Coffe for all Nations på Zita

Abed
Abed

I går hade Wafa Jamils film Coffe for all Nations Sverigepremiär på Zita i Stockholm. En underbar film som jag nu hoppas får stor spridning. Jag fick frågan innan om jag ville introducera filmen och tackade ja. Ett mycket hedervärt och fint uppdrag, så jag hade sett filmen innan och jag och Wafa hade setts och pratat om den. Jag var lika tagen i går som första gången jag såg den. Jättefin stark och viktig film.

Filmen handlar om Abed, en palestinsk man med familj i flyktinglägret Deheishe i Betlehem, men som själv valt att kämpa för att stanna på sin mark trots att ockupationsmakten gör allt för att få honom att lämna. Jag har själv träffat flera som Abed, nu senast när jag var i Jordandalen i somras och skrev tidningen Här ska vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina.

Som jag sa när jag presenterade filmen i går, så har alla palestinier eller alla palestinska familjer, en historia. Ofta när man träffar någon börjar det med en kopp kaffe och prat om politik och ockupationen i allmänhet. Sen kommer det alltid fram en historia om hur ockupationen påverkar människors liv.

Historier om fördrivning och flykt, om familjer som förlorat sin mark, om föräldrar, bröder eller systrar i fängelse eller unga som berättar att de arresterats tio dagar före sin examen och aldrig återvänt till skolan sedan dess. Berättelser om våld från bosättare och militär, husdemoleringar och krossade drömmar. Men också berättelser om kamp och motstånd. Motståndet mot ockupationen tar sig så många olika former, som till exempel kampen för att få stanna på sin mark.

I filmen berättar Wafa, som själv är palestinska, genom mötet med Abed en av alla dessa historier. Om kaffet, ockupationen och motståndet.

Filmen låter oss komma nära. Vi känner doften av kaffet och ockupationens orättvisa tränger igenom filmduken. Men också styrkan. Filmen visar inget blod, ändå är våldet hela tiden närvarande. Det gör den extra stark tycker jag. Och som sagt, jag hoppas att den här filmen ses av många. Den behövs.

Solidaritet med det palestinska motståndet

Tal Palestinademo 16 oktober 2015

I helgen samlas vi i London, Berlin, New York, Bryssel, Bogota, Toronto, Göteborg, Malmö och Stockholm för att visa solidaritet med det palestinska folkets motstånd.

Motståndet mot den brutala militärockupation som människor lever under i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. Motståndet mot Israels kolonialism och apartheid. Ett motstånd som pågått i olika former sedan fördrivningen av palestinier började runt 1948.

I en våg av solidaritet sluter vi upp bakom det palestinska folkets kamp för frihet.

Sedan mer än 10 år tillbaka samlas folk varje fredag, i byar och städer på Västbanken, för att med ickevåld demonstrera mot ockupationen. Mot murar och landstölder.

Varje fredag möts demonstranterna av brutalt våld från den israeliska ockupationsarmén.

Militära attacker mot obeväpnade demonstranter.

… läser vi sällan om i medierna.

För när det kommer till Palestina och Israel, använder omvärldens politiker och journalister dubbla måttstockar. Palestinierna kallas terrorister när de gör motstånd, medan en av världens starkaste militärmakter kommer undan genom att hävda självförsvar.

Det är ofta frustrerande att läsa nyhetsrapporteringen kring Palestina och speciellt i tider som nu, när Israel inleder en offensiv, när den brutala ockupationen blir ännu något blodigare. Men senaste veckorna har rapporteringen i mainstreammedia nått en bottennotering. Den har varit genomusel.

Det har förekommit förvirrande faktafel, speciellt kring Jerusalem. Men framför allt en total avsaknad av analys och sammanhang. Det har rapporterats om ökat våld på ”båda sidor” – men ingenting om att det till största delen handlar om stenar mot automatvapen.

Det har stått att problemet är våldsamma palestinska ungdomar, men ingenting om de israeliska soldaternas övervåld i strid med internationell rätt.

Och väldigt sällan har man ens nämnt grunden till allt våld; den israeliska ockupationen.

En av de stora tidningarna hade som rubrik häromdagen att ” vägspärrar och soldater skall få stopp på våldet”. Ingen som säger att: vägspärrar och soldater är orsaken till våldet.

Även när mediernas strålkastare är släckta pågår ockupation och apartheid, dag ut och dag in. Palestinierna ser sina barn arresteras och dödas, sin mark konfiskeras och sina hus rivas. Människor bor bakom murar och taggtråd, snart utan hopp och drömmar.

Ockupation är våld. Och Palestinierna har rätt att göra motstånd.

Jag kommer att avsluta mina tal, artiklar och blogginlägg på ungefär samma sätt till dess att det införts sanktioner mot Israel såsom det gjordes mot apartheidregimen i Sydafrika.

Jag kommer att sprida det palestinska civilsamhällets uppmaning till oss, att ställa Israel till svars för sina brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Uppmaningen att bojkotta Israel.

Den växande internationella BDS-rörelsen med krav på bojkott, desinvesteringar och sanktioner, gör stora framsteg och beskrivs av den israeliska regeringen som ett strategiskt hot.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. Och när sanktioner kan ses som ett trubbigt verktyg. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas.

Medan blodet från ihjälskjutna palestinska ungdomar flyter på gatorna i Jerusalem, medan den israeliska armén arresterar och misshandlar barn, medan bosättarna på stulen palestinsk mark med stöd från Netanyahus högerextrema regering dagligen terroriserar palestinierna..

Så välkomnas Israel i internationella samarbeten och tillåts sluta förmånliga avtal med till exempel EU.

Eftersom Israel är beroende av detta, skulle en bojkott garanterat ha effekt.

Vi kan stödja det palestinska motståndet genom att i handling visa solidaritet, genom att bojkotta Israel.

Foto: Sara Lilltjafs

Från Gaza till Beersheva

Det är en hemsk känsla att gå ut ur Gaza, på så många sätt. Främst att säga hejdå till vänner som inte önskar annat än att kunna passera den där gränsen; åka till Västbanken eller någon annan stans. Känslan av isolering kanske blir något lite mindre när vi kommer, de säger så i alla fall, men jag tänker att den måste bli större när vi åker därifrån. Sen är det ju alltid jobbigt att säga hejdå till människor man tycker om när man inte vet när eller om man kommer att träffas igen. Många tårar rann bakom mina solglasögon. Men med mig har jag fina minnen, tillsammans med hemska starka berättelser. Och ett antal hundra bilder.

På vägen ut passerar en först Hamas checkpoint, därifrån taxi till Fatah/PAs kontroll för att sedan gå den långa långa gången genom ingenmansland till Israel. Där ett kort förhör och sen ute. Snurrig är man då. Klump i magen. Sorgsen.

På vägen från övergången Erez åkte vi till Beersheva i Israel och träffade aktivister. Den dagen var det demonstration i protest mot domstolens beslut att riva beduinbyarna Umm al Hirar och Atir. Demonstrationen gick till domstolsbyggnaden där det hölls tal. När jag frågade en av aktivisterna vad det var för byggnad, förklarade hon:

– Thats the court where we loose on daily basis!

Efter demon åkte vi med till beduinbyn Wadi Al Naam. Där gjorde vi en intervju med Yousef, byns talesman. Det kommer att bli en artikel i tidningen om beduinernas situation. Hur de sedan staten Israel bildades har fördrivits från sina marker och så fortfarande. Om kampen om mark, vatten och el. Wadi Al Naam ligger omgiven av israeliska fabriker, vad det har för konsekvenser vet ingen.