”Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv”

I dag har varit en väldigt tuff dag, känslomässigt. Vi har varit i Beit Hanoun i norra Gaza som drabbades oerhört hårt av Israels attacker förra sommaren, både av bomber från stridsflygplan och av marktrupperna. Det är ruiner överallt, eller bara tomma fält där människors hem bombats till grus. Vi träffade familjer som förlorat allt.

PGS samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) har en krisgrupp som gör hembesök till dem som av olika anledningar har svårt att ta sig till deras kliniker, men som behöver hjälp, oftast med att bearbeta sorg. I dag följde vi med dem och pratade med de som ville dela sina historier. Om kriget, attackerna, massakern.

Det var berättelser om rädsla, förtvivlan och sorg. 52 dagars helvete. Förtvivlan över att vilja fly, men inte ha någon trygg plats att ta sig till. Ett av barnen berättade att de tvingats lämna sitt hus med bara kläderna de hade på sig, och att han i flykten träffades i halsen av splitter från en granat. Och hur han nu tio månader senare återupplever händelsen varje natt. Vaknar i panik, dricker lite vatten och somnar om.

En man berättar att deras grannar blev uppringda av israeliska armén som informerade om att de skulle bomba hela byggnaden. De lämnade allt, pengar och viktiga dokument och tog skydd i en UNRWA-skola. Nu bor de i en stor container som de inrett med madrasser och kuddar på golvet.

Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv, säger Muhammed som är 14 år. Mest saknar jag min dator.

Alla pratar om före och efter attackerna, trots att de gått igenom mycket både före och efter. Men det där kriget var värre än allt annat.

Vi träffade en av GCMHPs psykologer som berättade att de i flera år jobbat hårt med att bearbeta framför allt barnens trauman efter kriget 2009 och att man kommit en bra bit på väg. Efter sommarens attacker var de tillbaka på ruta noll. Eller, ännu värre.

Vi som jobbar med det här, psykologer och socialarbetare, är själva traumatiserade vilket gör allt svårare, sa han.

Det som hjälper folk att stå ut och orka leva är, enligt alla vi pratar med, gemenskapen. Inte bara i familjen, utan i hela samhället. Att alla ställer upp på varandra. När folk flydde sina hem, öppnade andra upp sina.

I kväll har vi varit på middag hos Samir som vi lärde känna när vi gjorde temaskriften om idrott. Han är fd fotbollsspelare och jobbar nu på Gaza Sporting Club.

Jag är så glad att jag kommit i kontakt med den klubben och lärt känna folk där, den här helt fantastiskt och så himla viktig. Där kan folk för en stund glömma blockad och ockupation och hänge sig åt fotboll, karate, basket, pingis osv.. DÄR lever drömmarna. I alla fall för en stund.

Gaza Sporting Club har ett fotbollslag i högsta ligan och de har fotboll för barn som förlorat någon förälder i kriget. De har ett underbart gäng tjejer som spelar basket, vi lyckades pricka in en av deras träningar också.

Samir har tagit oss runt en hel del i Gaza och i går när vi åkte genom Sajaiya, ett område som nästan blev helt sönderbombat under senaste kriget, så berättar han att deras a-lag dagen innan vunnit kuppen i fotboll i final mot Rafah. Och att de dessutom vunnit hela serien 2014-2015. Helt otroligt fantastiskt. Jag blir tagen av detta, varpå Samir kör oss till klubben där alla är glada. Laget och tränaren är dock inte där, då de är i någon tv-studio.

Vi åkte sedan till Gaza Sporting Club där vi fick träffa hela styrelsen och ordföranden hade fixat plaketter till oss som tack för att vi skrivit och berättat om klubben och att PGS gett ett litet ekonomiskt stöd. Väldigt rörd blev jag. Jag älskar den där klubben.

Hälsning från Gaza

Sitter med Catrin på hotellet i Gaza. Solen har precis gått ner, men folk är fortfarande kvar på stranden som ligger alldeles här nedanför. Solnedgången var bländande vacker, som alltid i Gaza. Havet som folk beskriver som så enormt viktigt. ”När jag är på stranden och ser ut över havet, känns det som att jag äger hela världen”, sa en vän i går. Instängda i världens största utomhusfängelse suddar havet ut den synliga gränsen och ger en känsla av frihet. Fast självklart vet de att de israeliska militärbåtarna aldrig är långt borta.

Checkpointen/gränsövergången Erez

Så glad över att vara i Gaza igen. Det har varit två långa och händelserika dagar, med flera glada återseenden och väldigt bra möten, men också med hemska historier, framför allt från förra sommarens krig. Eller vad man nu ska kalla det, det känns som inget ord är passande nog; attacken eller kanske massakernDet är så litet här. Trångt. Världens mest tätbebyggda område. Att se alla sönderbombade hus och sitta och prata med människor som levde i den där mardrömmen under 52 dagar, att höra om förlorade vänner och släktingar, rädslan, förtvivlan, ilskan. Och nu HOPPLÖSHETEN. Det gör så jävla ont att tänka på att omvärlden lät detta ske. Att 1,8 miljoner människor instängda utan att ha någonstans att ta vägen, bombades dygnet runt i över en månad. Och nu RÄDSLAN att det ska hända igen. Och sen tanken på att inte ett enda av de raserade husen ännu byggts upp.

Frågan man vill ställa hela tiden är hur fan orkar ni?

Men de måste ju orka, de har inget annat val. Ungdomarna längtar efter att lämna Gaza, även om det är med sorg i hjärtat de säger det. Föräldrar är förtvivlade för att de inte kan skydda sina barn, eller se till att de får en bra framtid. Arbetslösheten är skyhög. Och instängda i ett fängelse är möjligheten att ens hitta ett jobb att söka väldigt begränsad.

Alla säger att de älskar Gaza. Men att situationen nu är ohållbar.

BLOCKADEN. Blockaden som pågått i nio år som skapar hopplösheten. Blockaden och ockupationen som gör att folk inte kan leva sina liv.

Allt blir extra absurt när man är här. Hur kan man stänga in människor på det här viset, och låta dem lida? Frågan som snurrar i huvudet hela tiden.

I eftermiddags var i i östra Gaza och träffade jordbrukare 800 meter från den israeliska gränsen. Vi blev väldigt tagna av deras berättelser och hur de kämpar på, trots ständiga attacker från israeliska armén. Under kriget fick de allt förstört och kunde inte vara på sin mark alls. Det var väldigt trevligt att vara där, de bjöd på fantastiskt gott te och nyskördade gurkor.

”Varje gång jag går ut på min mark för att jobba, undrar jag om det är för sista gången”, sa en av dem.

Vi har skrattat mycket också under de här dagarna, som alltid i Palestina. Jag är sjukt imponerad över hur människor här har en förmåga att fånga och ta tillvara de små stunderna i livet och njuta av dem. Vi har känt oss så välkomna och omhändertagna, så mycket värme och omtänksamhet.

Vi var i hamnen i dag också och pratade med fiskarna om deras svåra situation

Berättar mer i morgon..