Jerusalem är inte Israels huvudstad

TårgasÖstra Jerusalem en fredag under Ramadan. Israelisk polis hindrar unga palestinier från att ta sig till moskén för att be. (Foto: Anna Wester) 

Till ockupationsförsvararnas stora glädje förklarade Donald Trump under presidentvalskampanjen att han ämnar flytta USA:s ambassad i Israel, från Tel Aviv till Jerusalem. Han har kallat staden för ”Israels odelade huvudstad”. Ett mycket provokativt uttalande som strider mot FN-resolutioner och internationell rätt. Om ambassaden flyttas skulle det vara ett erkännande från USA att Jerusalem tillhör Israel.

En katastrof. Jerusalem är inte Israels huvudstad.

Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Men Israel annekterade Västra Jerusalem redan 1948 och rensade staden från palestinier. Den östra delen ockuperades under sexdagarskriget 1967. Efter det har Israel systematiskt flyttat gränsen för Västra Jerusalem österut. 1980 trotsade Israel omvärldens protester och antog en lag som förklarade Östra Jerusalem som en del av Israel (annekterat).

Det råder enighet i världen om att Östra Jerusalem är under ockupation. Direkt efter att Israel antog lagen om att Jerusalem skulle vara deras odelade huvudstad, antog säkerhetsrådet resolution 478 som ogiltigförklarar Knessets lag samt ber bland annat samtliga FN-stater att flytta sina eventuella ambassader från Jerusalem. USA använde då inte sitt veto för att stoppa resolutionen. Även Internationella domstolen i Haag har slagit fast att Östra Jerusalem är ockuperat. Israel har placerat regering och parlament i Jerusalem, men alla länder med diplomatiska förbindelser med Israel har alltså sina ambassader i Tel Aviv eller andra kuststäder. El Salvador var det sista landet som flyttade sin ambassad från Jerusalem, just med anledning av att FN inte erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

ID-kort

En tillfällig vägspärr i Gamla Stan Östra Jerusalem. Palestinier tvingas visa ID för att ta sig förbi. (Foto: Anna Wester)

I den så kallade principdeklarationen som undertecknades 1993 av Israel och PLO slogs bland annat fast att Jerusalems status slutligen ska diskuteras under fredsförhandlingar och palestinierna har som krav att Östra Jerusalem skall bli huvudstad i en Palestinsk stat. Om USA flyttar ambassaden är det inte bara ett folkrättsbrott, utan det går även direkt emot ingångna avtal som är tänkta att ligga till grund för framtida fredsförhandlingar.

USA:s kongress beslutade under 90-talet att de skulle flytta ambassaden till Jerusalem, men varje sittande president har stoppat detta med hänvisning till en paragraf som hänvisar till landets säkerhet.

Israel fortsätter att koppla greppet om Östra Jerusalem genom utbyggnad av illegala bosättningar och trakasserier mot palestinierna som bor i staden. Det som behövs nu är att omvärlden kraftfullt visar att detta inte är acceptabelt, att Jerusalem inte tillhör Israel. En flytt av USA:s ambassad vore förödande och en krigsförklaring mot det palestinska folket.

FAKTA JERUSALEM:

I hela Jerusalem bor det 815 300 invånare, 301 100 av dem är palestinier som bor i Östra Jerusalem. Det bor över 200 000 bosättare i illegala bosättningar i Östra Jerusalem. 75,3 procent av Östra Jerusalems invånare lever under fattigdomsgränsen.  Den 142 km långa muren, vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken. Fler än 100 000 boende i förorterna Ras Khamis, Ras Shahada, Dahyat a-Salam, flyktinglägret Shuafat, Kfar Aqeb och Samirmis har skurits av från Jerusalem genom muren, vilket påverkat områdena negativt på flera sätt. De får inte ens den mest basala servicen som till exempel sophämtning. Från 1967–2013 har Israel återkallat rätten att bo i Jerusalem för 14 309 palestinier

Skratt och tårar i Ein el Hilweh

Kontrasten när vi åkte från Saida igenom den libanesiska arméns vägspärr in i det största palestinska flyktinglägret i Libanon, Ein el Hilweh, var slående och nästan lite chockartad. Även fast jag varit i många flyktingläger. Det var trångt och rörigt. På den smala, ojämna vägen trängdes alldeles för många bilar, mopeder och människor. Det var smutsigt, dammet yrde och som i alla läger hängde elsladdar kors och tvärs mellan husen. Vi fick kliva ur taxin och gå, eftersom det var stora hål i vägen som höll på att fyllas med sand. I var och varannan hörna syntes män med vapen.

Över hundratusen människor trängs på en yta av 1,2 km i det som sägs vara palestinska flyktingarnas huvudstad i Libanon. I går var det lugnt i lägret, men Ein el Hilweh är allt annat än tryggt för de som bor där. I lägerkommittén ingår partierna i PLO, men där finns många olika grupper och fraktioner närvarande i lägret, libanesiska, palestinska och andra. Några av dem extrema och militanta. Då och då blossar strider upp mellan olika grupper, som i augusti förra året när det pågick våldsamma sammandrabbningar i tio dagar i lägrets smala gränder. Många skadades eller dödades.

PGS samarbetspartner Naba’a, driver ett barn- och ungdomscenter i Ein el Hilweh. Det dyker upp som en oas i kaoset med en relativt stor yta på gården, något det är stor brist på i lägret. Centret är fullt av barn och unga och stämningen kändes varm och glad.

Nu var det dags att göra de första intervjuerna till temaskriften. Jag var hembjuden till familjen Faour och hade två träffar inbokade, men blev kvar i många timmar. Folk kom och gick, ville berätta sin och sin familjs historia eller bara höra om PGS jobb i Sverige. Några satte sig en stund och berättade om någon incident, andra pratade länge. Det gick åt många koppar kaffe och jag hade svårt att ta in allt jag fick höra. Allas familjer var splittrade, några familjemedlemmar var i Syrien, andra hade gjort den livsfarliga resan till Turkiet och vidare till Grekland, Italien, Makedonien och Tyskland. En kvinna i min egen ålder ville berätta om sin familj, men när hon började prata om hur familjen splittrats när de flydde från Syrien för tre år sedan, kom tårarna och hon kunde inte hitta orden. Hennes man hade lyckats ta sig till Danmark med deras barn och hon hade hamnat i lägret ensam.

Men det blev också mycket skratt. Även om sorg och förtvivlan var det som framträdde mest i historierna, var där också mycket styrka och berättelser om överlevnad. Föräldrar som gjort allt för att ge sina barn en så trygg uppväxt som det bara är möjligt under de förhållanden som är. Jag berättade om bojkottarbetet hemma och hur vi försöker informera om situationen var helst vi får tillfälle.

Bahiya

Mest spännande var mötet med Bahiya, eller al Hadji som hon kallas eftersom hon är äldst i familjen. Det var som ett magiskt ögonblick och jag satt klistrad när hon berättade historien om sitt liv. Bahiya var 10 år när hennes familj tvingades fly från Palestina 1948, när israeliska soldater intog deras hemby. Hon minns allt som om det vore i går. Hur de grävde ner värdesaker i trädgården, eftersom de var säkra på att de snart skulle återvända. Nu 68 år senare vet hon att hon aldrig kommer att få se sitt hemland igen. Men hon berättar om Palestina för sina barnbarn varje dag, och hon drömmer om att de ska få komma dit. Hon tog fram sin smartphone och visade en bild på ett träd som en släkting skickat. Det växer i det som en gång var en palestinsk by i nuvarande Israel.

Bahiya berättade hur mycket har förändrats i Ein el Hilweh genom åren, hur situationen för folk har blivit mycket svårare. Förr kunde de sova på gatan, i dag vågar folk knappt gå ut på kvällen efter att det blivit mörkt.

Alla jag pratar med säger att otryggheten, bristen på säkerhet är det värsta nu. Att behöva gå och vara rädd. Sen arbetslösheten så klart, som i alla palestinska flyktingläger är den skyhög.

Precis som omvärlden har ett ansvar att sätta press på Israel för ett slut på ockupation och apartheid, har omvärlden ett ansvar för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända som det fastslagits i FNs resolution 194. Ingen fred utan rättvisa.

Jerusalem är en ockuperad stad, TV4!!

Israeliska militärpoliser kollar ID-kort på palestinier i ockuperade Östra Jerusalem Foto: Anna Wester juni 2014

I somras när jag var i Palestina fick jag meddelande från vänner och kunde läsa på sociala medier att Mat Tina hade besökt Israel och att hela programmet var fullt av faktafel. Jag kunde själv inte se inslaget då, men förstod att TV4 nåddes av en hel del kritik. Bland annat skrevs detta blogginlägg: ”Tina på besök”. När jag kom hem från min resa hade Gazakriget brutit ut och fullt fokus var på det under de närmaste 50 dagarna.

I söndags blev jag återigen påmind om programmet. TV4 hade valt att sända programmet i repris, trots kritiken och tiden de haft på sig att faktagranska sedan första gången. Det började plinga i inboxen medan programmet pågick. Jag hade bland annat ett långt samtal med en svensk palestinier som kände sig väldigt sårad av programmet.

Jag trodde själv inte mina ögon. När jag såg sekvensen då hon sitter i en bil tillsammans med Michael Bindefeldt på väg från Tel Aviv till Jerusalem, kokar jag av ilska. Där färdas de genom det ockuperade Västbanken med illegala bosättningar i bakgrunden och leendes förklarar de att de är påväg till ”hjärtat av Israel”. När de är framme ser vi bilder från det ockuperade Östra Jerusalem samtidigt som berättarrösten förklarar att Israel är ett mångkulturellt land där alla religioner möts.

Det finns fler exempel på provocerande och upprörande inslag i programmet, men jag koncentrerar mig på den biten nu.

Enligt FN: s delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Men Israel annekterade Västra Jerusalem redan 1948 och ockuperade den östra delen under sexdagarskriget 1967. Efter det har Israel systematiskt flyttat gränsen för Västra Jerusalem österut. Det råder enighet i världen att Östra Jerusalem är under ockupation – det har slagits fast i ett otal FN-resolutioner. Israel har placerat regering och parlament i Jerusalem, men alla länder med diplomatiska förbindelser med Israel har sina ambassader i Tel Aviv eller andra kuststäder. 

Att TV4 bortser från detta och presenterar egna fakta som strider mot internationell rätt, gör att de tar politisk ställning även om det inte var meningen med programmet. Gör man ett underhållningsprogram i ett konfliktområde är det än viktigare att man är noga med vad man säger. Annars får man låta bli.

Den svensk palestinier som jag talade med under söndagskvällen skrev ner sina tankar i ett brev till Tina och TV4 som vi publicerade på PGS facebooksida. Det lästes och delades av hundratals. Många kände igen sig i det han skrev.

”Är det här sant Tina? Det är med en mycket stor obehagskänsla i magen som jag skriver detta till dig. Jag och min fru slog på tv4 och råkade se ditt program ‘Tina på besök’ i Israel. Jag reagerade oerhört starkt på att du marknadsförde Östra Jerusalem som ”hjärtat av Israel”. Det är så oerhört smaklöst och okänsligt att på detta sätt försöka normalisera situationen och undanröja den palestinska identiteten och det lidande som miljontals palestinier tvingas leva genom på grund av ockupationen, inte långt från var ni själva filmade. De bilder ni tog och den marknad ni handlade ingredienser i är gamla stadens marknad i Jerusalem, och är belägen i Östra Jerusalem som enligt internationell rätt är ockuperat. Hur kan du vara så oerhört okänslig för situationen? Till detta ska även noteras att ni under färden mot Jerusalem körde under en skylt mot Ma’ale Adumim och även fotograferade Ma’ale Adumim. En israelisk bosättning.

Att sedan påstå att falafel och hummus är israeliska rätter? Det är att strö salt på ett redan öppet sår. Jag vill tro att du är ovetandes om situationen och agerat utan uppsåt men jag undrar, hur kan man vara så ovetandes om ett ämne och en konflikt som pågått
så länge?

Det är med tårar i ögonen jag avslutar detta. Det första jag gjorde efter ditt program var att ringa familjen, storasystern och mina föräldrar som alla delade samma obehagskänsla. Som svenskar av palestinskt ursprung är vi chockade över hur okänsligt du porträtterade maten, landet och staden. Jag hoppas verkligen att du inte visste men att du läser på. Vi är väldigt sårade och mycket tagna av detta.

Jag vill att du ska förstå den smärta du åsamkat oss.”

PGS skrev också till TV4 och bad om en förklaring, hur man kunnat släppa igenom en produktion med så många faktafel som strider mot internationell rätt, trots att de haft tid sedan programmet sändes förra gången att faktakolla. Svaret jag fick var att ”det var tråkigt att jag tog illa vid mig..”

Det handlade ju såklart inte om det, helt ointressant. Jag skrev som ordförande för Palestinagrupperna i Sverige för att få en förklaring och så vidare.

Blev intervjuad i DN och framförde kritiken där. De fick ett lite mer ursäktande svar från TV4 och det känns bra, även om de borde varit tydligare. TV4: ”Vi har tyvärr brustit i rutinerna”. Det uppmärksammades i alla fall och TV4 tvingades att tänka ett varv till. I dag har fler medier hört av sig.

Tack alla som hörde av sig efter programmet, delade PGS inlägg på Facebook, skrev till TV4, protesterade på sociala medier osv.

Är vi många så gör vi skillnad!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Flyktingar på flykt och Al Jaleel Camp.

nPåvägBeirut

När vi lämnar det palestinska flyktinglägret Al Jaleel, eller Wavel som det också kallas, och kör från Baalbek genom Beekadalen börjar det ösregna och blåsa. Längs vägen ser vi tält där en del av de många syriska flyktingarna som sökt skydd i Libanon bor. Lite tidigare i Al Jaleel träffade vi palestinska flyktingar från Syrien som nu flyttat in i det lilla redan överbefolkade lägret.

Flyktingar som tvingats på flykt igen, för andra eller kanske tredje gången, som nu får hjälp av andra flyktingar.

Ali som startat och arbetar på det Barn- och ungdomscenter i lägret som får stöd bland annat från PGS, är sorgsen när han beskriver situationen nu.

– 2 100 familjer kom från flyktinglägret Yarmouk i Syrien för två år sedan. Barnen ser ingen framtid. I Yarmouk kunde de leka och leva, nu är de flyktingar igen och ingen vet när de kan återvända. Många har lämnat sedan dess, några försöker fly till Europa för att få lugn och ro, men dör på vägen. Det är mörkt. Alla dörrar är stängda.

Men Ali och många andra gör mycket för att hjälpa de nyanlända flyktingarna trots enormt små resurser och en svår situation i lägret när antalet som bor där ökat drastiskt på kort tid. Till det centret är alla välkomna och för många barn är det enda stället där de kan leka och där de kan få möjlighet att uttrycka sig genom att berättelser, teckningar och fotografier.

I Libanon finns 450 000 palestinska flyktingar som är registrerade av FN. Det finns 12 officiella flyktingläger, men också några som inte är erkända och där bor ungefär hälften av alla flyktingar. De palestinska flyktingarna utgör runt tio procent av den libanesiska befolkningen, men saknar många grundläggande rättigheter. Det är till exempel flera yrken som de inte tillåts ha. Arbetslösheten är skyhög och folk är fattiga. Många hoppar också av skolan väldigt tidigt för att försöka hjälpa till med försörjningen.

Al Jaleel/Wavel var från början franska armébaracker som blev boende för palestinska flyktingar efter Al Naqba, katastrofen när över 750 000 palestinier fördrevs från sina hem då staten Israel bildades. De flesta i Al Jaleel kommer från Galileen i historiska Palestina.

Vi gick in i en av de gamla armébyggnaderna där 30 procent av befolkningen i lägret fortfarande bor. Det var fallfärdigt, saknade ventilation och de gemensamma badrummen låg utomhus. Vi träffade en man från Syrien som levde med sin familj i ett litet rum utan några möbler. Han visade hur han värmer vatten genom att stoppa ner en elektrisk sladd i en hink. Det såg jättefarligt ut.

Efter en promenad genom lägrets trånga gränder där elledningarna hänger utanpå husen och där det inte finns någon plats att leka, förstår man att centret är en oas för barnen.

Ali och de andra i personalen ändrar tonläge, från att uppgivet talat om situationen för folk i lägret, till att exalterat berätta om allt som de har på gång och som de vill göra. Utflykter, fotboll, basket, workshops och så vidare.

Överallt i lägret vajar palestinska flaggor, affischer på palestinska politiker pryder väggarna och Palestina känns så nära, men ändå så långt borta.

– Det här är inte vårt hem, säger Ali. Vi bara väntar. På att återvända till Palestina. Det finns inget annat alternativ.