Stå upp för Palestinas barn!!

Gaza är världens mest tätbefolkade område och hälften av befolkningen är under 18 år. Israel har släppt hundratals bomber de senaste dygnen över den lilla Gazaremsan. Nu lever alla där i skräck och med risken att dödas i ett bombanfall. Folk har ingenstans att ta vägen. De lever i världens största utomhusfängelse.

I morse var siffran på antalet döda 28, varav sju barn. Israel har gett klartecken att 40 000 soldater kan kallas in vid en markinvasion. Låt detta inte hända.

Mitt hjärta går sönder.

Det sjukaste av allt är att omvärlden skulle kunnat förhindra detta, och skulle kunna stoppa det. Om de bara gjorde någonting!! Jag hoppas så att politiker och makthavare ska vakna upp och för en gångs skull stå upp för palestiniernas rättigheter och för att skydda Palestinas barn.

Bosättarattacker och kollektiv bestraffning

Klockan är sju på morgonen här. Det är alldeles tyst utanför fönstret. I går vid samma tid vaknade jag av att jag hörde skottlossning och helikoptrar i luften. Jag blev förvånad, framför allt på grund av tiden på morgonen och att Shaufat som förvisso är ett oroligt område i Jerusalem med ständiga arresteringar, husdemoleringar och då och då konfrontationer mellan ungdomar och israelisk polis, till vardags är lugnt på ytan.

Det var fullt upplopp. Tidigare på morgonen hade 17-åriga palestinska pojken Mohammed Abu Khdair från området här hittats mördad – misshandlad och bränd till oigenkännlighet. Han hittades på den israeliska sidan av Jerusalem. Vittnen berättade att de sett israeler tvinga in honom i en bil tidigt på morgonen när han var på väg till moskén och man insåg snabbt att detta var en hämnd från israeliska bosättare för morden på tre bosättarungdomar i Hebron. Kvällen innan hade också högerextrema bosättare demonstrerat i Jerusalem, skrikit på hämnd,  ”död åt araber”. De stormade bland annat en Mc Donaldsrestaurang och andra arbetsplatser för att hitta araber/palestinier som de jagade och misshandlade. Flera palestinier rapporterades skadade och flera skyddades av israelisk polis. Även på andra håll gick bosättarna ut och härjade, kastade stenar på palestinska bilar, vandaliserade hus och sprejade hotfulla budskap. Väldigt obehagligt att se de rasistiska hatiska sidor som startats på facebook, där extrema israeler firar mordet på pojken och hoppas på fler hämndaktioner. Tusentals israeler hade gillat dessa sidor i går.

Shaufatbor med ungdomar i spetsen begav sig till Mohammeds familjs hus för att protestera och sörja. Israelisk polis och militär mötte dem med tårgas, stålmantlade så kallade gummikulor och skarp ammunition. Stenar mot automatvapen. Sent i går rapporterades att 165 skadats några allvarligt. Bland de skadade var fyra journalister, två fotografer från Activestills.

Hela tiden, sedan bosättarungdomarna försvann (eller ja man skulle också kunna säga sedan ockupationen inleddes) och de hittades döda har den kollektiva bestraffningen av alla palestinier pågått utan uppehåll. Man fortsätter de nattliga räderna i palestinska byar och flyktingläger, en ung pojke i Jenin sköts ihjäl dagen efter att bosättarungomarna hittades mördade. En vän till mig i flyktinglägret Askar berättade i går hur soldater passerade hans hus och slängde in en tårgaspatron där barnen låg och sov.

Israel uppger att de misstänker två personer från Hebron som skyldiga till morden, men inga bevis har presenteras och ingen har ställts inför rätta för detta. Ändå har den israeliska armén rivit deras familjehus, eller inte bara rivit, sprängt dem och lämnat flera familjemedlemmar och barn hemlösa. Jag har tjafsat med folk på twitter som menar att detta skulle vara okej på något ända sätt. Men tänk detta förfarande i en annan situation någon annanstans, att någon misstänks för ett brott och soldater går hem till familjehuset och spränger det i luften. Det är helt jävla galet. Men Israel har under många år använt husförstörelse som bestraffningsmetod. Under några år upphörde det som officiell strategi, men nu har man börjat igen. Det finns ingen som helst rättssäkerhet för palestinier under ockupation.

Över Gaza har bomberna fortsatt att falla, i natt har F16 plan cirkulerat över den lilla Gazaremsan hela natten och över 15 mål har bombats, häromnatten var det över 32. Jag har inte fått tillstånd att åka till Gaza och är jätteledsen för det. Så himla hemskt och sorgligt att behöva avboka hotell och möten, meddela mina vänner att Israel nekar mig att komma in och träffa dem. Orkar knappt tänka på det, jag hade ju räknat med att vara där hela första veckan och när jag inte beviljats tillstånd så har jag väntat dag för dag, beredd att åka.

I går skulle jag varit på middag hos vänner i Silwan och brutit fastan med dem, men alla vägar var blockerade hit till Shaufat hela kvällen och natten så det blev inget.

Hur det är nu vet jag inte. Det är tyst utanför. Så jag hoppas kunna förflytta mig i dag.

Jag känner mig orolig hur detta ska utvecklas, arg för att det tillåts pågå och frustrerad över att inte kunna göra mer. Bosättarattackerna och Israels kollektiva bestraffning av alla palestinier måste upphöra. Politikerna måste agera mot detta vansinne nu. Israel måste ställas till svars för alla brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Det måste bli ett slut på denna vidriga ockupation.

Vi får kämpa på..

Hallå världen – Palestina anropar!

Politiska fångar, en viktig kugge i ockupationssystemet

Nu har jag varit i Palestina i tio dagar. I går kväll kom första dippen. Tårarna. Känslorna. Frustrationen. Ilska har jag nog känt hela tiden, men i lagom dos och som alltid här balanseras det upp av alla underbara människor, allt kul man har trots svår situation. All värme och generositet. Men som sagt, i går rann känslorna över. Och det var innan helvetet bröt loss totalt efter att de tre kidnappade bosättarungdomarna hittats döda och Israel inlett sin massiva kollektiva bestraffning av alla palestinier.

Jag besökte en israelisk militärdomstol på Västbanken. Jag har läst många rapporter och hört vittnesmål om hur det går till där, men att vara på plats var väldig starkt och några timmar efter insåg jag att det hade tagit hårt på mig, jag var skakad och tagen. Tänkte först inte blogga om det, utan lägga energin på artiklarna till tidningen men ändrade mig just, kan inte gå in på hela frågan om politiska fångar, men vill dela med mig lite utifrån det jag upplevde i går.

Det finns två militärdomstolar på ockuperad mark, Salem nära Jenin och Ofer en bit från Ramallah, det var till Ofer jag åkte. Den palestinska organisationen Addameer hade ordnat tillståndet och jag åkte dit med två tjejer därifrån. Vi fick inte ta med oss någonting in förutom en penna och ett papper. Telefoner, skärp, väskor etc låstes in i förvaringsboxar utanför.

Domstolen bestod av små containers/barracker som låg mitt i en stor militärbas. För att ta sig dit fick vi tillsammans med anhöriga till fångarna vänta och vänta och vänta, först i något som liknade en stor bur, omgiven av taggtrådar, murar och svängdörrar, sedan i en sal utanför barackerna. Vi pratade med en mamma som väntade på att de skulle ropa upp hennes sons namn. Hon hade varit där varje måndag under flera veckor eftersom rättegången hela tiden sköts upp. Många blev hoppfulla när de såg oss, trodde att vi kanske var någon delegation som skulle kunna göra någonting för deras barn, hjälpa till. Vi förklarade att allt vi kan göra är att berätta, försöka påverka våra politiker och så vidare.

Tre pojkar i taget fördes in i baracken av militärer. De bar fotfängsel, stora kedjor och fängelsekläder. Den yngsta var 17 år och jag såg att han skakade när han reste sig upp. Jag trodde ett tag att han skulle svimma när domaren började rabbla upp vad han anklagades för, på hebreiska. Men han lös upp när han fick se sin mamma och sin bror sitta där och han släppte dem inte med blicken. Så fort de fick möjlighet pratade de med varandra och pojken andades lugnare och lugnare. Han anklagades bland annat för stenkastning och för att ha kastat en molotov vid demonstration, för att vara medlem i förbjuden palestinsk organisation. Advokaten förhandlade med åklagaren och plötsligt pratade alla i munnen på varandra och nästa sekund var det över och pojken fördes ut. Rättegången skulle skjutas upp ännu en vecka. Så där pågick det hela dagen. På löpande band och under kaosartade förhållanden dömdes unga killar, eller fördes tillbaka till fängelset i ovisshet. Förtvivlade föräldrar och ungdomarnas blickar var det som satt kvar på min hornhinna när jag kom hem. Mötena mellan föräldrar och barn, utan att de fick röra varandra. Det var en känsla av maktlöshet i den där baracken.

Jag pratade med en av de anställda på Addameer efteråt om vad jag upplevt. Han kallade det en cirkus:

– Det finns ingen som helst rättvisa i de där processerna, suckade han. De är en viktig kugge i ockupationens genomtänkta system. Det är ett sätt att krossa alla former av motstånd mot ockupationen.

Och det var också det jag kännde på vägen dit och under tiden. Det här är en av de metoder som Israel använder för att behålla kontrollen över palestinierna, år efter år.

Sedan ockupationen började har 800 000 palestinier fängslats och ställts inför rätta i militärdomstol. Militärlagarna som råder är i dag över 1 650 stycken och reglerar allt i palestiniernas liv, från vilka grönsaker de får odla till vilka partier de får stödja. Nya order/lagar presenteras hela tiden och de behöver inte vara offentliga. De som arresteras och åtalas vet oftast inte vad de anklagas för förrän i domstolen.

Många sätts i så kallat administrativt förvar. Det innebär att de aldrig får veta vad de anklagats/dömts för, de får inte någon som helst rätt att försvara sig, alltså ingen advokat. Några har suttit flera år i administrativt förvar.

Det värsta av alltihop är att dessa militärlagar också appliceras på barn, ibland så unga som 12 år.  Israel skrev under Barnkonventionen 1991 men tillämpar den bara för barn i Israel.

Varje år döms 500-700 barn mellan 12-17 år i israeliska militärdomstolar efter att ha arresterats, förhörts och fängslats av israeliska armén, poliser eller säkerhetstjänsten. Sedan år 2000 har ungefär 8 000 barn fängslats och många har vittnat om tortyr.

De flesta har arresterats mitt i natten när soldater kommer till deras hem, tungt beväpnade. Andra har gripits på gatan eller i vägspärrar. Barnen får handfängsel och ögonbindel innan de förs bort i en militärjeep. Oftast utan att föräldrarna får veta varför eller vart barnen ska föras.

I dag besökte jag Defence for Children International – Palestine som arbetar med barnfångar. De berättade att barnen under färden till arresten ofta blir utsatta för fysiskt våld i form av slag och sparkar och att handfängslet sätts fast med händerna över huvudet som gör jätteont.

Det gör så himla ont att höra hur barnen behandlas i det här systemet, hur de inte får träffa sina föräldrar och de blir inte informerade om sin rätt att vara tysta. Efter timmar av hot och förnedring är det många barn som erkänner även om de är oskyldiga. Oftast är det stenkastning de anklagas för. De skriver under ett dokument – på hebresiska som sedan används som bevis i rättegången.

Sen där – i den där baracken – är första gången de får träffa sina föräldrar och advokaten. Ofta utmattade efter att ha suttit i en bil i timmar med tunga kedjor runt händer och fötter. 99 procent fälls.

Det är så hemskt och sorgligt att tänka vad detta gör med barn och ungdomar, med samhället.

När jag frågar företrädare för Addameer och Defence for Children vad de vill att omvärlden ska göra, förutom att sprida information om detta, är svaret BDS. Det säger att bojkotta Israel är ett sätt att pressa makthavare att ställa Israel till svars och visa att vi inte accepterar deras brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt, att vi inte accepterar ockupationen.

 

Al Khalil – Hebron. Bland bosättare och soldater.

Hebron var en gång en levande stad där affärerna blomstrade och dit palestinier från andra städer tog sig för att handla och uppleva pulsen. Jag har hört så många historier om hur det var, att jag kan se det framför mig när jag går på de tomma öde gatorna i det som en gång var stadens hjärta men som nu helt tagits över av bosättare.

Shuhada street var en av de gatorna som före 1994 var full av liv och som nu är helt avstängd för palestinier. Affärerna är stängda, de allra flesta palestinier har tvingats lämna sina hem. Palestinier som bor i området måste klättra över tak för att nå sina hus och varje dag trakasseras de och riskerar att utsättas för våld av israeliska soldater och bosättare. Det är en absurd situation och helt ofattbart att den kan fortgå.

En militärpost som vaktar bosättningarna i det som en gång var en levande stadskärna i Hebron
En gång en levande gata. Nu helt öde och palestinierna har inte tillgång till sina affärer som de fortfarande äger juridiskt.

Hebron är enda stället i Palestina där bosättare har tagit över stadskärnan och det är också de mest militanta och våldsamma bosättarna som slagit sig ner där. De är väldigt aktiva i kampanjer mot palestinierna för att ta över det som de anser vara deras. 600 bosättare skyddas av 2 000 soldater, nu i dagarna har antalet soldater fördubblats kidnappningen av de tre unga bosättarna. Militären har genomfört nattliga räder i hus och hos organisationer varje natt under den senaste veckan.

Palestinierna har fått sätta upp galler ovanför sina affärer då bosättare bor där och slänger ner sina sopor.

Jag träffar en ung kille som berättar att soldaterna kom till hans hus härom natten, slet ut honom och resten av familjen för att genomsöka huset, de slog sönder allt. Han var mycket rädd, då en grannpojke skjutits ihjäl några dagar tidigare. Han sa att alla är rädda nu. Alla.

Jag träffar Cecilia och Annika som har varit i Hebron i tre månader som följeslagare. En av deras uppgifter har varit att följa palestinska barn till och från skolan, varje dag. Cordobaskolan och en förskola ligger mitt i de kvarter som bosättarna tagit över, och de trakasseras varje dag av bosättarna. UNICEF har därför startat ett projekt, där internationella, bland annat från det ekumeniska följeslagarprogrammet följer de 170 barnen som fortfarande går kvar där, till skolan. Syftet är att behålla palestinskt liv i  området och inte låta bosättarna ta över allt. Cecilia berättar att när internationella är med, så lämnas barnen oftast i fred och trakasserierna vänder sig mot dem istället.

 

I går var det lördag och då ger sig bosättarna ut i gamla stan på eftermiddagen, följda av tungt beväpnad militär. Det var så absurt att se detta. Några palestinska barn hade spänt upp ett snöre och spelade volleyboll på ett av ställena där bosättarna skulle passera. Där spelade de bland soldater och bosättare som ockuperar deras stad. Jag tänker att det är en bra markering, att de är där, att de spelar volleyboll just precis där. Inte mycket annat de kan göra än att visa att de äger sina gator.

Det är många tankar som snurrar i huvudet efter en dag i Hebron. Mest gör det ont. Ont över att människor, framför allt barn, ska leva som fångar i sin egen stad. Att bosättarna tillåts ta över meter efter meter trots att det bryter mot internationell rätt och jag vet inte vad. Ja, det är så de gör. Tar över meter för meter. Sakta men säkert. Ibland när de tar ett hus säger Israeliska myndigheter att de inte accepterar det, men efter en tid, tillåts de behålla huset, av säkerhetsskäl och soldater skickas dit för att vakta dem.

På flera håll pågår arkeologiska utgrävningar och trots att palestinier visar upp papper på att de äger marken, så gräver de in på deras tomter och bosättarna hjälper till genom att elda upp deras träd.

Läs om kampanjen Open Shuhada Street: http://www.youthagainstsettlements.org
Läs om kampanjen Open Shuhada Street: http://www.youthagainstsettlements.org

Jag fick också uppleva det fina i Hebron, det som gör att jag verkligen gillar den här staden. Träffade fantastiska människor och åt god mat och tog en stund och vilade under olivträden i skuggan. För varmt var det, uppemot 40 grader.

olivträd

Stulen mark och stulna drömmar

På vägen mellan Jerusalem och Nablus kan man inte åka många meter innan det dyker upp en israelisk bosättning. Det är så enormt provocerande att vart man än vänder huvudet så dyker de upp, som att de äter upp Västbanken. Dels de stora bosättningarna som omringar Jerusalem och gör kontrasterna så vidrigt tydliga, mellan det slitna palestinska och bosättningarnas lyx. Sedan de små, så kallade out-posts som består av ett antal husvagnsliknande trailers och en israelisk flagga. Ibland är de helt tomma. Bara står där som en markering att de stulit palestinsk mark som de anser sig ha rätt till. Sedan de halvstora bosättningarna som börjat som trailers för att sedan bli hus. Oftast belägna lite ovanför de palestinska byarna, på den bördigaste marken med de bästa vattenkällorna.

Bosättning
Bosättning
Bosättning
Bosättning
Bosättning
Bosättning

Det finns runt 750 000 bosättare på Västbanken som gör livet surt för palestinierna och är ett av de stora hindren för fred. Alla bosättningar är olagliga enligt internationell lag. Det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperad mark. Men där är de, för att omvärlden tillåter det. Varor som produceras i bosättningarna omfattas inte av handelsavtal med EU och flera länder avråder sina företag från att beblanda sig med verksamheten där. Ändå växer de dag för dag. Ändå kan bosättarna gå runt med vapen och hota och misshandla palestinier, bränna deras olivodlingar, förgifta deras boskap. Och stjäla deras mark!!

Ilskan blir ju liksom inte mindre när man sedan kommer till flyktinglägret Askar där jag tillbringade dagen, där människor lever under väldigt svåra förhållanden.

Det var kära återseenden. Palestinagrupperna stödjer sedan många år ett aktivitetscenter för barn och ungdomar där, och jag besökte det första gången 2001 och har varit tillbaka många gånger sedan dess. Men nu var det hela två år sedan jag var där.

Jag intervjuade några av ungdomarna för tidningen, om deras liv i lägret, om hur de ser på framtiden och vad de drömmer om.

Lägret är överbefolkat och de bor många på små ytor, väggarna i husen är tunna och det finns ingenstans att vara för sig själv. Det nämnde flera av barnen som något jobbigt och en anledning till att de uppskattar centret, att de kan komma bort från familj och grannar och göra saker som barn gör. Några sa att de helst skulle vara där alltid, äta där, sova där. Det finns inga andra ytor i lägret att leka, eller bara hänga på.

Den senaste veckan har de israeliska soldaterna invaderat lägret på nätterna, gått in i hus och slagit sönder inredningen. Och stulit saker. En av killarna pekade mot huset mitt emot centret och berättade att de varit där kvällen innan och tagit hela familjens besparingar.

En ung tjej sa att det var vad alla var mest rädda för nu, att soldaterna ska komma in i deras hus. Och ett av de mindre barnen fyller i (jag hade tolk) ”de knackar inte. Soldaterna knackar inte. Plötsligt är det soldater med vapen i hela huset..”.

Trots att livet är svårt på många sätt i lägret har barnen drömmar; om att utbilda sig, bli läkare, IT-tekniker, dansare och inredningsarkitekt. Noor 16 år är en av dem som vill bli läkare. Hon vill åka utomlands och studera, för att sedan komma tillbaka och behandla palestinska barn och samtidigt ge föräldrarna livsglädje och hopp. Noors syster Sundus vill jobba med datorer, men vet att det blir svårt att få jobb inom det som det är nu.

– Ockupationen stjäl våra drömmar, säger hon.

De delar alla den största drömmen, ett fritt Palestina!

Så träffade jag Muhammad som var i Sverige nyligen, inbjuden av PGS för att medverka på Sjöviksseminariet härom veckan där han dansade Dabke. Då visade vi honom runt i Stockholm, nu tog han och hans kompisar med mig på en guidad tur genom lägret. Även om jag varit där många gånger, var det fint att höra dem berätta om olika saker.

Bakom basarer och sevärdheter.

bildSitter i en hörna på Jerusalem hotell och skriver rent anteckningarna från dagens möten och tankar som jag klottrat ner lite då och då under dagen. Planen är att jag ska ha skrivit så mycket som möjligt av artiklarna för tidningen innan jag kommer hem, får se om jag lyckas. Det är svårt ibland att ta sig samman och skriva när huvudet är fullt av spretiga tankar, innan de har fallit på plats. Så kommer det säkert bli vartefter resan lider, men så här den första dagen så kan jag ju hålla mig till planen i alla fall. Hade nyss besök av några vänner från Abu Dis som fått tillstånd att åka in i Jerusalem (på grund av familjemedlem på sjukhus), vi hade gärna umgåtts lite längre, men de fick skynda hem innan den israeliska armén börjar invadera städer och byar på Västbanken. I går var 200 soldater i Abu Dis, tog sig in i folks hem och arresterade folk.

I dag besökte jag ett barn- och ungdomscenter i östra Jerusalem, närmare bestämt mitt i Gamla stan. Al Saraya Center. Jag tror att de flesta som tänker på Gamla stan, främst associerar till basarer och heliga platser. Det är alltid en enorm puls och aktivitet där, grupper som kommer för att gå i Jesus fotspår, turister och israeler som tagit sig över till den palestinska sidan, palestinier som vardagsshoppar och bosättare som går med vapen helt öppet. Det doftar fantastiskt av kryddor och nyfriterad falafel.

Men man ser också en baksida, palestinska barn som mest står och hänger i de trånga gränderna, en del som hoppas på att få en krona för att visa vägen till gravkyrkan, eller som försöker leka på ingen yta alls. Idag fick jag lära mig mer om baksidan, de svårigheter som palestinierna i Gamla stan lever under.

Det som ofta glöms bort i skildringar av Östra Jerusalem är att även Gamla Stan – The Old City – är under ockupation och att där bor människor, att barn växer upp under dessa märkliga förhållanden. Utan medborgarskap, utan palestinska papper, utan israeliska papper – bara det lilla blåa ID-kortet som visar att de är invånare och har tillstånd att vara  i Jerusalem. De betalar skatt till Israel, utan att få del av samma rättigheter som israeliska medborgare har.

I dag trängs det runt 40 000 palestinier i Gamla stans gränder som är byggda för ungefär hälften. Lägg därtill att israeliska bosättare har lagt beslag på ett antal hus. Saraya center som jag besökte ligger granne med en bosättning och för några år sedan lyckades bosättarna gräva sig in på deras lilla uteplats och var nära att komma in och försöka ta över byggnaden. Tack och lov lyckades de inte, utan öppningen stängdes och fallet var även uppe i domstol. Nu lever de med rädslan att de ska göra om försöket.

Trängseln påverkar barnen enormt, de har nästan ingenstans att leka, att vara barn. Istället är de ett lätt byte för dåliga krafter ute på gatan. Föreståndaren på centret berättar för mig att det nu är vanligt att barn så unga som 12 år arresteras av israelisk militär eller polis. De kommer till deras hem mitt i natten och för iväg dem och släpper dem när föräldrarna kommer och betalar. Hon säger att detta påverkar barnen enormt, deras självförtroende.

Anledningen att så många flyttat in till Gamla stan är att Israel för ett antal år sedan började ta ifrån palestinier som bor i utkanterna av östra Jerusalem deras  ID-kort, alltså deras rätt att bo i Jerusalem. Då tog många det säkra före det osäkra och flyttade tillbaka till sina gamla familjehem i Gamla stan där livet blev mycket sämre på många sätt.

Saraya center (som bland annat får bidrag från Diakonia) tar emot barn och ungdomar, främst från Gamla stan men även från andra delar av Jerusalemområdet, speciellt under de sommarläger som de ordnar. En stor del av arbetet går ut på att stärka barnens självkänsla och få dem att känna trygghet i sin palestinska identitet, att lära dem deras rättigheter. 60 procent av skolorna i Östra Jerusalem står under israeliskt styre och det förekommer nästan ingen historia eller geografi som rör Palestina.

Nu ska jag fortsätta renskriva en lång intervju jag gjorde med föreståndaren på centret, samt ladda ur bilderna ur kameran.


Gatan utanför centret där man kan se den israeliska flaggan som bosättarna satt upp.

Hallå världen, Palestina anropar!

Ramallah Foto: Mohammad Othman
Israelisk militärjeep i Ramallah Foto: Mohammad Othman

Den israeliska arméns offensiv har ökat i omfattning och i styrka. Så fort solen går ner sprids skräcken över ockuperad palestinsk mark och de israeliska soldaterna samlas i hundratal för att inta stad efter stad på Västbanken. Soldaterna går från hus till hus och sprider skräck, slår sönder allt i deras väg. Hotar och misshandlar, sprider rädsla, arresterar. Dödar. Operation Brother’s Keeper. Som alla tidigare operationer; en av världens starkaste militärmakter krigar mot en civilbefolkning utan armé. Automatvapen mot stenar.

En familj i Hebron berättar hur de israeliska soldaterna kom in i deras hus precis när lunchen var klar i fredags, stänger in familjen i ett rum och äter upp all maten innan de går därifrån. I ett annat hus i Hebron, stängde de också in familjen i ett rum under hot av automatvapen, för att slå på tvn och kolla in matchen mellan Honduras och Italien i VM. Organisationer har vittnat om hur soldater stormat deras kontor, slagit sönder datorer och stulit saker.

En av dem som dödats under offensiven är 13-åriga Mahmoud Jihad Muhammad Dudeen. Han sköts ihjäl när den israeliska armén intog byn Dura nära Hebron. Mahmoud blev skjuten med skarp ammunition i bröstet.

I söndags morse dödades 27-åriga Ahmed Saeed Saud Khalid av israeliska soldater när han hade varit i moskén på morgonen. Enligt vittnet var han på väg hem när soldaterna började ropa på honom. På grund av en mental funktionsnedsättning reagerade inte Khalil utan blev förvirrad. Soldaterna sköt honom då fyra gånger, ett skott i hjärtat. Mahmoud Ismael Atallah, 31 sköts också ihjäl i söndags av en soldat när militären intog en palestinsk byggnad för att använda taket som militärt utkikstorn.

Israeliska armén har inte gått in i Ramallah på det här sättet på många år, så det är något av en chock och får folk att tänka på den blodiga invasionen 2002 och rädsla att det här ska bli lika illa. Ilska riktades också mot palestinska myndigheten, då det finns ett missnöje mot att det förekommer ett visst säkerhetssamarbete. Också politiker har uttryckt att detta måste avbrytas nu, så till exempel Mustafa Barghouthi från the Palestinian National Initiative.

Många här känner också en enorm besvikelse över att omvärlden inte tycks bry sig. Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. När sanktioner inte ger effekt. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas. Israel behandlas som ett demokratiskt land och välkomnas i samarbeten och har förmånliga avtal inom många områden med till exempel EU. Israel är beroende av detta, så krav och sanktioner skulle garanterat ha en effekt.

Sluta belöna Israel och låt regeringen istället stå till svars för alla folkrättsbrott.

Som en vän här sa; hallå världen, de dödar våra barn!

Foto: Mohammad Othman
Foto: Mohammad Othman

 

 

 

I Palestina

Det känns så bra att vara här. I Palestina. Kära älskade Palestina som finns i mina tankar varje dag. Inte minst de senaste dagarna då jag följt utvecklingen genom vänner på facebook. Allt kommer så nära då, men samtidigt känns det frustrerande att vara så långt ifrån. Nu är jag här. Med ett väldigt viktigt uppdrag att utföra. Jag ska skriva om barnen. Och ungdomarna. Under två veckor ska det vara mitt fokus, hur det är att växa upp och vara ung under ockupation. Jag och Catrin Ormestad ska göra ännu en temaskrift för PGS. Det kommer att bli tufft, känslomässigt. Men det känns också väldigt väldigt bra. För det är barnen jag tänker på när jag ser tillbaka på mina resor i Palestina.

Barnen i flyktinglägren, barnen som fruktar bosättarna, barnen och ungdomarna som idrottar, dansar och drömmer om att bli journalister och läkare, barnen som arresteras. Och barnen som dödas.

Jag är väldigt glad och tacksam över att kunna åka hit. Som alltid när jag är här, är tankarna hos mina svensk-palestinska vänner som inte tillåts resa hit, som tvingats vända på flygplatsen några med beskedet att de inte är välkomna på tio år. Skulle jag byta så att de kunde resa istället för mig, så skulle jag göra det. Utan tvekan.

Nu när jag är här, så kommer jag göra allt jag kan för att förmedla människors berättelser hem till er och förhoppningsvis kanske till och med få en och annan politiker att lyssna..

Muren

I kväll har jag skrivit på en liten längre text om vad som pågår här just nu, men den är inte riktigt klar och jag är helt slut så den får komma upp i morgon, här och på PGS hemsida. Klockan ringde vid fyra i morse hemma i Årsta så det har varit en lång dag och ett ganska drastiskt miljöombyte. Så nog bäst att vänta med den där texten och kolla igenom den när hjärnan är lite piggare.

Förresten, jag har fått frågan flera gånger nu hur många resor jag gjort hit utan att kunna svara, så jag räknade. Om jag räknade rätt så är det min 12:e resa sedan 2001. Ingen den andra lik.

Godnatt från Palestina.

 

VM och glad (vegansk) midsommar

Jag sov uruselt i natt. Kunde inte sluta följa uppdateringar om det som händer i Palestina och när jag väl somnade drömde jag brutala mardrömmar om soldater och vapen. Vaknade flera gånger i panik. Kollade twitter en gång till.. och ja så blev det hela natten.

Men i dag har jag haft en fantastiskt fin dag tillsammans med familjen på Ingarö där mamma har ett ställe. Mamma och hennes man, brorsan, syrran med man och deras barn. Precis vad jag behövde. En dag full av glädje, värme, trygghet och god mat. Som alltid hade alla fixat massor av god veganmat som jag kunde äta. Mamma hade som hon brukar gjort en väldigt god vegansenapssill med aubergine istället för fisken. Sen hade syrran fixat jordgubbstårta till mig, med biskvibotten, sojagrädde, jordgubbar och choklad. Så fint och jag känner mig så lyckligt lottat.

Nu hemma igen med fotboll på TVn. För vilket VM det är så här långt!! Så många bra matcher och så roligt att Chile har slagit ut Spanien, att Uruguay vinner mot England och att Costa Rica skräller mot Italien. Älskar att det alltid är en ny match att se fram emot.

Den här blev en dag som gav väldigt mycket energi. Den har jag lagrat nu för att orka kämpa vidare.