Här ska vi stanna

I dag pustar jag ut. Lite i alla fall. För i går skickade Eva som layoutar temaskriften den första pdfen där vi har alla texter och bilder på plats. Det känns som ett stort ögonblick, härligt men också lite läskigt. Det är ju omöjligt att få med allt en vill på 32 sidor, så tankarna snurrar om det är rätt prioriteringar. Och nu ska andra läsa texterna för första gången, det är nervöst. Men väldigt roligt.

Berättelserna och fotona från resan till Palestina i somras håller på att bli en tidning och snart skall vi äntligen få dela med oss av de historier människor i Gaza och på Västbanken delat med oss. Berättat för att få flera att förstå och framför allt, för att få fler att engagera sig i kampen  mot ockupationen.

I Gaza träffade jag och Catrin Ormestad, som skrivit hälften av artiklarna i tidningen, människor som förlorade allt under kriget förra sommaren, men som ändå kämpar på. Föräldrar som gör allt för att deras barn skall få ett så bra liv som det är möjligt att få i ett stort utomhusfängelse där alla, även psykologer och läkare har trauman i olika grad. Vi träffade fiskare och jordbrukare som ständigt är i skottlinjen och vi hade möte med UNRWA, FNs organ för palestinska flyktingar.

På Västbanken spenderade jag en hel del tid i Jordandalen, med aktivister och jordbrukare och försöker berätta om deras problem och om deras kamp och motstånd. Situationen i Jordandalen är katastrofal, Israel har kontroll över den mesta marken och ALLT vatten.

Catrin har intervjuad beduiner i Negev/Naqab som hela tiden fördrivs eller hotas bort från sina marker av den israeliska staten och hon har gjort ett reportage om Jerusalem; Sten för sten. Hus för hus – Israel tar över Jerusalem.

Fördrivningen av palestinier från sina marker har pågått sedan 1948 och pågår fortfarande. Israel fortsätter att bygga bosättningar, murar och militärområden, skogar, vägspärrar och motorvägar på stulen palestinsk mark. Bönder på Västbanken kämpar för att nå sina olivodlingar, för att ibland finna de tusen år gamla träden nedbrända av israeliska bosättare eller soldater.

Kampen om marken och vattnet är central i Palestina-Israelkonflikten och går hand i hand med motståndet mot ockupation och apartheid.

Här skall vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina är titeln på årets temaskrift. Den kommer att vara klar i slutet av augusti.

Från Gaza till Beersheva

Det är en hemsk känsla att gå ut ur Gaza, på så många sätt. Främst att säga hejdå till vänner som inte önskar annat än att kunna passera den där gränsen; åka till Västbanken eller någon annan stans. Känslan av isolering kanske blir något lite mindre när vi kommer, de säger så i alla fall, men jag tänker att den måste bli större när vi åker därifrån. Sen är det ju alltid jobbigt att säga hejdå till människor man tycker om när man inte vet när eller om man kommer att träffas igen. Många tårar rann bakom mina solglasögon. Men med mig har jag fina minnen, tillsammans med hemska starka berättelser. Och ett antal hundra bilder.

På vägen ut passerar en först Hamas checkpoint, därifrån taxi till Fatah/PAs kontroll för att sedan gå den långa långa gången genom ingenmansland till Israel. Där ett kort förhör och sen ute. Snurrig är man då. Klump i magen. Sorgsen.

På vägen från övergången Erez åkte vi till Beersheva i Israel och träffade aktivister. Den dagen var det demonstration i protest mot domstolens beslut att riva beduinbyarna Umm al Hirar och Atir. Demonstrationen gick till domstolsbyggnaden där det hölls tal. När jag frågade en av aktivisterna vad det var för byggnad, förklarade hon:

– Thats the court where we loose on daily basis!

Efter demon åkte vi med till beduinbyn Wadi Al Naam. Där gjorde vi en intervju med Yousef, byns talesman. Det kommer att bli en artikel i tidningen om beduinernas situation. Hur de sedan staten Israel bildades har fördrivits från sina marker och så fortfarande. Om kampen om mark, vatten och el. Wadi Al Naam ligger omgiven av israeliska fabriker, vad det har för konsekvenser vet ingen.

”Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv”

I dag har varit en väldigt tuff dag, känslomässigt. Vi har varit i Beit Hanoun i norra Gaza som drabbades oerhört hårt av Israels attacker förra sommaren, både av bomber från stridsflygplan och av marktrupperna. Det är ruiner överallt, eller bara tomma fält där människors hem bombats till grus. Vi träffade familjer som förlorat allt.

PGS samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) har en krisgrupp som gör hembesök till dem som av olika anledningar har svårt att ta sig till deras kliniker, men som behöver hjälp, oftast med att bearbeta sorg. I dag följde vi med dem och pratade med de som ville dela sina historier. Om kriget, attackerna, massakern.

Det var berättelser om rädsla, förtvivlan och sorg. 52 dagars helvete. Förtvivlan över att vilja fly, men inte ha någon trygg plats att ta sig till. Ett av barnen berättade att de tvingats lämna sitt hus med bara kläderna de hade på sig, och att han i flykten träffades i halsen av splitter från en granat. Och hur han nu tio månader senare återupplever händelsen varje natt. Vaknar i panik, dricker lite vatten och somnar om.

En man berättar att deras grannar blev uppringda av israeliska armén som informerade om att de skulle bomba hela byggnaden. De lämnade allt, pengar och viktiga dokument och tog skydd i en UNRWA-skola. Nu bor de i en stor container som de inrett med madrasser och kuddar på golvet.

Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv, säger Muhammed som är 14 år. Mest saknar jag min dator.

Alla pratar om före och efter attackerna, trots att de gått igenom mycket både före och efter. Men det där kriget var värre än allt annat.

Vi träffade en av GCMHPs psykologer som berättade att de i flera år jobbat hårt med att bearbeta framför allt barnens trauman efter kriget 2009 och att man kommit en bra bit på väg. Efter sommarens attacker var de tillbaka på ruta noll. Eller, ännu värre.

Vi som jobbar med det här, psykologer och socialarbetare, är själva traumatiserade vilket gör allt svårare, sa han.

Det som hjälper folk att stå ut och orka leva är, enligt alla vi pratar med, gemenskapen. Inte bara i familjen, utan i hela samhället. Att alla ställer upp på varandra. När folk flydde sina hem, öppnade andra upp sina.

I kväll har vi varit på middag hos Samir som vi lärde känna när vi gjorde temaskriften om idrott. Han är fd fotbollsspelare och jobbar nu på Gaza Sporting Club.

Jag är så glad att jag kommit i kontakt med den klubben och lärt känna folk där, den här helt fantastiskt och så himla viktig. Där kan folk för en stund glömma blockad och ockupation och hänge sig åt fotboll, karate, basket, pingis osv.. DÄR lever drömmarna. I alla fall för en stund.

Gaza Sporting Club har ett fotbollslag i högsta ligan och de har fotboll för barn som förlorat någon förälder i kriget. De har ett underbart gäng tjejer som spelar basket, vi lyckades pricka in en av deras träningar också.

Samir har tagit oss runt en hel del i Gaza och i går när vi åkte genom Sajaiya, ett område som nästan blev helt sönderbombat under senaste kriget, så berättar han att deras a-lag dagen innan vunnit kuppen i fotboll i final mot Rafah. Och att de dessutom vunnit hela serien 2014-2015. Helt otroligt fantastiskt. Jag blir tagen av detta, varpå Samir kör oss till klubben där alla är glada. Laget och tränaren är dock inte där, då de är i någon tv-studio.

Vi åkte sedan till Gaza Sporting Club där vi fick träffa hela styrelsen och ordföranden hade fixat plaketter till oss som tack för att vi skrivit och berättat om klubben och att PGS gett ett litet ekonomiskt stöd. Väldigt rörd blev jag. Jag älskar den där klubben.