Skratt och tårar i Ein el Hilweh

Kontrasten när vi åkte från Saida igenom den libanesiska arméns vägspärr in i det största palestinska flyktinglägret i Libanon, Ein el Hilweh, var slående och nästan lite chockartad. Även fast jag varit i många flyktingläger. Det var trångt och rörigt. På den smala, ojämna vägen trängdes alldeles för många bilar, mopeder och människor. Det var smutsigt, dammet yrde och som i alla läger hängde elsladdar kors och tvärs mellan husen. Vi fick kliva ur taxin och gå, eftersom det var stora hål i vägen som höll på att fyllas med sand. I var och varannan hörna syntes män med vapen.

Över hundratusen människor trängs på en yta av 1,2 km i det som sägs vara palestinska flyktingarnas huvudstad i Libanon. I går var det lugnt i lägret, men Ein el Hilweh är allt annat än tryggt för de som bor där. I lägerkommittén ingår partierna i PLO, men där finns många olika grupper och fraktioner närvarande i lägret, libanesiska, palestinska och andra. Några av dem extrema och militanta. Då och då blossar strider upp mellan olika grupper, som i augusti förra året när det pågick våldsamma sammandrabbningar i tio dagar i lägrets smala gränder. Många skadades eller dödades.

PGS samarbetspartner Naba’a, driver ett barn- och ungdomscenter i Ein el Hilweh. Det dyker upp som en oas i kaoset med en relativt stor yta på gården, något det är stor brist på i lägret. Centret är fullt av barn och unga och stämningen kändes varm och glad.

Nu var det dags att göra de första intervjuerna till temaskriften. Jag var hembjuden till familjen Faour och hade två träffar inbokade, men blev kvar i många timmar. Folk kom och gick, ville berätta sin och sin familjs historia eller bara höra om PGS jobb i Sverige. Några satte sig en stund och berättade om någon incident, andra pratade länge. Det gick åt många koppar kaffe och jag hade svårt att ta in allt jag fick höra. Allas familjer var splittrade, några familjemedlemmar var i Syrien, andra hade gjort den livsfarliga resan till Turkiet och vidare till Grekland, Italien, Makedonien och Tyskland. En kvinna i min egen ålder ville berätta om sin familj, men när hon började prata om hur familjen splittrats när de flydde från Syrien för tre år sedan, kom tårarna och hon kunde inte hitta orden. Hennes man hade lyckats ta sig till Danmark med deras barn och hon hade hamnat i lägret ensam.

Men det blev också mycket skratt. Även om sorg och förtvivlan var det som framträdde mest i historierna, var där också mycket styrka och berättelser om överlevnad. Föräldrar som gjort allt för att ge sina barn en så trygg uppväxt som det bara är möjligt under de förhållanden som är. Jag berättade om bojkottarbetet hemma och hur vi försöker informera om situationen var helst vi får tillfälle.

Bahiya

Mest spännande var mötet med Bahiya, eller al Hadji som hon kallas eftersom hon är äldst i familjen. Det var som ett magiskt ögonblick och jag satt klistrad när hon berättade historien om sitt liv. Bahiya var 10 år när hennes familj tvingades fly från Palestina 1948, när israeliska soldater intog deras hemby. Hon minns allt som om det vore i går. Hur de grävde ner värdesaker i trädgården, eftersom de var säkra på att de snart skulle återvända. Nu 68 år senare vet hon att hon aldrig kommer att få se sitt hemland igen. Men hon berättar om Palestina för sina barnbarn varje dag, och hon drömmer om att de ska få komma dit. Hon tog fram sin smartphone och visade en bild på ett träd som en släkting skickat. Det växer i det som en gång var en palestinsk by i nuvarande Israel.

Bahiya berättade hur mycket har förändrats i Ein el Hilweh genom åren, hur situationen för folk har blivit mycket svårare. Förr kunde de sova på gatan, i dag vågar folk knappt gå ut på kvällen efter att det blivit mörkt.

Alla jag pratar med säger att otryggheten, bristen på säkerhet är det värsta nu. Att behöva gå och vara rädd. Sen arbetslösheten så klart, som i alla palestinska flyktingläger är den skyhög.

Precis som omvärlden har ett ansvar att sätta press på Israel för ett slut på ockupation och apartheid, har omvärlden ett ansvar för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända som det fastslagits i FNs resolution 194. Ingen fred utan rättvisa.

Drömmen om en framtid

Nabaas center i Bourj Al Shamali

Runt bordet i det lilla centret i Shabriha träffar vi nio kvinnor i olika åldrar, några har sina barn i knät. De flesta är palestinier vars familjer flydde till Syrien efter 1948. Nu har de själva tvingats fly för att söka trygghet för sig och sina barn. Från ett flyktingläger till ett annat. Och tillvaron är allt annat än trygg. Allas familjer är splittrade, några har förlorat anhöriga på vägen. Delar av familjerna har tagit sig till Sverige, Holland eller Tyskland medan andra sitter fast vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. Någons brorsson är försvunnen och de befarar att IS har tagit honom.

”Shabriha gathering” ligger i södra Libanon. Det är inte ett av de 12 registrerade palestinska flyktinglägren i Libanon, men har funnits lika länge och fungerar ungefär likadant, förutom att där också bor fattiga libaneser och det är inga vägspärrar vid infarterna. Där finns en grundskola, men för att fortsätta plugga efter 14-års ålder behöver ungdomarna åka till ett närliggande läger, vilket kostar pengar. Och den ekonomiska situationen är en katastrof. Många unga hoppar av skolan och försöker hitta ett jobb i stället. Men med liten chans att lyckas då arbetslösheten är skyhög.

De palestinier som kommit från Syrien får inte plugga vidare om de inte har något ID-kort och ID-kort gavs inte ut i Syrien förrän man fyllde 14 och många som flydde innan dess skulle behöva åka tillbaka till Syrien för att få ett. Att få ett palestinskt ID-kort i Libanon kostar mycket pengar.

Situationen för de unga i lägren är mycket svår och känslan av hopplöshet går att ta på vart vi än kommer. Hemlandet Palestina känns långt borta, och de som kommit nu från Syrien hoppas på att få återvända dit en dag. Sen är det drömmen om Europa. ”Vi sover hellre på gatorna i Europa, än bor kvar här”. ”I Europa bryr de sig om mänskliga rättigheter, här är vi inte värda någonting”. De vet oddsen. De har vänner som drunknat på vägen, skickats tillbaka eller sitter fast någonstans på vägen.

Kvinnorna vi träffade i Shabriha har alla tonåringar som deltagit i ett av de projekt som PGS samarbetspartner Naba’a har genomfört i det palestinska flyktinglägret. Projektet riktar sig till unga som inte ser någon framtid, som hoppat av skolan eller hamnat snett på något sätt. Unga som mår dåligt, några av dem hade isolerat sig och gett upp om livet.

Shabriah

Genom Naba’a får de träffas och lära känna andra unga i samma situation. Palestinier som vuxit upp i lägren i Libanon och de som kommit nyligen från Syrien samt även libanesiska ungdomar. Projektet går ut på att ungdomarna får lära sig ett yrke konkret och samtidigt bygga upp självförtroendet. Frisörer, sekreterare, sminköser eller elektriker till exempel.

De har också bildat grupper av ungdomar i lägret som skall få möjlighet att påverka situationen för unga, och de har påbörjat ett samarbete med lägerkommittérna och andra organisationer.

Mammorna berättar att deras barn har blivit som nya personer genom yrkesträningen och allt runt omkring. De har blivit gladare, fått tillbaka drömmar om en framtid. Några har fått jobb eller praktik.

Vi träffar några unga tjejer som är en del av projektet. Nour berättar att hon förbereder sig för att starta en egen salong men viktigast har varit säger hon, att de kan påverka andra unga att gå kvar i skolan.

När jag går och lägger mig på kvällen snurrar så många tankar i huvudet. Jag är full av beundran över kvinnorna jag träffade i dag. Människor som förlorat allt, som är svikna av omvärlden gång på gång, men ändå kämpar för att ge sina barn en framtid. Och som tillsammans tar sig igenom en svår vardag.

De palestinska flyktingarna har väntat i snart 70 år på rättvisa. Vi måste stå upp för deras rättigheter. För ett slut på ockupationen och rätten att återvända. Och vi har ett ansvar för alla de människor som nu är på flykt, bland annat från Syrien.

Um Yassin som flytt med sin familj från Syrien till flyktinglägret Bourj Al Shamali