Skratt och tårar i Ein el Hilweh

Kontrasten när vi åkte från Saida igenom den libanesiska arméns vägspärr in i det största palestinska flyktinglägret i Libanon, Ein el Hilweh, var slående och nästan lite chockartad. Även fast jag varit i många flyktingläger. Det var trångt och rörigt. På den smala, ojämna vägen trängdes alldeles för många bilar, mopeder och människor. Det var smutsigt, dammet yrde och som i alla läger hängde elsladdar kors och tvärs mellan husen. Vi fick kliva ur taxin och gå, eftersom det var stora hål i vägen som höll på att fyllas med sand. I var och varannan hörna syntes män med vapen.

Över hundratusen människor trängs på en yta av 1,2 km i det som sägs vara palestinska flyktingarnas huvudstad i Libanon. I går var det lugnt i lägret, men Ein el Hilweh är allt annat än tryggt för de som bor där. I lägerkommittén ingår partierna i PLO, men där finns många olika grupper och fraktioner närvarande i lägret, libanesiska, palestinska och andra. Några av dem extrema och militanta. Då och då blossar strider upp mellan olika grupper, som i augusti förra året när det pågick våldsamma sammandrabbningar i tio dagar i lägrets smala gränder. Många skadades eller dödades.

PGS samarbetspartner Naba’a, driver ett barn- och ungdomscenter i Ein el Hilweh. Det dyker upp som en oas i kaoset med en relativt stor yta på gården, något det är stor brist på i lägret. Centret är fullt av barn och unga och stämningen kändes varm och glad.

Nu var det dags att göra de första intervjuerna till temaskriften. Jag var hembjuden till familjen Faour och hade två träffar inbokade, men blev kvar i många timmar. Folk kom och gick, ville berätta sin och sin familjs historia eller bara höra om PGS jobb i Sverige. Några satte sig en stund och berättade om någon incident, andra pratade länge. Det gick åt många koppar kaffe och jag hade svårt att ta in allt jag fick höra. Allas familjer var splittrade, några familjemedlemmar var i Syrien, andra hade gjort den livsfarliga resan till Turkiet och vidare till Grekland, Italien, Makedonien och Tyskland. En kvinna i min egen ålder ville berätta om sin familj, men när hon började prata om hur familjen splittrats när de flydde från Syrien för tre år sedan, kom tårarna och hon kunde inte hitta orden. Hennes man hade lyckats ta sig till Danmark med deras barn och hon hade hamnat i lägret ensam.

Men det blev också mycket skratt. Även om sorg och förtvivlan var det som framträdde mest i historierna, var där också mycket styrka och berättelser om överlevnad. Föräldrar som gjort allt för att ge sina barn en så trygg uppväxt som det bara är möjligt under de förhållanden som är. Jag berättade om bojkottarbetet hemma och hur vi försöker informera om situationen var helst vi får tillfälle.

Bahiya

Mest spännande var mötet med Bahiya, eller al Hadji som hon kallas eftersom hon är äldst i familjen. Det var som ett magiskt ögonblick och jag satt klistrad när hon berättade historien om sitt liv. Bahiya var 10 år när hennes familj tvingades fly från Palestina 1948, när israeliska soldater intog deras hemby. Hon minns allt som om det vore i går. Hur de grävde ner värdesaker i trädgården, eftersom de var säkra på att de snart skulle återvända. Nu 68 år senare vet hon att hon aldrig kommer att få se sitt hemland igen. Men hon berättar om Palestina för sina barnbarn varje dag, och hon drömmer om att de ska få komma dit. Hon tog fram sin smartphone och visade en bild på ett träd som en släkting skickat. Det växer i det som en gång var en palestinsk by i nuvarande Israel.

Bahiya berättade hur mycket har förändrats i Ein el Hilweh genom åren, hur situationen för folk har blivit mycket svårare. Förr kunde de sova på gatan, i dag vågar folk knappt gå ut på kvällen efter att det blivit mörkt.

Alla jag pratar med säger att otryggheten, bristen på säkerhet är det värsta nu. Att behöva gå och vara rädd. Sen arbetslösheten så klart, som i alla palestinska flyktingläger är den skyhög.

Precis som omvärlden har ett ansvar att sätta press på Israel för ett slut på ockupation och apartheid, har omvärlden ett ansvar för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända som det fastslagits i FNs resolution 194. Ingen fred utan rättvisa.

Drömmen om en framtid

Nabaas center i Bourj Al Shamali

Runt bordet i det lilla centret i Shabriha träffar vi nio kvinnor i olika åldrar, några har sina barn i knät. De flesta är palestinier vars familjer flydde till Syrien efter 1948. Nu har de själva tvingats fly för att söka trygghet för sig och sina barn. Från ett flyktingläger till ett annat. Och tillvaron är allt annat än trygg. Allas familjer är splittrade, några har förlorat anhöriga på vägen. Delar av familjerna har tagit sig till Sverige, Holland eller Tyskland medan andra sitter fast vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. Någons brorsson är försvunnen och de befarar att IS har tagit honom.

”Shabriha gathering” ligger i södra Libanon. Det är inte ett av de 12 registrerade palestinska flyktinglägren i Libanon, men har funnits lika länge och fungerar ungefär likadant, förutom att där också bor fattiga libaneser och det är inga vägspärrar vid infarterna. Där finns en grundskola, men för att fortsätta plugga efter 14-års ålder behöver ungdomarna åka till ett närliggande läger, vilket kostar pengar. Och den ekonomiska situationen är en katastrof. Många unga hoppar av skolan och försöker hitta ett jobb i stället. Men med liten chans att lyckas då arbetslösheten är skyhög.

De palestinier som kommit från Syrien får inte plugga vidare om de inte har något ID-kort och ID-kort gavs inte ut i Syrien förrän man fyllde 14 och många som flydde innan dess skulle behöva åka tillbaka till Syrien för att få ett. Att få ett palestinskt ID-kort i Libanon kostar mycket pengar.

Situationen för de unga i lägren är mycket svår och känslan av hopplöshet går att ta på vart vi än kommer. Hemlandet Palestina känns långt borta, och de som kommit nu från Syrien hoppas på att få återvända dit en dag. Sen är det drömmen om Europa. ”Vi sover hellre på gatorna i Europa, än bor kvar här”. ”I Europa bryr de sig om mänskliga rättigheter, här är vi inte värda någonting”. De vet oddsen. De har vänner som drunknat på vägen, skickats tillbaka eller sitter fast någonstans på vägen.

Kvinnorna vi träffade i Shabriha har alla tonåringar som deltagit i ett av de projekt som PGS samarbetspartner Naba’a har genomfört i det palestinska flyktinglägret. Projektet riktar sig till unga som inte ser någon framtid, som hoppat av skolan eller hamnat snett på något sätt. Unga som mår dåligt, några av dem hade isolerat sig och gett upp om livet.

Shabriah

Genom Naba’a får de träffas och lära känna andra unga i samma situation. Palestinier som vuxit upp i lägren i Libanon och de som kommit nyligen från Syrien samt även libanesiska ungdomar. Projektet går ut på att ungdomarna får lära sig ett yrke konkret och samtidigt bygga upp självförtroendet. Frisörer, sekreterare, sminköser eller elektriker till exempel.

De har också bildat grupper av ungdomar i lägret som skall få möjlighet att påverka situationen för unga, och de har påbörjat ett samarbete med lägerkommittérna och andra organisationer.

Mammorna berättar att deras barn har blivit som nya personer genom yrkesträningen och allt runt omkring. De har blivit gladare, fått tillbaka drömmar om en framtid. Några har fått jobb eller praktik.

Vi träffar några unga tjejer som är en del av projektet. Nour berättar att hon förbereder sig för att starta en egen salong men viktigast har varit säger hon, att de kan påverka andra unga att gå kvar i skolan.

När jag går och lägger mig på kvällen snurrar så många tankar i huvudet. Jag är full av beundran över kvinnorna jag träffade i dag. Människor som förlorat allt, som är svikna av omvärlden gång på gång, men ändå kämpar för att ge sina barn en framtid. Och som tillsammans tar sig igenom en svår vardag.

De palestinska flyktingarna har väntat i snart 70 år på rättvisa. Vi måste stå upp för deras rättigheter. För ett slut på ockupationen och rätten att återvända. Och vi har ett ansvar för alla de människor som nu är på flykt, bland annat från Syrien.

Um Yassin som flytt med sin familj från Syrien till flyktinglägret Bourj Al Shamali

Jag åker till Libanon

Handala
En bild jag tog senast, på en vägg i ett av de palestinska flyktinglägren i Libanon. Handala, den palestinska flyktingpojken som vänder ryggen åt ockupationen och väntar på att få återvända.

I morgon åker jag till Libanon med de som ansvarar för Palestinagruppernas engagemang där. Det är med blandade känslor, men mest är jag förväntansfull, glad och tacksam över möjligheten. Som förra gången när jag var där för ungefär ett år sedan, ska jag besöka PGS samarbetspartners i olika palestinska flyktingläger.

Jag ska också börja arbetet med årets temaskrift som skall ha de palestinska flyktingarna, i och utanför Palestina, i fokus

Vi ska berätta om Nakba, den stora katastrofen 1948 när över 750 000 palestinier tvingades fly sina hem och 500 palestinska byar jämnades med marken av israeliska terrorgrupper. Om människor som lever som flyktingar på Västbanken och Gaza, om de som vuxit upp i flyktingläger i Libanon och väntat hela sina liv på att få återvända. Om flyktingar som tvingats på flykt igen, först från Palestina till Syrien och nu till Libanon. Den ska handla om rätten att återvända som omvärlden slagit fast i en FN-resolution men knappast talar om.

Det är jag och Catrin Ormestad som skriver i år också (sen är vi ju många fler som gör jobbet  för att få ihop tidningen), och utgångspunkten är densamma som alltid – att ge fakta, historia, analyser och berätta om vardagen – genom möten med människor, reportage och intervjuer. Det mesta gör vi sen i sommar, men jag börjar alltså redan nu under resan till Libanon.

Det känns också fint att åka till Libanon just i år, samtidigt som PGS fyller 40 år.

En stor och viktig del i Palestinagruppernas historia finns i engagemanget i Libanon under 70- och 80-talet när svenska volontärer åkte till det palestinska flyktinglägret Rashediye och arbetade som sjukvårdspersonal. De kom sedan hem och berättade om vad de sett och upplevt. Det blev början på PGS sätt att arbeta, med biståndsprojekt och informations- opinions och påverkansarbete länkade till varandra. Engagemanget i de palestinska flyktinglägren i Libanon har fortsatt sedan dess och i dag stödjer vi flera projekt där.

Sen känns det bra att få kanalisera en del av all frustration som jag och många med mig känner i dag över situationen med så många människor på flykt. Människor som möts av stängda gränser och fördomar. Jag ska göra mitt bästa för att förvalta de historier människor delar med mig, och se till att de hörs i debatten. Om Palestina och om flyktingar i allmänhet.

Vi får se hur det blir med rapporter under resan, vi kommer ju att åka runt en hel del. Men tanken nu är att den som vill ska kunna följa här på bloggen.

———

Libanon som är lika stort som Skåne och har 4,5 miljoner invånare, har tagit emot 1,1 miljoner flyktingar från Syrien. 450 000 personer är registrerade som palestinska flyktingar från Palestina och bor i något av de 12 palestinska flyktinglägren. 42 000 palestinier har också kommit från Syrien.

”Vi är fast i ett stort fängelse”

– Det känns som att vi är fast i ett stort fängelse.

– Jag önskar att mina barn fick möjligheten att vara mer utanför lägret. Här går allt bara runt runt.

Palestinska kvinnor i flyktinglägret El Buss berättar om frustrationen över att inte kunna ge sina barn en framtid. På frågan vad de önskar mest för sina barn, svarade alla samma sak; ett jobb!!

De berättar om en ständig oro inte minst för att de unga skall lämna lägret och Libanon för att ta sig till Europa. En kvinna säger att 200 unga har gjort det, att 53 sitter fast i Libyen, att några dött på vägen och att de flesta skickats tillbaka till lägret.

– Om de hade möjlighet att leva ett värdigt liv här, skulle de inte riskera sina liv och fly härifrån.

Det finns också en oro över att de unga ska ansluta sig till någon militant extremistgrupp.

Även FN-organet UNRWA, som ansvarar för de palestinska flyktingarna, beskriver arbetslösheten som största problemet i El Buss, tillsammans med tusen andra problem.

Vi frågar några av de unga som vi möter på Naba’as center, hur de tycker livet är i lägret?

– It is beautiful, svarar en av killarna.

Och alla skrattar. Han skojar så klart. Livet är inte vackert i lägret. Och även de unga pratar om känslan av hopplöshet över att det inte finns några jobb ens att söka. Och finns det några så är det utanför lägret där palestinier diskrimineras och har väldigt svårt att konkurrera med libaneserna. Flera yrken är helt stängda för palestinier.

Naba’a och andra NGOs ordnar kortare yrkesträningar för ungdomarna, vilket har gett en del möjligheten att faktiskt få en anställning utanför lägret.

Det märks att de känner sig trygga på centret och när de berättar för oss om allt de gjort inom projektet så är det med stolthet. En av killarna berättar att han startat ett fotbollslag för ungarna och att det har varit fantastiskt att se hur bra de blivit. En av tjejerna berättar att hon har tränats att uppträda som clown och att barnen i lägret älskar det. Hon säger även att hon kontaktats av andra organisationer som vill att hon skall komma och uppträda.

Jag blir väldigt imponerad av hur mycket energi flera av dem ändå har, även om alla inte har det. Vi kollar in en av aktiviteterna som unga volontärer från Naba’a ordnar för barnen i lägret där de sjunger och skrattar. Lokalen blir snart överfull, det slutar aldrig att droppa in ungar. Ryktet har spridit sig att något är på gång och alla kommer dit med sina barn. Lokalen blir överfull och det finns inte en centimeter över. Några kommer inte in.

Efter två dagar i Södra Libanon var vi i dag i två av flyktinglägren som ligger i Beiruts södra förorter, Bourj El Barajneh och Shatila.

Bourj El Barajneh är ett litet läger, bara en kvadratkilometer och ett av de mest överbefolkade och fattiga lägren. Gränderna är så smala att man ibland inte kan gå två personer i bredd. Över allt hänger elektriska sladdar och vattenledningar löst över gatan. 3-4 personer dör varje år på grund av det osäkra elnätet. Husen har på flera ställen börjat rasa.

När vi stannar till för att fota kommer en ung kille förbi och säger:

– Det finns ingenting att göra för att förbättra i lägret, det är bara att riva alltihop och bygga nytt.

På det lilla centret som Palestinian Women’s Humanitarian Organisation (PWHO) driver i lägret förbereder sig barnen för i morgon, den 29 november: FNs dag för internationell solidaritet med det palestinska folket. De ritar Al Quds, Jerusalem och färglägger palestinska flaggor. På väggarna hänger målningar av Handala, den lilla flykingpojken som vänder ockupationen ryggen och väntar på att få återvända till sitt hemland. Och nyckeln, symbolen för flyktingarnas rätt att återvända, syns på affischer, husväggar och målningar.

Samtidigt som man väntar på att återvända till sitt hemland, försöker man kräva civila rättigheter i Libanon. Båda sakerna känns långt borta.

Eldsjälar som kämpar. Hoppet i mörkret.
Eldsjälar som kämpar. Hoppet i mörkret. Här i Shatila.

I morgon åker vi upp till norr.

Flyktingar på flykt och Al Jaleel Camp.

nPåvägBeirut

När vi lämnar det palestinska flyktinglägret Al Jaleel, eller Wavel som det också kallas, och kör från Baalbek genom Beekadalen börjar det ösregna och blåsa. Längs vägen ser vi tält där en del av de många syriska flyktingarna som sökt skydd i Libanon bor. Lite tidigare i Al Jaleel träffade vi palestinska flyktingar från Syrien som nu flyttat in i det lilla redan överbefolkade lägret.

Flyktingar som tvingats på flykt igen, för andra eller kanske tredje gången, som nu får hjälp av andra flyktingar.

Ali som startat och arbetar på det Barn- och ungdomscenter i lägret som får stöd bland annat från PGS, är sorgsen när han beskriver situationen nu.

– 2 100 familjer kom från flyktinglägret Yarmouk i Syrien för två år sedan. Barnen ser ingen framtid. I Yarmouk kunde de leka och leva, nu är de flyktingar igen och ingen vet när de kan återvända. Många har lämnat sedan dess, några försöker fly till Europa för att få lugn och ro, men dör på vägen. Det är mörkt. Alla dörrar är stängda.

Men Ali och många andra gör mycket för att hjälpa de nyanlända flyktingarna trots enormt små resurser och en svår situation i lägret när antalet som bor där ökat drastiskt på kort tid. Till det centret är alla välkomna och för många barn är det enda stället där de kan leka och där de kan få möjlighet att uttrycka sig genom att berättelser, teckningar och fotografier.

I Libanon finns 450 000 palestinska flyktingar som är registrerade av FN. Det finns 12 officiella flyktingläger, men också några som inte är erkända och där bor ungefär hälften av alla flyktingar. De palestinska flyktingarna utgör runt tio procent av den libanesiska befolkningen, men saknar många grundläggande rättigheter. Det är till exempel flera yrken som de inte tillåts ha. Arbetslösheten är skyhög och folk är fattiga. Många hoppar också av skolan väldigt tidigt för att försöka hjälpa till med försörjningen.

Al Jaleel/Wavel var från början franska armébaracker som blev boende för palestinska flyktingar efter Al Naqba, katastrofen när över 750 000 palestinier fördrevs från sina hem då staten Israel bildades. De flesta i Al Jaleel kommer från Galileen i historiska Palestina.

Vi gick in i en av de gamla armébyggnaderna där 30 procent av befolkningen i lägret fortfarande bor. Det var fallfärdigt, saknade ventilation och de gemensamma badrummen låg utomhus. Vi träffade en man från Syrien som levde med sin familj i ett litet rum utan några möbler. Han visade hur han värmer vatten genom att stoppa ner en elektrisk sladd i en hink. Det såg jättefarligt ut.

Efter en promenad genom lägrets trånga gränder där elledningarna hänger utanpå husen och där det inte finns någon plats att leka, förstår man att centret är en oas för barnen.

Ali och de andra i personalen ändrar tonläge, från att uppgivet talat om situationen för folk i lägret, till att exalterat berätta om allt som de har på gång och som de vill göra. Utflykter, fotboll, basket, workshops och så vidare.

Överallt i lägret vajar palestinska flaggor, affischer på palestinska politiker pryder väggarna och Palestina känns så nära, men ändå så långt borta.

– Det här är inte vårt hem, säger Ali. Vi bara väntar. På att återvända till Palestina. Det finns inget annat alternativ.