Drömmen om en framtid

Nabaas center i Bourj Al Shamali

Runt bordet i det lilla centret i Shabriha träffar vi nio kvinnor i olika åldrar, några har sina barn i knät. De flesta är palestinier vars familjer flydde till Syrien efter 1948. Nu har de själva tvingats fly för att söka trygghet för sig och sina barn. Från ett flyktingläger till ett annat. Och tillvaron är allt annat än trygg. Allas familjer är splittrade, några har förlorat anhöriga på vägen. Delar av familjerna har tagit sig till Sverige, Holland eller Tyskland medan andra sitter fast vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. Någons brorsson är försvunnen och de befarar att IS har tagit honom.

”Shabriha gathering” ligger i södra Libanon. Det är inte ett av de 12 registrerade palestinska flyktinglägren i Libanon, men har funnits lika länge och fungerar ungefär likadant, förutom att där också bor fattiga libaneser och det är inga vägspärrar vid infarterna. Där finns en grundskola, men för att fortsätta plugga efter 14-års ålder behöver ungdomarna åka till ett närliggande läger, vilket kostar pengar. Och den ekonomiska situationen är en katastrof. Många unga hoppar av skolan och försöker hitta ett jobb i stället. Men med liten chans att lyckas då arbetslösheten är skyhög.

De palestinier som kommit från Syrien får inte plugga vidare om de inte har något ID-kort och ID-kort gavs inte ut i Syrien förrän man fyllde 14 och många som flydde innan dess skulle behöva åka tillbaka till Syrien för att få ett. Att få ett palestinskt ID-kort i Libanon kostar mycket pengar.

Situationen för de unga i lägren är mycket svår och känslan av hopplöshet går att ta på vart vi än kommer. Hemlandet Palestina känns långt borta, och de som kommit nu från Syrien hoppas på att få återvända dit en dag. Sen är det drömmen om Europa. ”Vi sover hellre på gatorna i Europa, än bor kvar här”. ”I Europa bryr de sig om mänskliga rättigheter, här är vi inte värda någonting”. De vet oddsen. De har vänner som drunknat på vägen, skickats tillbaka eller sitter fast någonstans på vägen.

Kvinnorna vi träffade i Shabriha har alla tonåringar som deltagit i ett av de projekt som PGS samarbetspartner Naba’a har genomfört i det palestinska flyktinglägret. Projektet riktar sig till unga som inte ser någon framtid, som hoppat av skolan eller hamnat snett på något sätt. Unga som mår dåligt, några av dem hade isolerat sig och gett upp om livet.

Shabriah

Genom Naba’a får de träffas och lära känna andra unga i samma situation. Palestinier som vuxit upp i lägren i Libanon och de som kommit nyligen från Syrien samt även libanesiska ungdomar. Projektet går ut på att ungdomarna får lära sig ett yrke konkret och samtidigt bygga upp självförtroendet. Frisörer, sekreterare, sminköser eller elektriker till exempel.

De har också bildat grupper av ungdomar i lägret som skall få möjlighet att påverka situationen för unga, och de har påbörjat ett samarbete med lägerkommittérna och andra organisationer.

Mammorna berättar att deras barn har blivit som nya personer genom yrkesträningen och allt runt omkring. De har blivit gladare, fått tillbaka drömmar om en framtid. Några har fått jobb eller praktik.

Vi träffar några unga tjejer som är en del av projektet. Nour berättar att hon förbereder sig för att starta en egen salong men viktigast har varit säger hon, att de kan påverka andra unga att gå kvar i skolan.

När jag går och lägger mig på kvällen snurrar så många tankar i huvudet. Jag är full av beundran över kvinnorna jag träffade i dag. Människor som förlorat allt, som är svikna av omvärlden gång på gång, men ändå kämpar för att ge sina barn en framtid. Och som tillsammans tar sig igenom en svår vardag.

De palestinska flyktingarna har väntat i snart 70 år på rättvisa. Vi måste stå upp för deras rättigheter. För ett slut på ockupationen och rätten att återvända. Och vi har ett ansvar för alla de människor som nu är på flykt, bland annat från Syrien.

Um Yassin som flytt med sin familj från Syrien till flyktinglägret Bourj Al Shamali

Söderut till Saida och Rashediyeh

Överallt hänger porträtt på Abu Ammar; Yassir Arafat ibland med Mahmoud Abbas bredvid sig. Några ser ut att ha hängt där i evigheter, andra är nya. Flaggor från alla palestinska partier vajar från stolpar och hustak. Ibland får jag nästan för mig att jag befinner mig på Västbanken. Men det är ju det jag inte gör. De inte gör. De befinner sig sedan generationer i primitiva flyktingläger i sitt grannland. 66 år.

Och de känner sig bortglömda.

– Det är ingen som bryr sig om flyktingarna här just nu. Det är så mycket andra problem som är prioriterade, inte ens de palestinska ledarna bryr sig speciellt just nu, säger en man vi pratar med. Det har aldrig varit så här mörkt för de palestinska flyktingarna.

I går och i dag håller vi till i södra Libanon, i Saida och de palestinska flyktinglägren Rashediye och El Bus där PGS samarbetspartner Naba’a har ett center, en förskola och aktiviteter för barn och unga i lägren.

Livet i lägret är svårt på många sätt, de sociala problemen är enorma med fattigdom, arbetslöshet, droger och våld. Unga som inte ser någon framtid är i riskzonen att hamna snett, allt för många hoppar av skolan. Naba’a jobbar med dessa ungdomar på ett fantastiskt sätt och vi är väldigt imponerade.

Det bor över 31 000 flyktingar i Rashediyeh som drabbades hårt under det libanesiska inbördeskriget. Enligt UNRWA är de största problemen att husen är dåliga och det saknas fungerande avloppssystem. Sen de sociala problemen med väldigt liten möjlighet att hitta jobb.

En annan man vi träffar berättar att folkkommittén som ska styra i lägret och som består av representanter från olika partier bara består av äldre och att de är upptagna med maktkamper av olika slag. Ungdomarna har börjat ligga på dem och kräva förbättringar för de unga i lägret. Och det med viss framgång.

Vi träffar några av de unga tjejer som genom Naba’a fått utbildning bland annat i hur man påverkar och de har genom projektet fått möjlighet att vara utanför lägret och se en annan miljö. Två av dem är flyktingar från Syrien som kom till lägret för två år sedan, alla har de haft det besvärligt men fått hjälp på olika sätt. De lyser av självförtroende även om deras beskrivning av tillvaron är dyster.

Jag frågar om deras drömmar.

En av tjejerna svarar snabbt att ”jag måste sluta drömma”. Men sen funderar hon ett tag och tillägger.

– Min dröm är att inte vara beroende av någon annan, att min familj skall lämna mig i fred och sluta styra mitt liv.

Rima från Syrien är 17 år och får inte gå i FN-skolan i lägret, hennes föräldrar har heller inte råd att låta henne gå i en annan skola, så det är vad hon drömmer om. Att få utbilda sig. Helst till förskolelärare.

Många som jag har träffat har pratat om ”den godaste falafeln i Libanon” och i går fick jag möjlighet att testa den när vi var i Saida. Och ja, alltså. Den var nog den godaste jag har ätit. Jag har ett favoritställe i Palestina också, men de ligger på delad första plats.