för bojkott av Israel. Barghouti sa att det nu är viktigt att koppla BDS-rörelsen till andra rättvisefrågor, andra kamper! Han presenterade också tre saker som rörelsen kommer att fokusera på i år; att jobba för ett vapenembargo mot Israel, att frysa det förmånliga handelsavtalet mellan EU och Israel med hänvisning till avtalets artikel om krav på Israel att följa mänskliga rättigheter, samt att förbjuda handel med bosättarprodukter.

img_3992
Omar Barghouthi via Skype

Diskussionerna var stärkande och inspirerande. Vi verkar alla i olika sammanhang och under olika omständigheter, men det är tillsammans vi kan påverka. Inte bara genom samarbeten, utan genom att stötta varandra. Alla var överens om att rörelsen måste fortsätta växa, att vi har ett jobb att göra för att sprida BDS-uppropet och övertyga fler organisationer att stödja palestiniernas vädjan. Att Israel lägger stora resurser på att tysta den internationella solidaritetsrörelsen betyder att vi gör skillnad i vår kamp mot ockupation och apartheid.

Samtidigt som vårt möte pågick en anti-BDS-konferens med deltagare från 28 länder, anordnad av bland andra kristdemokraten Lars Adaktusson. Israels tidigare utrikesminister Tzipi Livni var inbjuden talare, men ställde in i sista sekund eftersom hon utreds för krigsbrott och riskerade att tas in på förhör/arresteras när hon landade i Belgien.

I slutet av vårt möte fick vi besök av seminariedeltagare från anti-BDS-mötet. Sex-sju personer stormade in i lokalen och började filma oss. De betedde sig aggressivt och provocerande, speciellt mot palestinierna som var närvarande. Uppenbarligen ville de ha bråk. I dag har deras filmer spridits i israeliska medier tillsammans med en rad lögner om vårt möte, de påstår bland annat att det var de som blev ”attackerade av BDS-aktivister i EU-parlamentet”.

Tyvärr är nog det här något vi måste vänja oss vid, att Israel och dess försvarare försöker svartmåla vår rörelse för att stoppa BDS. Vi kan meddela att de inte kommer att lyckas. BDS-rörelsen fortsätter att växa och vi ger inte upp förrän palestinierna har fått sin frihet.

Tack till arrangörerna för ett inspirerande möte. För ett fritt Palestina – Bojkotta Israel.

poster-bds-1-kopia

Skratt och tårar i Ein el Hilweh

Kontrasten när vi åkte från Saida igenom den libanesiska arméns vägspärr in i det största palestinska flyktinglägret i Libanon, Ein el Hilweh, var slående och nästan lite chockartad. Även fast jag varit i många flyktingläger. Det var trångt och rörigt. På den smala, ojämna vägen trängdes alldeles för många bilar, mopeder och människor. Det var smutsigt, dammet yrde och som i alla läger hängde elsladdar kors och tvärs mellan husen. Vi fick kliva ur taxin och gå, eftersom det var stora hål i vägen som höll på att fyllas med sand. I var och varannan hörna syntes män med vapen.

Över hundratusen människor trängs på en yta av 1,2 km i det som sägs vara palestinska flyktingarnas huvudstad i Libanon. I går var det lugnt i lägret, men Ein el Hilweh är allt annat än tryggt för de som bor där. I lägerkommittén ingår partierna i PLO, men där finns många olika grupper och fraktioner närvarande i lägret, libanesiska, palestinska och andra. Några av dem extrema och militanta. Då och då blossar strider upp mellan olika grupper, som i augusti förra året när det pågick våldsamma sammandrabbningar i tio dagar i lägrets smala gränder. Många skadades eller dödades.

PGS samarbetspartner Naba’a, driver ett barn- och ungdomscenter i Ein el Hilweh. Det dyker upp som en oas i kaoset med en relativt stor yta på gården, något det är stor brist på i lägret. Centret är fullt av barn och unga och stämningen kändes varm och glad.

Nu var det dags att göra de första intervjuerna till temaskriften. Jag var hembjuden till familjen Faour och hade två träffar inbokade, men blev kvar i många timmar. Folk kom och gick, ville berätta sin och sin familjs historia eller bara höra om PGS jobb i Sverige. Några satte sig en stund och berättade om någon incident, andra pratade länge. Det gick åt många koppar kaffe och jag hade svårt att ta in allt jag fick höra. Allas familjer var splittrade, några familjemedlemmar var i Syrien, andra hade gjort den livsfarliga resan till Turkiet och vidare till Grekland, Italien, Makedonien och Tyskland. En kvinna i min egen ålder ville berätta om sin familj, men när hon började prata om hur familjen splittrats när de flydde från Syrien för tre år sedan, kom tårarna och hon kunde inte hitta orden. Hennes man hade lyckats ta sig till Danmark med deras barn och hon hade hamnat i lägret ensam.

Men det blev också mycket skratt. Även om sorg och förtvivlan var det som framträdde mest i historierna, var där också mycket styrka och berättelser om överlevnad. Föräldrar som gjort allt för att ge sina barn en så trygg uppväxt som det bara är möjligt under de förhållanden som är. Jag berättade om bojkottarbetet hemma och hur vi försöker informera om situationen var helst vi får tillfälle.

Bahiya

Mest spännande var mötet med Bahiya, eller al Hadji som hon kallas eftersom hon är äldst i familjen. Det var som ett magiskt ögonblick och jag satt klistrad när hon berättade historien om sitt liv. Bahiya var 10 år när hennes familj tvingades fly från Palestina 1948, när israeliska soldater intog deras hemby. Hon minns allt som om det vore i går. Hur de grävde ner värdesaker i trädgården, eftersom de var säkra på att de snart skulle återvända. Nu 68 år senare vet hon att hon aldrig kommer att få se sitt hemland igen. Men hon berättar om Palestina för sina barnbarn varje dag, och hon drömmer om att de ska få komma dit. Hon tog fram sin smartphone och visade en bild på ett träd som en släkting skickat. Det växer i det som en gång var en palestinsk by i nuvarande Israel.

Bahiya berättade hur mycket har förändrats i Ein el Hilweh genom åren, hur situationen för folk har blivit mycket svårare. Förr kunde de sova på gatan, i dag vågar folk knappt gå ut på kvällen efter att det blivit mörkt.

Alla jag pratar med säger att otryggheten, bristen på säkerhet är det värsta nu. Att behöva gå och vara rädd. Sen arbetslösheten så klart, som i alla palestinska flyktingläger är den skyhög.

Precis som omvärlden har ett ansvar att sätta press på Israel för ett slut på ockupation och apartheid, har omvärlden ett ansvar för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända som det fastslagits i FNs resolution 194. Ingen fred utan rättvisa.

Drömmen om en framtid

Nabaas center i Bourj Al Shamali

Runt bordet i det lilla centret i Shabriha träffar vi nio kvinnor i olika åldrar, några har sina barn i knät. De flesta är palestinier vars familjer flydde till Syrien efter 1948. Nu har de själva tvingats fly för att söka trygghet för sig och sina barn. Från ett flyktingläger till ett annat. Och tillvaron är allt annat än trygg. Allas familjer är splittrade, några har förlorat anhöriga på vägen. Delar av familjerna har tagit sig till Sverige, Holland eller Tyskland medan andra sitter fast vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. Någons brorsson är försvunnen och de befarar att IS har tagit honom.

”Shabriha gathering” ligger i södra Libanon. Det är inte ett av de 12 registrerade palestinska flyktinglägren i Libanon, men har funnits lika länge och fungerar ungefär likadant, förutom att där också bor fattiga libaneser och det är inga vägspärrar vid infarterna. Där finns en grundskola, men för att fortsätta plugga efter 14-års ålder behöver ungdomarna åka till ett närliggande läger, vilket kostar pengar. Och den ekonomiska situationen är en katastrof. Många unga hoppar av skolan och försöker hitta ett jobb i stället. Men med liten chans att lyckas då arbetslösheten är skyhög.

De palestinier som kommit från Syrien får inte plugga vidare om de inte har något ID-kort och ID-kort gavs inte ut i Syrien förrän man fyllde 14 och många som flydde innan dess skulle behöva åka tillbaka till Syrien för att få ett. Att få ett palestinskt ID-kort i Libanon kostar mycket pengar.

Situationen för de unga i lägren är mycket svår och känslan av hopplöshet går att ta på vart vi än kommer. Hemlandet Palestina känns långt borta, och de som kommit nu från Syrien hoppas på att få återvända dit en dag. Sen är det drömmen om Europa. ”Vi sover hellre på gatorna i Europa, än bor kvar här”. ”I Europa bryr de sig om mänskliga rättigheter, här är vi inte värda någonting”. De vet oddsen. De har vänner som drunknat på vägen, skickats tillbaka eller sitter fast någonstans på vägen.

Kvinnorna vi träffade i Shabriha har alla tonåringar som deltagit i ett av de projekt som PGS samarbetspartner Naba’a har genomfört i det palestinska flyktinglägret. Projektet riktar sig till unga som inte ser någon framtid, som hoppat av skolan eller hamnat snett på något sätt. Unga som mår dåligt, några av dem hade isolerat sig och gett upp om livet.

Shabriah

Genom Naba’a får de träffas och lära känna andra unga i samma situation. Palestinier som vuxit upp i lägren i Libanon och de som kommit nyligen från Syrien samt även libanesiska ungdomar. Projektet går ut på att ungdomarna får lära sig ett yrke konkret och samtidigt bygga upp självförtroendet. Frisörer, sekreterare, sminköser eller elektriker till exempel.

De har också bildat grupper av ungdomar i lägret som skall få möjlighet att påverka situationen för unga, och de har påbörjat ett samarbete med lägerkommittérna och andra organisationer.

Mammorna berättar att deras barn har blivit som nya personer genom yrkesträningen och allt runt omkring. De har blivit gladare, fått tillbaka drömmar om en framtid. Några har fått jobb eller praktik.

Vi träffar några unga tjejer som är en del av projektet. Nour berättar att hon förbereder sig för att starta en egen salong men viktigast har varit säger hon, att de kan påverka andra unga att gå kvar i skolan.

När jag går och lägger mig på kvällen snurrar så många tankar i huvudet. Jag är full av beundran över kvinnorna jag träffade i dag. Människor som förlorat allt, som är svikna av omvärlden gång på gång, men ändå kämpar för att ge sina barn en framtid. Och som tillsammans tar sig igenom en svår vardag.

De palestinska flyktingarna har väntat i snart 70 år på rättvisa. Vi måste stå upp för deras rättigheter. För ett slut på ockupationen och rätten att återvända. Och vi har ett ansvar för alla de människor som nu är på flykt, bland annat från Syrien.

Um Yassin som flytt med sin familj från Syrien till flyktinglägret Bourj Al Shamali

Jag åker till Libanon

Handala
En bild jag tog senast, på en vägg i ett av de palestinska flyktinglägren i Libanon. Handala, den palestinska flyktingpojken som vänder ryggen åt ockupationen och väntar på att få återvända.

I morgon åker jag till Libanon med de som ansvarar för Palestinagruppernas engagemang där. Det är med blandade känslor, men mest är jag förväntansfull, glad och tacksam över möjligheten. Som förra gången när jag var där för ungefär ett år sedan, ska jag besöka PGS samarbetspartners i olika palestinska flyktingläger.

Jag ska också börja arbetet med årets temaskrift som skall ha de palestinska flyktingarna, i och utanför Palestina, i fokus

Vi ska berätta om Nakba, den stora katastrofen 1948 när över 750 000 palestinier tvingades fly sina hem och 500 palestinska byar jämnades med marken av israeliska terrorgrupper. Om människor som lever som flyktingar på Västbanken och Gaza, om de som vuxit upp i flyktingläger i Libanon och väntat hela sina liv på att få återvända. Om flyktingar som tvingats på flykt igen, först från Palestina till Syrien och nu till Libanon. Den ska handla om rätten att återvända som omvärlden slagit fast i en FN-resolution men knappast talar om.

Det är jag och Catrin Ormestad som skriver i år också (sen är vi ju många fler som gör jobbet  för att få ihop tidningen), och utgångspunkten är densamma som alltid – att ge fakta, historia, analyser och berätta om vardagen – genom möten med människor, reportage och intervjuer. Det mesta gör vi sen i sommar, men jag börjar alltså redan nu under resan till Libanon.

Det känns också fint att åka till Libanon just i år, samtidigt som PGS fyller 40 år.

En stor och viktig del i Palestinagruppernas historia finns i engagemanget i Libanon under 70- och 80-talet när svenska volontärer åkte till det palestinska flyktinglägret Rashediye och arbetade som sjukvårdspersonal. De kom sedan hem och berättade om vad de sett och upplevt. Det blev början på PGS sätt att arbeta, med biståndsprojekt och informations- opinions och påverkansarbete länkade till varandra. Engagemanget i de palestinska flyktinglägren i Libanon har fortsatt sedan dess och i dag stödjer vi flera projekt där.

Sen känns det bra att få kanalisera en del av all frustration som jag och många med mig känner i dag över situationen med så många människor på flykt. Människor som möts av stängda gränser och fördomar. Jag ska göra mitt bästa för att förvalta de historier människor delar med mig, och se till att de hörs i debatten. Om Palestina och om flyktingar i allmänhet.

Vi får se hur det blir med rapporter under resan, vi kommer ju att åka runt en hel del. Men tanken nu är att den som vill ska kunna följa här på bloggen.

———

Libanon som är lika stort som Skåne och har 4,5 miljoner invånare, har tagit emot 1,1 miljoner flyktingar från Syrien. 450 000 personer är registrerade som palestinska flyktingar från Palestina och bor i något av de 12 palestinska flyktinglägren. 42 000 palestinier har också kommit från Syrien.

En stor BDS-seger! G4S lämnar Israel.

G4S

Den internationella BDS-rörelsen, som PGS och flera andra svenska organisationer är en del av,  fortsätter vinna segrar.

Det är inte många positiva nyheter från Palestina nu. Varje dag kan vi – om vi själva letar efter nyheterna vill säga – läsa om palestinska ungdomar som skadats eller dödats av den israeliska armén eller om nya illegala bosättningar som godkänts av Israels regering. Det positiva handlar om motståndet. Det palestinska folket ger inte upp. Ickevålds-demonstrationerna hålls varje fredag i byar och städer, men inte bara då. Utan så gått som dagligen är folk ute på gatorna för att kräva sina rättigheter och protestera mot ockupation och apartheid. Och de behöver omvärldens stöd och solidaritet.

Det palestinska civilsamhället har enats bakom det s k BDS-uppropet och ber omvärlden att bojkotta Israel, att uppmana företag att inte investera där och våra regeringar att införa sanktioner mot Israel så länge ockupationen pågår och tills det blir en rättvis fred.

Och det gör skillnad. När vi gör det tillsammans, över hela världen, gör det verkligen skillnad. Vi har fått flera kvitton på det den senaste tiden. Nu meddelar det brittiska säkerhetsföretaget G4S att de bryter förbindelserna med Israel. DET är en stor seger för BDS-rörelsen!

Kampanjerna mot G4S började 2010 och riktade sig mot att företaget levererade utrustning till vägspärrar och bosättningar på Västbanken, samt Israeliska fängelser där palestinska fångar, även barn hålls. Företaget har förlorat kontrakt för enorma summor på grund av BDS-kampanjerna och meddelade 2013 att de avbröt verksamheten på ockuperad mark. De fortsatte dock förse fängelser med material och transporter.

Härom veckan kom alltså beskedet att de avvecklar all verksamhet i Israel. En stor och viktig nyhet som visar att BDS gör skillnad.

Läs vad BNC, den palestinska organisationen som samordnar BDS-arbetet skriver om detta: http://bdsmovement.net/2016/g4s-announces-plans-to-exit-israel-13794

Middle east Monitor: G4S says it will exit Israeli market, following high-profile BDS Campaign.

 

Palestinagrupperna fyller 40 år

Nu är årets första Palestina Nu skickad till tryck. Det känns alltid så himla skönt när sista korret är gjort, även om jag varje gång önskade att vi hade mer resurser för att göra den där tidningen. Men tack vare att folk skriver, layoutar och bidrar med bilder helt ideellt, så får vi i hop en fantastiskt medlemstidning till väldigt billig kostnad. Vet att en del undrar om skillnaden på de ordinarie numrena och temaskrifterna som vi ger ut en gång om året, nu senast ”Här skall vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina. De är lite mer påkostade då de fungerar som utbildningsmaterial och skickas bland annat till alla gymnasieskolor i Sverige. De ordinarienumren görs som sagt med små resurser har har mer formen av en medlemstidning, med fokus på PGS och solidaritetsarbetet i Sverige, våra samarbetspartners i Palestina och Libanon blandat med berättelser och politiska analyser.

I Palestina Nu nummer 1 fokuserar vi på att PGS fyller 40 år. Det har varit så fantastiskt roligt att göra det, att läsa texter, gräva i arkiv och fotoalbum och intervjua aktivister som varit med hela vägen från bildandet 1976 fram till nu. Det blir en tillbakablick men vi ser också framåt så klart. Solidaritet, kamp och motstånd skulle det kunna sammanfattas.

Jag är så himla stolt över att vara en del av Palestinagrupperna som under 40 år genom solidaritet och i handling visat stöd till palestiniernas frihetskamp. Det sorgliga är att så lite har skett, att situationen för palestinierna är värre än någonsin och att en rättvis fred känns långt bort. Hoppet är BDS. Den växande bojkottrörelsen som når framgångar varje dag. Där vi är en viktig de. Det vi gör här blir betydelsefullt för att vi är många över hela världen som gör det tillsammans.

Vi planerar att uppmärksamma PGS 40 år även på hemsida och i sociala medier under hela året. Det finns så mycket att berätta och jag vill gärna vara med och göra det.

Omslag PalNu

Coffe for all Nations på Zita

Abed
Abed

I går hade Wafa Jamils film Coffe for all Nations Sverigepremiär på Zita i Stockholm. En underbar film som jag nu hoppas får stor spridning. Jag fick frågan innan om jag ville introducera filmen och tackade ja. Ett mycket hedervärt och fint uppdrag, så jag hade sett filmen innan och jag och Wafa hade setts och pratat om den. Jag var lika tagen i går som första gången jag såg den. Jättefin stark och viktig film.

Filmen handlar om Abed, en palestinsk man med familj i flyktinglägret Deheishe i Betlehem, men som själv valt att kämpa för att stanna på sin mark trots att ockupationsmakten gör allt för att få honom att lämna. Jag har själv träffat flera som Abed, nu senast när jag var i Jordandalen i somras och skrev tidningen Här ska vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina.

Som jag sa när jag presenterade filmen i går, så har alla palestinier eller alla palestinska familjer, en historia. Ofta när man träffar någon börjar det med en kopp kaffe och prat om politik och ockupationen i allmänhet. Sen kommer det alltid fram en historia om hur ockupationen påverkar människors liv.

Historier om fördrivning och flykt, om familjer som förlorat sin mark, om föräldrar, bröder eller systrar i fängelse eller unga som berättar att de arresterats tio dagar före sin examen och aldrig återvänt till skolan sedan dess. Berättelser om våld från bosättare och militär, husdemoleringar och krossade drömmar. Men också berättelser om kamp och motstånd. Motståndet mot ockupationen tar sig så många olika former, som till exempel kampen för att få stanna på sin mark.

I filmen berättar Wafa, som själv är palestinska, genom mötet med Abed en av alla dessa historier. Om kaffet, ockupationen och motståndet.

Filmen låter oss komma nära. Vi känner doften av kaffet och ockupationens orättvisa tränger igenom filmduken. Men också styrkan. Filmen visar inget blod, ändå är våldet hela tiden närvarande. Det gör den extra stark tycker jag. Och som sagt, jag hoppas att den här filmen ses av många. Den behövs.

Solidaritet med det palestinska motståndet

Tal Palestinademo 16 oktober 2015

I helgen samlas vi i London, Berlin, New York, Bryssel, Bogota, Toronto, Göteborg, Malmö och Stockholm för att visa solidaritet med det palestinska folkets motstånd.

Motståndet mot den brutala militärockupation som människor lever under i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. Motståndet mot Israels kolonialism och apartheid. Ett motstånd som pågått i olika former sedan fördrivningen av palestinier började runt 1948.

I en våg av solidaritet sluter vi upp bakom det palestinska folkets kamp för frihet.

Sedan mer än 10 år tillbaka samlas folk varje fredag, i byar och städer på Västbanken, för att med ickevåld demonstrera mot ockupationen. Mot murar och landstölder.

Varje fredag möts demonstranterna av brutalt våld från den israeliska ockupationsarmén.

Militära attacker mot obeväpnade demonstranter.

… läser vi sällan om i medierna.

För när det kommer till Palestina och Israel, använder omvärldens politiker och journalister dubbla måttstockar. Palestinierna kallas terrorister när de gör motstånd, medan en av världens starkaste militärmakter kommer undan genom att hävda självförsvar.

Det är ofta frustrerande att läsa nyhetsrapporteringen kring Palestina och speciellt i tider som nu, när Israel inleder en offensiv, när den brutala ockupationen blir ännu något blodigare. Men senaste veckorna har rapporteringen i mainstreammedia nått en bottennotering. Den har varit genomusel.

Det har förekommit förvirrande faktafel, speciellt kring Jerusalem. Men framför allt en total avsaknad av analys och sammanhang. Det har rapporterats om ökat våld på ”båda sidor” – men ingenting om att det till största delen handlar om stenar mot automatvapen.

Det har stått att problemet är våldsamma palestinska ungdomar, men ingenting om de israeliska soldaternas övervåld i strid med internationell rätt.

Och väldigt sällan har man ens nämnt grunden till allt våld; den israeliska ockupationen.

En av de stora tidningarna hade som rubrik häromdagen att ” vägspärrar och soldater skall få stopp på våldet”. Ingen som säger att: vägspärrar och soldater är orsaken till våldet.

Även när mediernas strålkastare är släckta pågår ockupation och apartheid, dag ut och dag in. Palestinierna ser sina barn arresteras och dödas, sin mark konfiskeras och sina hus rivas. Människor bor bakom murar och taggtråd, snart utan hopp och drömmar.

Ockupation är våld. Och Palestinierna har rätt att göra motstånd.

Jag kommer att avsluta mina tal, artiklar och blogginlägg på ungefär samma sätt till dess att det införts sanktioner mot Israel såsom det gjordes mot apartheidregimen i Sydafrika.

Jag kommer att sprida det palestinska civilsamhällets uppmaning till oss, att ställa Israel till svars för sina brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Uppmaningen att bojkotta Israel.

Den växande internationella BDS-rörelsen med krav på bojkott, desinvesteringar och sanktioner, gör stora framsteg och beskrivs av den israeliska regeringen som ett strategiskt hot.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. Och när sanktioner kan ses som ett trubbigt verktyg. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas.

Medan blodet från ihjälskjutna palestinska ungdomar flyter på gatorna i Jerusalem, medan den israeliska armén arresterar och misshandlar barn, medan bosättarna på stulen palestinsk mark med stöd från Netanyahus högerextrema regering dagligen terroriserar palestinierna..

Så välkomnas Israel i internationella samarbeten och tillåts sluta förmånliga avtal med till exempel EU.

Eftersom Israel är beroende av detta, skulle en bojkott garanterat ha effekt.

Vi kan stödja det palestinska motståndet genom att i handling visa solidaritet, genom att bojkotta Israel.

Foto: Sara Lilltjafs

Hallå världen! Palestina anropar (del 1000)

Östra Jerusalem 2015 Foto: Anna Wester
Östra Jerusalem 2015 Foto: Anna Wester

Nu sprids skräck i Jerusalem och i städer och byar på Västbanken när Netanyahus högerextrema regering inlett en brutal offensiv med kollektiv bestraffning mot hela det palestinska folket. Hundratals palestinier har blivit beskjutna av israeliska soldater de senaste dagarna, många har skadats och några har dött. Samtidigt har de militanta bosättarna trappat upp attackerna mot civila palestinier. Nu hotar Israel med en ny Operation Defensive Shield, den blodiga invasionen 2002.

Utvecklingen kommer inte som någon överraskning. Israels grepp om det ockuperade Östra Jerusalem har hårdnat och provokationerna gentemot palestinier som lever i den tilltänkta huvudstaden har accelererat. För alla palestinier är Jerusalem en central symbol och det som sker där får konsekvenser i hela det palestinska området

Förevändningen för offensiven är denna gång morden på ett israeliskt par nära en bosättning öster om Nablus på ockuperad mark. Medierna i Sverige rapporterar om ”ökat våld mellan palestinier och israeliska säkerhetsstyrkor”, men det är viktigt att sätta det som nu sker i sin kontext och också minnas att många palestinier dödas utan anledning och utan att det når västerländsk media. Bara i år har fler än 20 palestinier dödats av den israeliska armén.

Även när mediernas strålkastare är släckta pågår ockupation och apartheid, dag ut och dag in. Palestinierna ser sina barn arresteras och dödas, sin mark konfiskeras och sina hus rivas. De bor bakom murar och taggtråd, snart utan hopp och drömmar.

Omvärlden har erkänt palestiniernas rättigheter i resolutioner och konventioner. Men aldrig någonsin ställs Israel till svars för brotten mot dem. Istället tillämpas dubbla måttstockar, där palestinierna kallas terrorister när de gör motstånd, medan en av världens starkaste militärmakter kommer undan genom att hävda självförsvar.

Det finns bara en lösning på det här – ett slut på ockupationen och en rättvis fred.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. Och när sanktioner kan ses som ett trubbigt verktyg. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas. Israel välkomnas i internationella samarbeten och har förmånliga avtal inom många områden med till exempel EU. Israel är beroende av detta, så krav och sanktioner skulle garanterat ha en effekt.

Hallå världen. Stoppa israels kollektiva bestraffning av det palestinska folket. Sluta belöna Israel och låt dem stå till svars för alla folkrättsbrott.

Gör något. Del tusen.

Anna Wester, ordförande
Palestinagrupperna i Sverige (PGS)