Vägen till manus(gruppen)!

SkrivarSPA på Marholmen med Åsa Helena (längst fram) och Malin (i mitten) som jag lärde känna genom manusgruppen.

Jag har alltid föredragit att uttrycka mig i text. Med åren har jag lärt mig att prata också och i jobbet är det inte ovanligt att jag håller tal eller föredrag inför stor publik. Nu tycker jag till och med om att göra det. Om jag har haft tid att förbereda mig ordentligt. För innan ett framträdande skriver jag ner vad jag vill säga. Sida upp och sida ner. Lösryckta resonemang och poänger. Ostrukturerat med pilar kors och tvärs över pappret. Sedan läser jag mina egna ord och när jag väl står där behövs inget manus. Som barn skrev jag sagor och i tonåren blev det dagbok och senare dikter. Poesin har följt mig genom livet och jag älskar att både läsa och skriva dikter även om de hamnar i skrivbordslådan. På universitetet blev det akademiska texter och efter det reportage och artiklar. Under en period politiska analyser. Böcker har jag gjort många försök att skriva, hundratals sidor med helt okej text. Men inget som har kunnat bli en bok. 

Så när jag bestämde mig för att börja skriva skönlitterärt hade jag inställningen att jag skulle lära mig. Gestalta, strö ord och göra målande miljöbeskrivningar. Hitta min röst. En tanke jag brottades med då var huruvida jag skulle ha tid. Om det var värt att satsa pengar och kraft på något som förmodligen inte skulle leda till något konkret. Prestationskravet i ena vågskålen och min lust att skriva i den andra. Till slut blev det  i alla fall en skrivarkurs online. Där kunde jag gömma mig bakom datorn och det skulle inte ta för mycket tid av annat. Tänkte jag då. Men dörrarna som öppnades, skulle aldrig gå att stänga. 

Jorun Modén var min lärare och kurskompisarna var i olika åldrar, från olika delar av landet och deltagarnas bakgrunder var vitt skilda. EU-kommissionen, bank, förskollärare, musiker, journalist och så vidare. Hur olika vi än var, hade vi en sak gemensamt – skrivandet! 

Det var fantastiskt och jag lärde mig något nytt varje dag. Genom Joruns lektioner, feedbacken och av att läsa andras texter och ge kommentarer. Det är fortfarande fantastiskt. För jag slutade aldrig. Författarkurs 1, 2, 3 och någon extrakurs som hette något med flow. Sedan blev det manusgruppen och måndagar blev veckans viktigaste dag. Nu gömmer jag mig inte bakom datorn längre, utan att vi faktiskt träffas är något av det viktigaste. 

I manusgruppen har alla något skrivprojekt, även om vi har olika mål med skrivandet. Vi lär oss fortfarande av Jorun, utbyter erfarenheter, läser och diskuterar. Peppar och hjälper varandra. Jag har manusgruppen att tacka för så mycket och faktum är att jag har träffat vänner för livet där. 

Mina mål flyttas hela tiden fram. Först att lära mig skriva skönlitterärt, sedan kämpade jag med att lyckats avsluta ett projekt och när jag väl gjort det var jag ett steg närmare drömmen att bli utgiven. Två ljudböcker på Southside Stories har det blivit och nu arbetar jag med två nya projekt, det ena del tre i spänningsserien QampusQueen. Det andra ska jag berätta om en annan gång. 

I samband med att mina ljudböcker släppts har många berättat om sina drömmar om att skriva och ge ut en bok. Och jag får frågor om jag har några tips. Så jag vill ge just detta råd: Gå en författarkurs, be om hjälp och hjälp andra! Men framför allt: Våga!

Här hittar du Joruns kurser.

Inspiration av liv och rörelse

Jag får som bäst inspiration och ideér till mina historier när jag är omgiven av liv och rörelse. Skriva kan jag göra i lugnet på kolonilotten men då måste jag ha färdiga tankar som jag bäst skissar ner på ett rörigt kafé eller på ett tåg.

När pandemin bröt ut köpte jag en cykel. Som transportmedel. Men som vi susade fram genom Stockholm, stillade rastlöshet och hämtade inspiration.

Idag blev det cykel till jobbet. Och då, när jag passerade vissa platser insåg jag att Linas historia QampusQueen:Hämnden till stor del kom till på den här cykeln. Rörelse och liv när restriktionerna begränsade.

Ett litet utdrag ur boken

Här är ett litet smakprov av QQ Hämnden. Det är fest på Allhuset och Lina har fått panik av alla människor och gått ut. Nu sitter hon på en bänk och som så ofta kommer minnena från förr över henne.

Jag tycker att Hanna K. Schmitz läser in den helt fantastiskt, så glad och nöjd.

Här hittar du mina två ljudböcker på Storytel

Lina har fått vingar! Boken är ute.

Den 8 juni 2022 blev en mycket speciell dag för mig. Är på jobbresa i Palestina och just då var jag i Gaza med dålig uppkoppling och helt utan el under långa perioder. När jag gick och la mig kvällen innan var jag full av intryck och känslor efter alla möten i Gaza. Jag vaknade innan solen gått upp och började greja med telefonen. Notis från Storytel. Där var den. Min andra ljudbok QampusQueen: Hämnden. Linas historia.

Precis som när den första boken släpptes var det en märklig men samtidigt mäktig känsla. Eller känslor. Glädje och stolthet. Men också oro och tvivel. Lyssnade några minuter innan uppkopplingen bröts och blev lugnare. Hanna K. Schmitz gör det så bra!

Dagarna efter kunde jag bara titta in på sociala medier då och då och allt mitt fokus låg på mitt jobb att intervjua människor i Gaza, fotografera och såklart träffa och umgås med vänner. Det ger alltid perspektiv att vara i Palestina och jag lär mig så mycket varje gång. Som att fånga dagen och följa mina drömmar. Landar i känslan av stolthet över att jag började skriva böcker och att jag fortfarande utvecklas och fortsätter att drömma och sätta upp nya mål.

Nu är jag i Östra Jerusalem och har några dagar kvar på min resa. I går kunde jag börja lyssna på boken, läsa alla fina meddelanden från vänner och famlj och ta in att Lina har fått vingar! Jag har ju känt henne länge, levt med hennes tankar och val. Kanske var Amanda, som är huvudkaraktär i första boken, lättare att förstå sig på från början. Linas historia är mer komplex och hon kämpar mot sin dåliga självkänsla och tror att hon inte passar in någonstans. Men hon ger inte upp!

Tack alla som gjort boken möjlig. Ni som peppar och alla som lyssnar!

Nu kommer andra delen av Qampus Queen

Det blev en sommarbok och jag är så glad och förväntansfull. Den 8 juni kommer andra delen av QampusQueen ut som ljudbok, men den finns redan nu att spara ner i bokhyllan.

Hämnden är Linas historia. Jag fick höra från olika håll att det är svårt att få grepp om henne i första boken där Amanda Olsson är huvudkaraktär. Man förstår dock att hon bär på ett mörker, att hon är svartsjuk på Amanda och att Carl Fredrik gör henne illa. Men det framgår kanske inte hur mycket hon kämpar. Så hennes karaktär växte fram i mina tankar och till slut behövde jag skriva ner hennes berättelse.

Det har gått två år sedan första boken slutade och alla har gått vidare med sina liv. Utom Lina. Trots att hon verkligen försöker. Om hon hämnas kanske?

Det fantastiska omslaget är gjort av Niklas Lindblad, Mystical Garden Design

Tack till alla som hjälpt mig ❤ alla som peppar ❤ bästa förlaget ❤

QampusQueen fyller ett år!

För ett år sedan släpptes QampusQueen som ljudbok. Jag låg vaken och stirrade på Storytels bokhylla och var nervös när jag tryckte igång den mitt i natten. Det var ett stort ögonblick att debutera, att karaktärerna jag levt med så länge fick eget liv. Det var också en bekräftelse på att jag ska fortsätta skriva. Eller, inte att det skulle vara ett alternativ att sluta – så länge jag kan minnas har jag skrivit berättelser, poesi och dagbok. Det är ett behov och en passion. Men det blev en bekräftelse på att jag ska fortsätta utveckla mitt skrivande och att jag ska skriva böcker. Att jag kan göra det. Så jag har skrivit 2021! Uppföljaren är under redigering och planen är att den ska ges ut under 2022. Samtidigt skriver jag på nummer tre i QQ-serien och en helt annan bok med nya huvudpersoner jag hoppas att ni får träffa en dag.

Jag älskar att skriva och hitta på historier. Att dela dem med andra var inget jag trodde att jag skulle göra, men det är jättekul. Tack alla som har lyssnat och alla som peppar.

Gott nytt år!

Veckans skrivplats. Om jakten på skrivtid.

Hur få mer skrivtid? En fråga som återkommer, inte bara i mina tankar, utan på alla författarkurser jag deltagit i och i diskussioner med skrivande vänner. Och det är inte lätt. För mig är det den absolut största utmaningen när det gäller mitt skrivande. Tid behövs för att fortsätta utvecklas. Skrivandet för att må bra.

Är lyckligt lottad som har ett jobb jag älskar och där jag också får skriva. Men det innebär också att jag jag ofta är uttömd när jag kommer hem. Att orden är slut.

Jag försöker hela tiden hitta nya strategier och den jag har nu, känns bra. Varje morgon (ja eller nästan varje morgon) skriver jag på mina manus så mycket jag hinner eller har lust till. Helst på ett café. Energin från flowet använder jag sedan under dagen. Om jag är för trött på eftermiddagar och kvällar så tänker jag på nästa scen jag ska skriva. Gör anteckningar och skisser. Letar fakta och studerar människor. Låter kapitel och historier ta form i tankarna.

Under perioder när jag har väldigt mycket på jobbet (som att göra en tidning t ex), då tar jag skrivpaus. Total avhållsamhet från skönlitterärt författande. Det gör att när jag väl får skriva igen, så brukar det blir väldigt bra (och mycket!).

Drömmen har alltid varit att få ägna en längre sammanhållen tid åt att skriva. Utan distraktioner. Skriva och göra research timme ut och timme in. Helst i veckor eller månader.

Den här veckan lever jag den drömmen om än kort. Är på Madeira. Jag, mina karaktärer. Datorn. En supermysig uteplats. Lite värme och en pool. Och det är fantastiskt. Brukar inte kunna skriva när det är tyst, men här fungerar det om jag varvar med platser där det är människor. Har även sett ut några fik i närheten dit jag kan gå om jag måste.

Nu jobbar jag på tredje delen av QampusQueen. För del två finns redan ett färdigt utkast. Dessutom har jag påbörjat ett helt nytt projekt som jag nu får tid att tänka över ordentligt.

Hur gör ni för att få tid att skriva? Eller för någon annan passion som är svår att dela med familj och vänner?

Skrivplatser

DAGENS SKRIVPLATS är ett lokalt hak hemma i Årsta. Så glad för detta ställe och nu har de börjat med veganska soppor också, så det kunde inte vara bättre.

Jag skriver bäst när jag har människor eller i alla fall ljud runt mig, hellre rörigt än knäpptyst. Det gäller både om jag ska skriva artiklar, något PM eller skönlitterärt. Tystnaden behöver jag i andra delar av processen. Tänkandet som föregår skrivandet. Redigering och korrekturläsning. Skriva gör jag helst på ett café eller på ett tåg. Jag älskar centralstationer – så mycket insperation av alla avsked, möten och folk som är påväg. Bort eller till. Det har jag saknat under pandemin. Att upptäcka nya skrivplatser och att bara sitta i ett hörn någonstans och iaktta livet som pågår men som inte direkt är mitt.

Det senaste året har kolonilotten på Södermalm i Stockholm varit min plats för skrivande. Där är lugnt med fågelkvitter men stadens ljud hörs också. Tunnelbanan långt bort, folk som jublar från restaurangen nere vid Årstaviken när det blir mål i EM. Grannen som klipper gräset.

I dag är första dagen på min semester och jag hoppas kunna hitta många bra skrivplatser de här veckorna. Och i höst vill jag åka tåg igen.

Firar halvår med bok!

Min bästa skriplats: Kolonilotten

Jag firar halvår med bok! Sex månader har gått sedan jag debuterade med min ljudbok QampusQueen. Fortfarande känns det overkligt när jag går in på Storytel och ser den där i bokhyllorna. Mäktigt också, jag är mycket stolt. Har alltid skrivit berättelser, men utan att tänka att någon annan ska läsa så jag var verkligen nervös när den släpptes. Men det är bara fantastiskt att höra olika människors upplevelser av boken. Är rörd av varje mejl eller meddelande jag får där någon skriver och berättar. Några har gjort djupare analyser om klassperspektiv och strävan efter att passa in i samhället, om jakten på bekräftelse och dåligt självförtroende. Eller om det politiska, samhällets mörka och ljusa krafter. Flera har läst den som en kärlekshistoria. En berättelse om relationer och vänskap.  

För mig föddes karaktärerna först: Amanda, Carl Fredrik, Lo, Jennifer, Anton, Lina och de andra. Ganska länge gick jag runt och tänkte på dem och skrev små avsnitt. När jag lärt känna alla och de väl fått liv tog historien form och nästan skrev sig själv. När den var klar kändes det självklart att ge den vingar. Nu jobbar jag med en uppföljare och har även påbörjat ett helt annat skrivprojekt. Så min semester blir med datorn i knät. Tack alla som lyssnat!

Min nya bok har ett slut

Är början bokens viktigaste kapitel? Kanske. Den måste fånga läsaren och ställa frågor som man vill ha svar på. Flera författare har berättat att de skriver början sist, eller bearbetar det många gånger. Jag har grubblat mycket på slut den senaste tiden, då jag kommit dit i mitt pågående skrivprojekt. Jag har också behövt kraft för att sätta mig ner och skriva det. Tycker det är svårt att knyta i hop alla trådar och låta huvudkaraktären komma ur historien på ett bra sätt. Kanske går det lättare när man skrivit fler böcker. Vad som är ett bra slut finns såklart ingen formel för, men boken måste kännas klar i alla fall. Att läsaren lägger den ifrån sig med en bra känsla i kroppen.

Själv gillar jag lyckliga slut och vill gärna ha svar på hur det går för alla karaktärer. Gjorde en omröstning på min Instastory och frågade om folk tycker om när författare lämnar slutet lite öppet för egen fantasi (och eventuell uppföljare) eller om de som jag vill ha svar på det mesta utan lösa trådar. Det var ganska många som svarade och det blev ungefär 50-50. Så jag siktar på något mittemellan. I QampusQueen får man svar på det mesta, men samtidigt lämnas det öppet för en helt ny historia med andra karaktärer i fokus. Och kanske är det uppgjort för hämnd från olika håll.

Den här gången har historien och karaktärernas utveckling funnits länge i mitt huvud. Jag började skriva på det för över ett år sedan. Har även haft ett hum om slutet. Ändå fastnade jag när det närmade sig. Tid har jag haft mer än någonsin på grund av corona. Och lugn. Men har insett att jag inte behöver lugn för att få den där känslan. Att jag längtar hem till datorn eller måste ta upp mobilen och skriva ner något jag just kommit på. Jag behöver stökiga caféer, en bortabuss på väg att se Bajen eller oändliga tågresor genom Sverige. Eller bara att hänga med folk.

I går träffade jag flera personer som är viktiga för mig. Både över nätet och telefonen men också på min kolonilott som ligger mitt på Södermalm. Kompisar och familj. Lottgrannen hade kalas (ja några stycken som höll avstånd och grillade med hög musik). Och jag blev påmind om hur skönt det är att pyssla i trädgården och dricka kaffe i solen. Fick så mycket energi och kraft av allt.

När jag skulle gå och lägga mig på kvällen, satte jag mig framför datorn istället. Gick upp tidigt i morse också. Och skrev slutet på min bok. Ja, det är en hel del kvar innan råmanuset är klart – men slutet är där och det känns så himla skönt. Så i dag ska jag fira. Nu när jag vet hur det går, känns det även lättare att jobba vidare med de mest dramatiska scenerna som leder fram till slutet.