Jag åker till Libanon

Handala
En bild jag tog senast, på en vägg i ett av de palestinska flyktinglägren i Libanon. Handala, den palestinska flyktingpojken som vänder ryggen åt ockupationen och väntar på att få återvända.

I morgon åker jag till Libanon med de som ansvarar för Palestinagruppernas engagemang där. Det är med blandade känslor, men mest är jag förväntansfull, glad och tacksam över möjligheten. Som förra gången när jag var där för ungefär ett år sedan, ska jag besöka PGS samarbetspartners i olika palestinska flyktingläger.

Jag ska också börja arbetet med årets temaskrift som skall ha de palestinska flyktingarna, i och utanför Palestina, i fokus

Vi ska berätta om Nakba, den stora katastrofen 1948 när över 750 000 palestinier tvingades fly sina hem och 500 palestinska byar jämnades med marken av israeliska terrorgrupper. Om människor som lever som flyktingar på Västbanken och Gaza, om de som vuxit upp i flyktingläger i Libanon och väntat hela sina liv på att få återvända. Om flyktingar som tvingats på flykt igen, först från Palestina till Syrien och nu till Libanon. Den ska handla om rätten att återvända som omvärlden slagit fast i en FN-resolution men knappast talar om.

Det är jag och Catrin Ormestad som skriver i år också (sen är vi ju många fler som gör jobbet  för att få ihop tidningen), och utgångspunkten är densamma som alltid – att ge fakta, historia, analyser och berätta om vardagen – genom möten med människor, reportage och intervjuer. Det mesta gör vi sen i sommar, men jag börjar alltså redan nu under resan till Libanon.

Det känns också fint att åka till Libanon just i år, samtidigt som PGS fyller 40 år.

En stor och viktig del i Palestinagruppernas historia finns i engagemanget i Libanon under 70- och 80-talet när svenska volontärer åkte till det palestinska flyktinglägret Rashediye och arbetade som sjukvårdspersonal. De kom sedan hem och berättade om vad de sett och upplevt. Det blev början på PGS sätt att arbeta, med biståndsprojekt och informations- opinions och påverkansarbete länkade till varandra. Engagemanget i de palestinska flyktinglägren i Libanon har fortsatt sedan dess och i dag stödjer vi flera projekt där.

Sen känns det bra att få kanalisera en del av all frustration som jag och många med mig känner i dag över situationen med så många människor på flykt. Människor som möts av stängda gränser och fördomar. Jag ska göra mitt bästa för att förvalta de historier människor delar med mig, och se till att de hörs i debatten. Om Palestina och om flyktingar i allmänhet.

Vi får se hur det blir med rapporter under resan, vi kommer ju att åka runt en hel del. Men tanken nu är att den som vill ska kunna följa här på bloggen.

———

Libanon som är lika stort som Skåne och har 4,5 miljoner invånare, har tagit emot 1,1 miljoner flyktingar från Syrien. 450 000 personer är registrerade som palestinska flyktingar från Palestina och bor i något av de 12 palestinska flyktinglägren. 42 000 palestinier har också kommit från Syrien.

Här ska vi stanna

I dag pustar jag ut. Lite i alla fall. För i går skickade Eva som layoutar temaskriften den första pdfen där vi har alla texter och bilder på plats. Det känns som ett stort ögonblick, härligt men också lite läskigt. Det är ju omöjligt att få med allt en vill på 32 sidor, så tankarna snurrar om det är rätt prioriteringar. Och nu ska andra läsa texterna för första gången, det är nervöst. Men väldigt roligt.

Berättelserna och fotona från resan till Palestina i somras håller på att bli en tidning och snart skall vi äntligen få dela med oss av de historier människor i Gaza och på Västbanken delat med oss. Berättat för att få flera att förstå och framför allt, för att få fler att engagera sig i kampen  mot ockupationen.

I Gaza träffade jag och Catrin Ormestad, som skrivit hälften av artiklarna i tidningen, människor som förlorade allt under kriget förra sommaren, men som ändå kämpar på. Föräldrar som gör allt för att deras barn skall få ett så bra liv som det är möjligt att få i ett stort utomhusfängelse där alla, även psykologer och läkare har trauman i olika grad. Vi träffade fiskare och jordbrukare som ständigt är i skottlinjen och vi hade möte med UNRWA, FNs organ för palestinska flyktingar.

På Västbanken spenderade jag en hel del tid i Jordandalen, med aktivister och jordbrukare och försöker berätta om deras problem och om deras kamp och motstånd. Situationen i Jordandalen är katastrofal, Israel har kontroll över den mesta marken och ALLT vatten.

Catrin har intervjuad beduiner i Negev/Naqab som hela tiden fördrivs eller hotas bort från sina marker av den israeliska staten och hon har gjort ett reportage om Jerusalem; Sten för sten. Hus för hus – Israel tar över Jerusalem.

Fördrivningen av palestinier från sina marker har pågått sedan 1948 och pågår fortfarande. Israel fortsätter att bygga bosättningar, murar och militärområden, skogar, vägspärrar och motorvägar på stulen palestinsk mark. Bönder på Västbanken kämpar för att nå sina olivodlingar, för att ibland finna de tusen år gamla träden nedbrända av israeliska bosättare eller soldater.

Kampen om marken och vattnet är central i Palestina-Israelkonflikten och går hand i hand med motståndet mot ockupation och apartheid.

Här skall vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina är titeln på årets temaskrift. Den kommer att vara klar i slutet av augusti.

”Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv”

I dag har varit en väldigt tuff dag, känslomässigt. Vi har varit i Beit Hanoun i norra Gaza som drabbades oerhört hårt av Israels attacker förra sommaren, både av bomber från stridsflygplan och av marktrupperna. Det är ruiner överallt, eller bara tomma fält där människors hem bombats till grus. Vi träffade familjer som förlorat allt.

PGS samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) har en krisgrupp som gör hembesök till dem som av olika anledningar har svårt att ta sig till deras kliniker, men som behöver hjälp, oftast med att bearbeta sorg. I dag följde vi med dem och pratade med de som ville dela sina historier. Om kriget, attackerna, massakern.

Det var berättelser om rädsla, förtvivlan och sorg. 52 dagars helvete. Förtvivlan över att vilja fly, men inte ha någon trygg plats att ta sig till. Ett av barnen berättade att de tvingats lämna sitt hus med bara kläderna de hade på sig, och att han i flykten träffades i halsen av splitter från en granat. Och hur han nu tio månader senare återupplever händelsen varje natt. Vaknar i panik, dricker lite vatten och somnar om.

En man berättar att deras grannar blev uppringda av israeliska armén som informerade om att de skulle bomba hela byggnaden. De lämnade allt, pengar och viktiga dokument och tog skydd i en UNRWA-skola. Nu bor de i en stor container som de inrett med madrasser och kuddar på golvet.

Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv, säger Muhammed som är 14 år. Mest saknar jag min dator.

Alla pratar om före och efter attackerna, trots att de gått igenom mycket både före och efter. Men det där kriget var värre än allt annat.

Vi träffade en av GCMHPs psykologer som berättade att de i flera år jobbat hårt med att bearbeta framför allt barnens trauman efter kriget 2009 och att man kommit en bra bit på väg. Efter sommarens attacker var de tillbaka på ruta noll. Eller, ännu värre.

Vi som jobbar med det här, psykologer och socialarbetare, är själva traumatiserade vilket gör allt svårare, sa han.

Det som hjälper folk att stå ut och orka leva är, enligt alla vi pratar med, gemenskapen. Inte bara i familjen, utan i hela samhället. Att alla ställer upp på varandra. När folk flydde sina hem, öppnade andra upp sina.

I kväll har vi varit på middag hos Samir som vi lärde känna när vi gjorde temaskriften om idrott. Han är fd fotbollsspelare och jobbar nu på Gaza Sporting Club.

Jag är så glad att jag kommit i kontakt med den klubben och lärt känna folk där, den här helt fantastiskt och så himla viktig. Där kan folk för en stund glömma blockad och ockupation och hänge sig åt fotboll, karate, basket, pingis osv.. DÄR lever drömmarna. I alla fall för en stund.

Gaza Sporting Club har ett fotbollslag i högsta ligan och de har fotboll för barn som förlorat någon förälder i kriget. De har ett underbart gäng tjejer som spelar basket, vi lyckades pricka in en av deras träningar också.

Samir har tagit oss runt en hel del i Gaza och i går när vi åkte genom Sajaiya, ett område som nästan blev helt sönderbombat under senaste kriget, så berättar han att deras a-lag dagen innan vunnit kuppen i fotboll i final mot Rafah. Och att de dessutom vunnit hela serien 2014-2015. Helt otroligt fantastiskt. Jag blir tagen av detta, varpå Samir kör oss till klubben där alla är glada. Laget och tränaren är dock inte där, då de är i någon tv-studio.

Vi åkte sedan till Gaza Sporting Club där vi fick träffa hela styrelsen och ordföranden hade fixat plaketter till oss som tack för att vi skrivit och berättat om klubben och att PGS gett ett litet ekonomiskt stöd. Väldigt rörd blev jag. Jag älskar den där klubben.

Hälsning från Gaza

Sitter med Catrin på hotellet i Gaza. Solen har precis gått ner, men folk är fortfarande kvar på stranden som ligger alldeles här nedanför. Solnedgången var bländande vacker, som alltid i Gaza. Havet som folk beskriver som så enormt viktigt. ”När jag är på stranden och ser ut över havet, känns det som att jag äger hela världen”, sa en vän i går. Instängda i världens största utomhusfängelse suddar havet ut den synliga gränsen och ger en känsla av frihet. Fast självklart vet de att de israeliska militärbåtarna aldrig är långt borta.

Checkpointen/gränsövergången Erez

Så glad över att vara i Gaza igen. Det har varit två långa och händelserika dagar, med flera glada återseenden och väldigt bra möten, men också med hemska historier, framför allt från förra sommarens krig. Eller vad man nu ska kalla det, det känns som inget ord är passande nog; attacken eller kanske massakernDet är så litet här. Trångt. Världens mest tätbebyggda område. Att se alla sönderbombade hus och sitta och prata med människor som levde i den där mardrömmen under 52 dagar, att höra om förlorade vänner och släktingar, rädslan, förtvivlan, ilskan. Och nu HOPPLÖSHETEN. Det gör så jävla ont att tänka på att omvärlden lät detta ske. Att 1,8 miljoner människor instängda utan att ha någonstans att ta vägen, bombades dygnet runt i över en månad. Och nu RÄDSLAN att det ska hända igen. Och sen tanken på att inte ett enda av de raserade husen ännu byggts upp.

Frågan man vill ställa hela tiden är hur fan orkar ni?

Men de måste ju orka, de har inget annat val. Ungdomarna längtar efter att lämna Gaza, även om det är med sorg i hjärtat de säger det. Föräldrar är förtvivlade för att de inte kan skydda sina barn, eller se till att de får en bra framtid. Arbetslösheten är skyhög. Och instängda i ett fängelse är möjligheten att ens hitta ett jobb att söka väldigt begränsad.

Alla säger att de älskar Gaza. Men att situationen nu är ohållbar.

BLOCKADEN. Blockaden som pågått i nio år som skapar hopplösheten. Blockaden och ockupationen som gör att folk inte kan leva sina liv.

Allt blir extra absurt när man är här. Hur kan man stänga in människor på det här viset, och låta dem lida? Frågan som snurrar i huvudet hela tiden.

I eftermiddags var i i östra Gaza och träffade jordbrukare 800 meter från den israeliska gränsen. Vi blev väldigt tagna av deras berättelser och hur de kämpar på, trots ständiga attacker från israeliska armén. Under kriget fick de allt förstört och kunde inte vara på sin mark alls. Det var väldigt trevligt att vara där, de bjöd på fantastiskt gott te och nyskördade gurkor.

”Varje gång jag går ut på min mark för att jobba, undrar jag om det är för sista gången”, sa en av dem.

Vi har skrattat mycket också under de här dagarna, som alltid i Palestina. Jag är sjukt imponerad över hur människor här har en förmåga att fånga och ta tillvara de små stunderna i livet och njuta av dem. Vi har känt oss så välkomna och omhändertagna, så mycket värme och omtänksamhet.

Vi var i hamnen i dag också och pratade med fiskarna om deras svåra situation

Berättar mer i morgon..

Resfeber och förväntan.. Nu är jag i Palestina

För några timmar sedan kom jag fram till Palestina. Började resan klockan 04.00 från Årsta, flög via Wien och Tel Aviv för att sedan till slut landa i Östra Jerusalem. Trött och hungrig, men väldigt glad och tacksam över att vara här. Jag har haft resfeber i två veckor. Fattar om det låter konstigt, då jag ändå är här någon gång om året, men det är så mycket som ska fixas innan, tillstånd och orosmoment. Det är det fortfarande, men nu är jag i alla fall här. Äntligen.

Ny temaskrift ska göras och det innebär en massa saker. En liten del prestationsångest, då detta ju är ett av PGS viktigaste informationsmaterial och jag tycker att vi lyckats bra med de senaste numren som jag, Catrin Ormestad, Eva Byberg med fler har gjort, Fred och Motstånd, Kolonialism och apartheid, Utbildning under ockupation, Idrott under ockupation och förra året; Ung under ockupation.

Men varje temaskrift innebär framför allt, förutom en fysisk resa, en resa inom ett nytt område. Jag lär mig jättemycket varje gång, av att att fokusera på ett speciellt tema, läsa artiklar och rapporter och framför allt träffa människor som kan och/eller drabbas av det som skall belysas.

Nu börjar resan som ska utmynna i en tidning om LAND OCH VATTEN. En så viktig del av ockupationen, kampen för just det – marken – vattnet. Så många ingångar, så många berättelser. Vi kommer inte att kunna täcka allt vi önskar, så är det varje gång. Det börjar i ett kaos med massor av idéer, men i möten med människor och när vi väl börjar skriva brukar tidningen ta form.

Planen är att åka till Gaza, men vi får se. I dag har Israel stängt alla övergångar, men öppnar de igen så åker vi. Jag ska besöka jordbrukare i Jordandalen, aktivister som protesterar mot muren och landstöld, beduiner i Naqab/Negev. Inshallah.

Men i dag blev det bara en kort promenad i Gamla stan, äta hommus och dricka lemonad och nu sängen i det guesthouse där jag bor i natt.

Vi hörs snart!

Framme

Klockan är kvart i tio på kvällen här (en timme före Sverige) och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Det blev en lång dag från att jag lämnade Årsta 4.10 tills nu. Jag flög först till Paris där jag hade en timme på mig att byta till planet mot Beirut och möta Charlotte. Vårt plan var tio minuter försenat och det visades sig vara jättelångt till terminalen varifrån nästa flyg gick. Jag fick ta en buss och stressnivån var sanslöst hög när Charlotte ringer och säger att de väntar tio minuter till innan de stänger. Vi konstaterar att jag inte kommer att hinna. Men jag gav ändå inte upp. Bussen åkte i snigelfart, när jag kom av inser jag att Gaten ligger längst bort och jag springer med krafter jag inte visste att jag hade samtidigt som jag ringer och de lovar vänta lite till. Jag höll på att ramla i hop innan jag klev på det där planet. Men jag hann. Jo, hade väl säkert gått att ordna ett senare flyg men det hade varit krångligt och Charlotte och jag behövde prata.

Men min resväska hann däremot inte med och ännu finns inget besked var den befinner sig. Så det blev att shoppa det mest nödvändiga som tandborste, deo och ja sådant som inte kan vänta. All teknik hade jag i handbagaget + mediciner. Så det är lugnt.

Det blev en promenad i Beirut och käk på en mysig restaurang, falafel för mig.

Det känns så fint att vara här. Precis som i Palestina så får man ha flera alternativa program. Vi skulle åkt till ett ställe i morgon, men Charlotte fick precis ett SMS att vi inte bör komma dit i morgon på grund av något. Så nu får vi pussla om. Men planen är att besöka något av PGS projekt i ett av de palestinska flyktinglägren i morgon. Inshallah.

Tillgång till internet blir framför allt på kvällar och tidig morgon.

Godnatt.