Jerusalem är inte Israels huvudstad

TårgasÖstra Jerusalem en fredag under Ramadan. Israelisk polis hindrar unga palestinier från att ta sig till moskén för att be. (Foto: Anna Wester) 

Till ockupationsförsvararnas stora glädje förklarade Donald Trump under presidentvalskampanjen att han ämnar flytta USA:s ambassad i Israel, från Tel Aviv till Jerusalem. Han har kallat staden för ”Israels odelade huvudstad”. Ett mycket provokativt uttalande som strider mot FN-resolutioner och internationell rätt. Om ambassaden flyttas skulle det vara ett erkännande från USA att Jerusalem tillhör Israel.

En katastrof. Jerusalem är inte Israels huvudstad.

Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Men Israel annekterade Västra Jerusalem redan 1948 och rensade staden från palestinier. Den östra delen ockuperades under sexdagarskriget 1967. Efter det har Israel systematiskt flyttat gränsen för Västra Jerusalem österut. 1980 trotsade Israel omvärldens protester och antog en lag som förklarade Östra Jerusalem som en del av Israel (annekterat).

Det råder enighet i världen om att Östra Jerusalem är under ockupation. Direkt efter att Israel antog lagen om att Jerusalem skulle vara deras odelade huvudstad, antog säkerhetsrådet resolution 478 som ogiltigförklarar Knessets lag samt ber bland annat samtliga FN-stater att flytta sina eventuella ambassader från Jerusalem. USA använde då inte sitt veto för att stoppa resolutionen. Även Internationella domstolen i Haag har slagit fast att Östra Jerusalem är ockuperat. Israel har placerat regering och parlament i Jerusalem, men alla länder med diplomatiska förbindelser med Israel har alltså sina ambassader i Tel Aviv eller andra kuststäder. El Salvador var det sista landet som flyttade sin ambassad från Jerusalem, just med anledning av att FN inte erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

ID-kort

En tillfällig vägspärr i Gamla Stan Östra Jerusalem. Palestinier tvingas visa ID för att ta sig förbi. (Foto: Anna Wester)

I den så kallade principdeklarationen som undertecknades 1993 av Israel och PLO slogs bland annat fast att Jerusalems status slutligen ska diskuteras under fredsförhandlingar och palestinierna har som krav att Östra Jerusalem skall bli huvudstad i en Palestinsk stat. Om USA flyttar ambassaden är det inte bara ett folkrättsbrott, utan det går även direkt emot ingångna avtal som är tänkta att ligga till grund för framtida fredsförhandlingar.

USA:s kongress beslutade under 90-talet att de skulle flytta ambassaden till Jerusalem, men varje sittande president har stoppat detta med hänvisning till en paragraf som hänvisar till landets säkerhet.

Israel fortsätter att koppla greppet om Östra Jerusalem genom utbyggnad av illegala bosättningar och trakasserier mot palestinierna som bor i staden. Det som behövs nu är att omvärlden kraftfullt visar att detta inte är acceptabelt, att Jerusalem inte tillhör Israel. En flytt av USA:s ambassad vore förödande och en krigsförklaring mot det palestinska folket.

FAKTA JERUSALEM:

I hela Jerusalem bor det 815 300 invånare, 301 100 av dem är palestinier som bor i Östra Jerusalem. Det bor över 200 000 bosättare i illegala bosättningar i Östra Jerusalem. 75,3 procent av Östra Jerusalems invånare lever under fattigdomsgränsen.  Den 142 km långa muren, vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken. Fler än 100 000 boende i förorterna Ras Khamis, Ras Shahada, Dahyat a-Salam, flyktinglägret Shuafat, Kfar Aqeb och Samirmis har skurits av från Jerusalem genom muren, vilket påverkat områdena negativt på flera sätt. De får inte ens den mest basala servicen som till exempel sophämtning. Från 1967–2013 har Israel återkallat rätten att bo i Jerusalem för 14 309 palestinier

Bland bosättare och soldater

barn-och-soldater-hebron

Shuhada Street var en gång full av liv. Palestinier från andra städer brukade komma till Hebron, eller Al Khalil som staden heter på arabiska, för att handla eller äta på restaurang. Sedan mitten på 90-talet är Shuhada street avstängd för palestinier, och stora delar av gamla stan liknar en spökstad. Bosättare har tagit över stadskärnan och även stora områden i utkanterna av staden. Många palestinier har tvingats lämna sina hem och sina butiker. Blivit flyktingar i sin egen stad.

De runt 600 israeliska bosättarna i Hebron är de mest militanta och våldsamma och de bedriver aktiva kampanjer mot palestinierna för att ta över det som de anser vara deras och de skyr inga medel. Palestiniernas kamp för att få behålla sina hus och sin mark pågår hela tiden, på gatan och i israeliska domstolar.

img_1721

Det är lördagseftermiddag och en spänd stämning sprider sig bland de palestinska affärsinnehavarna i basaren. Folk skyndar hemåt med sina matkassar för att slippa möta bosättare och soldater som snart skall inta gatorna.

”The Settler tour” som den kommit att kallas av palestinier och internationella observatörer, arrangeras av bosättarna för turister, framför allt från Israel och USA. Ungefär 200 av de 2 000 israeliska soldater som är placerade i Hebron samlas bakom en stor järngrind i bosättningen Beit Romano. Soldaterna kommer ut först, går runt en stund och ställer sedan upp sig i gathörnen och på andra strategiska ställen innan bosättarna kommer ut. De är en tredjedel så många som soldaterna och turen tar inte många minu-ter, men det är en styrkedemonstration.

Närvaron av bosättare och soldater har skapat en farlig miljö, inte bara i Hebron utan över hela Västbanken. Sammanlagt bor det över 700 000 israeliska bosättare på stulen palestinsk mark, inräknat Östra Jerusalem. Alla bosättningar är olagliga enligt internationell rätt, det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperad mark. Ändå växer de dag för dag och är enligt många experter ett av de största hindren för fred.

På en höjd i utkanten av Hebron bor familjen Jabari i vad som vid första ögonkastet skulle kunna beskrivas som en idyll. På uteplatsen dinglar mogna vindruvor i klasar och det bjuds på kaffe och lemonad. Men familjen Jabaris situation är allt annat än en idyll. Hopklämda mellan två av Hebrons största bosättningar, är det en daglig kamp för att behålla marken de äger. Från den ena bosättningen går en väg rakt igenom Jabaris ägor, den har bosättarna fått tillåtelse att ha kvar. Planen är att koppla ihop bosättningarna med varandra och därmed fördriva familjen Jabari från sin mark. När bosättarna började bygga en synagoga på Jabaris mark blev det dock nej i domstolen. Israeliska armén har två gånger rivit ett påbörjat bygge.

img_1711

Uppifrån familjens tak ser vi hur både soldater och bosättare går fram och tillbaka på vägen, nedanför har de trotsat domstolen och satt upp två tält som de prytt med israeliska flaggor.

Abdul Karim Jabari suckar, säger att han vet att de inte kommer att ge upp. Att det är så de gör, sakta men säkert tar de över marken och då är domstolsbesluten i praktiken inte värda någonting. Men familjen Jabari kommer heller inte ge upp. Från taket filmar de bosättarnas tält för att skicka till advokaten som bevis till kommande rättegångar.

– Det pågår en tyst fördrivning här, säger Abdul Karim. De vill ha bort oss från våra hem och marker, men vi kommer aldrig att lämna.

(Foton: Anna Wester 2016)

I februari kommer två aktivister från organisationen Youth Against Settlements till Sverige. De kommer att berätta om livet under ockupation i Hebron inom kampanjen Open Shuhada Street. Här är alla tillfällen att träffa dem: Träffa aktivister från Al Khalil/Hebron.

Skratt och tårar i Ein el Hilweh

Kontrasten när vi åkte från Saida igenom den libanesiska arméns vägspärr in i det största palestinska flyktinglägret i Libanon, Ein el Hilweh, var slående och nästan lite chockartad. Även fast jag varit i många flyktingläger. Det var trångt och rörigt. På den smala, ojämna vägen trängdes alldeles för många bilar, mopeder och människor. Det var smutsigt, dammet yrde och som i alla läger hängde elsladdar kors och tvärs mellan husen. Vi fick kliva ur taxin och gå, eftersom det var stora hål i vägen som höll på att fyllas med sand. I var och varannan hörna syntes män med vapen.

Över hundratusen människor trängs på en yta av 1,2 km i det som sägs vara palestinska flyktingarnas huvudstad i Libanon. I går var det lugnt i lägret, men Ein el Hilweh är allt annat än tryggt för de som bor där. I lägerkommittén ingår partierna i PLO, men där finns många olika grupper och fraktioner närvarande i lägret, libanesiska, palestinska och andra. Några av dem extrema och militanta. Då och då blossar strider upp mellan olika grupper, som i augusti förra året när det pågick våldsamma sammandrabbningar i tio dagar i lägrets smala gränder. Många skadades eller dödades.

PGS samarbetspartner Naba’a, driver ett barn- och ungdomscenter i Ein el Hilweh. Det dyker upp som en oas i kaoset med en relativt stor yta på gården, något det är stor brist på i lägret. Centret är fullt av barn och unga och stämningen kändes varm och glad.

Nu var det dags att göra de första intervjuerna till temaskriften. Jag var hembjuden till familjen Faour och hade två träffar inbokade, men blev kvar i många timmar. Folk kom och gick, ville berätta sin och sin familjs historia eller bara höra om PGS jobb i Sverige. Några satte sig en stund och berättade om någon incident, andra pratade länge. Det gick åt många koppar kaffe och jag hade svårt att ta in allt jag fick höra. Allas familjer var splittrade, några familjemedlemmar var i Syrien, andra hade gjort den livsfarliga resan till Turkiet och vidare till Grekland, Italien, Makedonien och Tyskland. En kvinna i min egen ålder ville berätta om sin familj, men när hon började prata om hur familjen splittrats när de flydde från Syrien för tre år sedan, kom tårarna och hon kunde inte hitta orden. Hennes man hade lyckats ta sig till Danmark med deras barn och hon hade hamnat i lägret ensam.

Men det blev också mycket skratt. Även om sorg och förtvivlan var det som framträdde mest i historierna, var där också mycket styrka och berättelser om överlevnad. Föräldrar som gjort allt för att ge sina barn en så trygg uppväxt som det bara är möjligt under de förhållanden som är. Jag berättade om bojkottarbetet hemma och hur vi försöker informera om situationen var helst vi får tillfälle.

Bahiya

Mest spännande var mötet med Bahiya, eller al Hadji som hon kallas eftersom hon är äldst i familjen. Det var som ett magiskt ögonblick och jag satt klistrad när hon berättade historien om sitt liv. Bahiya var 10 år när hennes familj tvingades fly från Palestina 1948, när israeliska soldater intog deras hemby. Hon minns allt som om det vore i går. Hur de grävde ner värdesaker i trädgården, eftersom de var säkra på att de snart skulle återvända. Nu 68 år senare vet hon att hon aldrig kommer att få se sitt hemland igen. Men hon berättar om Palestina för sina barnbarn varje dag, och hon drömmer om att de ska få komma dit. Hon tog fram sin smartphone och visade en bild på ett träd som en släkting skickat. Det växer i det som en gång var en palestinsk by i nuvarande Israel.

Bahiya berättade hur mycket har förändrats i Ein el Hilweh genom åren, hur situationen för folk har blivit mycket svårare. Förr kunde de sova på gatan, i dag vågar folk knappt gå ut på kvällen efter att det blivit mörkt.

Alla jag pratar med säger att otryggheten, bristen på säkerhet är det värsta nu. Att behöva gå och vara rädd. Sen arbetslösheten så klart, som i alla palestinska flyktingläger är den skyhög.

Precis som omvärlden har ett ansvar att sätta press på Israel för ett slut på ockupation och apartheid, har omvärlden ett ansvar för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända som det fastslagits i FNs resolution 194. Ingen fred utan rättvisa.

Coffe for all Nations på Zita

Abed
Abed

I går hade Wafa Jamils film Coffe for all Nations Sverigepremiär på Zita i Stockholm. En underbar film som jag nu hoppas får stor spridning. Jag fick frågan innan om jag ville introducera filmen och tackade ja. Ett mycket hedervärt och fint uppdrag, så jag hade sett filmen innan och jag och Wafa hade setts och pratat om den. Jag var lika tagen i går som första gången jag såg den. Jättefin stark och viktig film.

Filmen handlar om Abed, en palestinsk man med familj i flyktinglägret Deheishe i Betlehem, men som själv valt att kämpa för att stanna på sin mark trots att ockupationsmakten gör allt för att få honom att lämna. Jag har själv träffat flera som Abed, nu senast när jag var i Jordandalen i somras och skrev tidningen Här ska vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina.

Som jag sa när jag presenterade filmen i går, så har alla palestinier eller alla palestinska familjer, en historia. Ofta när man träffar någon börjar det med en kopp kaffe och prat om politik och ockupationen i allmänhet. Sen kommer det alltid fram en historia om hur ockupationen påverkar människors liv.

Historier om fördrivning och flykt, om familjer som förlorat sin mark, om föräldrar, bröder eller systrar i fängelse eller unga som berättar att de arresterats tio dagar före sin examen och aldrig återvänt till skolan sedan dess. Berättelser om våld från bosättare och militär, husdemoleringar och krossade drömmar. Men också berättelser om kamp och motstånd. Motståndet mot ockupationen tar sig så många olika former, som till exempel kampen för att få stanna på sin mark.

I filmen berättar Wafa, som själv är palestinska, genom mötet med Abed en av alla dessa historier. Om kaffet, ockupationen och motståndet.

Filmen låter oss komma nära. Vi känner doften av kaffet och ockupationens orättvisa tränger igenom filmduken. Men också styrkan. Filmen visar inget blod, ändå är våldet hela tiden närvarande. Det gör den extra stark tycker jag. Och som sagt, jag hoppas att den här filmen ses av många. Den behövs.

Resfeber och förväntan.. Nu är jag i Palestina

För några timmar sedan kom jag fram till Palestina. Började resan klockan 04.00 från Årsta, flög via Wien och Tel Aviv för att sedan till slut landa i Östra Jerusalem. Trött och hungrig, men väldigt glad och tacksam över att vara här. Jag har haft resfeber i två veckor. Fattar om det låter konstigt, då jag ändå är här någon gång om året, men det är så mycket som ska fixas innan, tillstånd och orosmoment. Det är det fortfarande, men nu är jag i alla fall här. Äntligen.

Ny temaskrift ska göras och det innebär en massa saker. En liten del prestationsångest, då detta ju är ett av PGS viktigaste informationsmaterial och jag tycker att vi lyckats bra med de senaste numren som jag, Catrin Ormestad, Eva Byberg med fler har gjort, Fred och Motstånd, Kolonialism och apartheid, Utbildning under ockupation, Idrott under ockupation och förra året; Ung under ockupation.

Men varje temaskrift innebär framför allt, förutom en fysisk resa, en resa inom ett nytt område. Jag lär mig jättemycket varje gång, av att att fokusera på ett speciellt tema, läsa artiklar och rapporter och framför allt träffa människor som kan och/eller drabbas av det som skall belysas.

Nu börjar resan som ska utmynna i en tidning om LAND OCH VATTEN. En så viktig del av ockupationen, kampen för just det – marken – vattnet. Så många ingångar, så många berättelser. Vi kommer inte att kunna täcka allt vi önskar, så är det varje gång. Det börjar i ett kaos med massor av idéer, men i möten med människor och när vi väl börjar skriva brukar tidningen ta form.

Planen är att åka till Gaza, men vi får se. I dag har Israel stängt alla övergångar, men öppnar de igen så åker vi. Jag ska besöka jordbrukare i Jordandalen, aktivister som protesterar mot muren och landstöld, beduiner i Naqab/Negev. Inshallah.

Men i dag blev det bara en kort promenad i Gamla stan, äta hommus och dricka lemonad och nu sängen i det guesthouse där jag bor i natt.

Vi hörs snart!