På resa i Palestina

Vaknade just upp i ett varmt och soligt Jerusalem, alltså VARMT. Min första heldag i Palestina den här resan. Kom i går, men blev inte mycket mer än att dricka lemonad i skuggan för att sen krascha i säng. Nu har jag sovit 11 timmar, druckit fyra koppar kaffe och ätit hummosfrukost – så är redo för både värmen och hårt jobb. 

Hela dagen i går hade jag en klump av oro i magen. Min och PGS vän Issa Amro som också varit Sverige, stod inför militärrättegång i går. Och israeliska militärrättegångar – som säkert de flesta vet – är ett skådespel där 99 procent av de åtalade döms. Issa är aktiv (grundaren) av Youth Against Settlements i Hebron som gör motstånd mot ockupationen genom icke-våld. De har många internationella gäster på besök. Nu vill Israel fängsla Issa. Men processen ajournerades till i höst, mer vet jag inte nu. Jag åker dit på onsdag, till Al Khalil/Hebron. #FREEISSA

Efter tre veckors semester är det alltså dags att på allvar börja arbeta med årets temaskrift. De två senaste; Här skall vi stanna – Kampen om land, vatten och frihet i Palestina och Fördrivning och ockupation – Om de palestinska flyktingarna har använts i undervisning i fler än 400 skolor, samt lästs av tusentals andra. Nu ska vi göra en ny skrift med berättelser om livet under ockupation. Den här veckan ska jag runt på Västbanken, nästa åker jag och Catrin till Gaza – Inshallah! 

Planen är att blogga också, men det blir som det blir med det. 

Palestina på Bokmässan

Så, då är vi på plats på årets Bok- och biblioteksmässa. Palestinagrupperna har egen monter på Internationella Torget (H01:16) och vi kommer att ha två programpunkter; lördag 14.30 på bildscenen: Ung under ockupation där jag kommer att visa bilder från resan i somras och berätta om Palestina med fokus på barn och ungdomar. På söndag klockan 10.20 kommer jag och Mina Olsson (PGS vice ordförande) prata BDS på internationella torgets stora scen: Sydafrika då. Israel Nu.

Det känns alltid kul att vara här. Att få lyfta och uppmärksamma Palestina i sådana här sammanhang. Mycket på mässan är kommersiellt, så klart. Men samtidigt handlar väldigt mycket här om att föra fram ett budskap. På Internationella torget är organisationer som arbetar med solidaritet på olika sätt med länder över hela världen.

Amnesty, Naturskyddsföreningen, IOGT, Svenska Afghanistankommittén, Afrikagrupperna, Rättvis handel och så vidare… Väldigt inspirerande. I dag och i morgon är det framför allt lärare, bibliotekarier och studenter här och det finns mycket tid att prata. Folk har många frågor om Palestina, eller bara ett behov av att prata. Inte minst om det som hände i Gaza i somras. Flera andra organisationer uppmärksammar också Palestina i framträdanden och debatter. Det känns bra.

 

 

 

Glöm inte Palestina

Foto: Palestine Festival of Litteratur
Foto: Palestine Festival of Litteratur

I veckan började skolorna i Gaza. Bilderna som delats i mitt facebookflöde från de första skoldagarna har gjort ont att se. Så många skolbänkar tomma, så många trauman, både hos lärare och elever och sådan ofattbar sorg. Och saknad. I sönderbombade byggnader försöker man nu återgå till ett så normalt liv som det går. Men situationen är allt annat än normal.

Samtidigt lyser viljan att leva igenom i barnens ögon. Tårar ena sekunden, skratt och lek nästa.

Gaza ligger i mänskliga och materiella ruiner. Samtidigt har strålkastarna från media slocknat. Få gråter längre över Gazas barn.

Är det fred i Gaza nu?, frågar folk.

Svaret är nej. Freden är långt borta i Gaza, på Västbanken och i Östra Jerusalem. De brutala bombningarna av Gaza i somras är ännu ett kapitel till 66 års lidande. Ockupationen och blockaden pågår. Våld, arresteringar, landstölder (utbyggnad av bosättningar), mord, förtryck, trakasserier. Apartheid. Det är palestiniernas vardag.

Så en liten uppmaning: Glöm inte Gaza. Glöm inte Palestina.

De behöver vår solidaritet nu. Mer än någonsin. Bojkotta Israel. Stöd Palestinainsamlingen 90 11 57 – 8

Aktiviteter med Gaza Community Mental Health Programme Foto: GCMHP
Aktiviteter med Gaza Community Mental Health Programme Foto: GCMHP

Rasistfri lördag. Avstressande.

Så mycket som stressat mig senaste tiden. Stressat och oroat. Bombningarna av Gaza. Det kommer alltid vara det jag tänker på när jag ser tillbaka på sommaren 2014. Snacket om att Israel och Hamas har slutit fred. Det stressar mig. Alla som är insatta i frågan vet ju vad det innebär och vad det inte innebär, men jag möter folk som tror att det betyder något sorts slut på konflikten, eller på väg ditåt. Eller lugn och ro. Men en rättvis fred och ett slut på ockupationen, är lika långt borta i dag som innan bomberna började falla över Gaza den här gången. Kriget mot Palestina fortsätter med oförändrad styrka. Offensiven mot Gaza var en blodig attack i det pågående kriget. 

Jag är stressad av att nazister tillåts vandra på gatorna och sprida sitt hat. Skyddade av polis. Att antifascister inte får möjligheten att blockera deras väg, utan att motdemonstranter som inte begått några brott stoppas till varje pris. Det stressar mig att SD håller på att bli Sveriges tredje största parti. Och att alla (fredliga) protester mot deras torgmöten hindras från att bli bra, för att polisen bestämt att det är förbjudet att blåsa i visselpipa eller vuvuzelas. När jag var i Farsta nyligen för att bua ut dem, så gick jag över torget och hörde SD-talaren skrika ut från en högtalaraläggning som är starkare än vad som borde vara tillåtet om vi nu ska prata om störande av allmän ordning, att vi måste stoppa massinvandringen. Fy fan va jag skämdes över hur det här landet har blivit. 

Men det finns så många bra motkrafter som bara kommer att växa och växa.. 

I går var jag på Inspiration Världen. Ett solidaritetsforum på ABF-huset. Där var garanterat rasistfritt. Latinamerikagrupperna, Svalorna Latinamerika, Klimat Aktion, Afrikagrupperna, Palestinagrupperna och så vidare. Fullt av aktivister som på olika sätt kämpar för en bättre värld. 

Sen på kvällen var jag på Festivalen för Linje 17 på Nytorps Gärde. Och det blev en magisk kväll. Så himla fint var det. Bra musik, skön stämning. En underbar sensommarkväll. Också garanterat rasistfri zon.

Kände mig så trygg och pepp bland dessa människor, på båda ställena. Hoppet. Kraften. Solidariteten. Kampen.

Inser hur viktiga de här arenorna är. Vill att fler ska få uppleva dem.

Festivalselfie med Albin under fyrverkerierna som avslutade Teddybears Stockholms spelning.
Festivalselfie med Albin under fyrverkerierna som avslutade Teddybears Stockholms spelning.

Inspiration i helgen

Så härliga sensommardagar och kvällar nu. Jag var ute en promenad på lunchen och bara njöt. Hoppas att det håller i sig i helgen, då kanske det blir lite höststädning på kolonilotten. Det känns så skönt att politikerutfrågningen i går gick bra. Jag har ju hållit på att arrangera sådana här grejer i många år nu, men är alltid jättenervös innan. Oroar mig ena sekunden för att det inte ska komma någon, nästa sekund för att det ska komma för många så att vi måste avvisa folk och ja, mest är det en abstrakt oro. Man vill ju att det ska bli bra, för de som deltar och de som kommer och lyssnar. Nu blev allt toppen!! 

Ser fram emot helgen nu. I morgon blir det att besöka Inspiration Världen , ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Massa spännande saker händer där under dagen. PGS lokalgrupp i Stockholm kommer tillsammans med en hel rad andra organisationer att ha bokbord. Jag kommer att hålla ett föredrag klockan 12.30 på temat UNG UNDER OCKUPATION. Tänker prata om ockupationen i allmänhet med fokus på barn och ungdomar och resan i somras när jag skrev och fotade till temaskriften om just det. Jag håller på att välja ut lite bilder att visa också. 

Kanske ses vi där!?

 

”Jag kommer aldrig att glömma barnen”

AnnaiGaza

Min första artikel om Palestina är från 2001 och har rubriken ”Jag kommer aldrig att glömma barnen”. Första stycket lyder: ”De upplevelser som gjort starkast intryck på mig under vår resa i Palestina är alla busiga, nyfikna barn som ropat välkommen till oss och som har berättat om en vardag blandad av rädsla, förtvivlan, kärlek, glädje och hopp”.

Jag kan skriva samma ord nu, tretton år och många resor senare.

För det är mötena med barn och unga som starkast etsat sig fast i minnet från mina besök i Palestina.

Mötet med ”gazas Zlatan” som tränar varje dag för att bli fotbollsproffs och som drömmer om att en dag stolt kunna representera Palestina. den lilla flickan som bjöd på vatten när jag stod på ett hustak i Östra Jerusalem i 40 graders värme och såg på när israeliska bulldozers rev hennes daghem.

Barnen i Askar camp som alltid delar med sig av sina drömmar om att bli läkare, advokat, dansare och den största drömmen av alla, friheten. Ungdomarna i Abu diis som gjort en utställning med sina äldre släktingars historier. Pojkarna i militärdomstolen som fördes bort i stora tunga kedjor medan deras mamma gråtande såg på. Pojkarna i Gaza som förlorat båda sina föräldrar i israeliska bombanfall, men som släppte alla hämningar när de klev ut på fotbollsplanen.

Att växa upp under ockupation är att aldrig vara trygg. Att oroa sig för att kunna ta sig till skolan, att arresteras eller att få sitt hus rivet. Att vara omgi- ven av murar och taggtrådar, att ha familjemedlemmar i fängelse och att vara rädd att förlora någon anhörig.

Jag känner också stor beundran för alla föräldrar och andra vuxna som satsar allt för att deras barn ska få en kärleksfull uppväxt med utbildning och framtidstro.

Palestina är kontrasternas land. Där hopp och förtvivlan går hand i hand. Men där folket aldrig ger upp.

Läs mer på PGS hemsida: Palestinas barn 

Ungunderockupation

… och beställ hela tidningen gratis mot portokostnad: info@palestinagrupperna.se

Tankar energi genom solidariteten och aktivismen

Det är som en mardröm som aldrig tar slut. Efter senaste vapenvilan när de började bomba igen, chattade jag med min vän Samir i Gaza. Han skrev som så många gånger tidigare den här sommaren att han var rädd, att hans barn var skräckslagna. Under uppehållet från bombanfall hade det gått upp även för barnen hur många som dödats och de hade sett förstörelsen med egna ögon. Nu skrev han också att de var trötta. Jätte jätte jätte trötta.

Det gör så ont att höra. För Samir är annars alltid full av energi. Han jobbar på en sportklubb där han tillbringar all sin vakna tid och finns till för barnen och ungdomarna som spelar fotboll, basket, pingis osv..

Så nu bombar Israel med full kraft igen och det kommer hela tiden hjärtskärande rapporter om nya civila dödsoffer. Om hela familjer som dödats.

Jag är också trött. Känslan av maktlöshet och frustration äter min energi. Så jag måste hela tiden tanka ny positiv kraft. Och det gör jag genom mitt jobb och genom all solidaritet som visas nu – i handling. Inte från politiker och makthavare, utan från aktivister världen över som ockuperar vapenfabriker, blockerar hamnar och så vidare.

På måndag är det Gala för Gaza med en hel massa fantastiska artister som ställer upp för Palestina. Det gör mig varm. Pengarna som samlas in kommer att gå till ISM, International Solidarity Movement som har aktivister på plats i Gaza där de kunnat göra många viktiga insatser. Läs mer om Galan här och framför allt, köp biljett: https://www.facebook.com/galaforgaza

UngunderockupationJag är också rörd och glad över hur många som bidragit till att samla in pengar till vår Gazainsamling. På flera arbetsplatser har personal tagit initiativ och fyllt bössa efter bössa med pengar. Varje krona har betydelse för våra samarbetspartners där som nu kämpar under så extremt svåra omständigheter. Personal som själv förlorat stora delar av sin familj jobbar på för att finnas till för traumatiserade barn. 200 000 kronor har skickats och kommit fram.

Nu är också temaskriften skickad till tryck. Jag är glad att vi lyfter det viktiga temat om att vara ung under ockupation. Jag är också glad att vi lyckades göra den, trots den ekonomiska kris PGS gått igenom och trots denna turbulenta sommar. Men det har gett mig energi att jobba med den på grund av ett fantastiskt teamwork.

Och jag kan lova att all solidaritet når fram till folket i Gaza och det hjälper dem att orka!!

Palestinierna behöver inte några tårar

Texten kom till som ett blogginlägg häromdagen när jag var jätteledsen. Första dagen jag verkligen släppte fram alla känslor på väldigt länge. Sen blev det ett tal. Som jag höll i dag på Sergelstorg. Så fint att så många kom på demonstrationen trots den tryckande värmen. Så fint att vara tillsammans och tanka energi. Tack alla!!

Foto: Axel Sandin
Foto: Axel Sandin

Just nu slåss jag mot mina känslor. De senaste dagarna har jag inte kunnat kontrollera dem. Jag bara föll, handlöst. Jag har hållit mig stark och fokuserad under resan i Palestina jag gjorde tidigare i sommar och de två veckor jag nu varit hemma. För jag vill finnas för mina vänner i Palestina och jag vill göra det som kan göras, även om jag stundtals känner mig maktlös.

Men nu behövde jag sörja. Gråta. Gråta över alla förlorade människoliv.

Alla barn som dödats, skadats eller lever i skräck och som kommer att bära på sår och trauman resten av sina liv.

Sönderbombade hus. Människor som förlorat allt. Många en andra gång eller tredje eller fjärde. Flyktingar som flyr sina hem igen, men utan att ha någonstans att fly.

Sjukhusen. Alla som jobbar dygnet runt under omänskliga förhållanden samtidigt som de oroar sig för om det är deras familj som skall få nästa samtal från den israeliska armèn. Om deras familjer är nästa på tur att förlora allt. I värsta fall varandra.

I dagarna har PGS skickat kondoleanser till medarbetare vid vår samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme, vänner sedan många år till flera av mina kollegor på Palestinagrupperna. Kondoleanser för att beklaga att de förlorat delar av sina familjer. En av dem 28 nära och kära. 28 stycken.

Vad säger man? Alla ord bli överflödiga.

Jag tillåter mig att sörja denna fruktansvärda tragedi idag. Men i morgon fortsätter jag kampen.

För palestinierna behöver inte några tårar, ingen medkänsla eller flera ord. De behöver solidaritet i praktisk handling.

Alla dessa fördömanden, uppmaningar, avståndstaganden ekar tomma när det pågår en massaker. Det är allt palestinierna har fått från de som har makt att förändra sedan 1948 ord, ord, ord. Vackra ord, hårda ord, ord om rättvisa.

Men det har inte stoppat den etniska rensningen, inte ockupationen och inte Israels apartheid. Och det kommer inte att stoppa lidandet för befolkningen i Gaza. Även om bomberna skulle sluta falla i morgon.

Ord måste bli handling. Och det ligger på oss alla att se till att vår solidaritet omsätts i praktisk handling. Vi är många som kämpar, men vi måste bli fler.

För blir vi tillräckligt många som bojkottar Israel som kräver att företag desinvesterar och att regeringar, EU och FN inför sanktioner mot Israel då kan våra politiker inte blunda längre. Blodbadet i Gaza pågår för att omvärlden tillåter det.

Så nu torkar vi våra tårar och går till handling. Bojkotta Israel!!

 

De dödades när de lekte på stranden

Det blev ännu en stark manifestation i dag för Palestina när vi gick från Sergels torg till Israeliska ambassaden. Det var en fantastisk uppslutning och jag blev varm i hjärtat av att se blandningen av människor som var där. Det gav kraft att kämpa vidare.

… för rapporterna som kommer från Gaza nu är outhärdliga.

Skolor, moskéer, sjukhus, bostadshus med familjer inuti och NGOs är mål för Israels bomber.

Och i dag dödades fyra barn som lekte på stranden. Fyra pojkar från samma familj mellan 9 och 11 år gamla.

Den här bilden tog jag 2011. Precis där barnen dödades i dag.
Den här bilden tog jag 2011. Precis där barnen dödades i dag.

Så många solklara brott mot internationell rätt. Människorättsorganisationer vädjar till internationella samfundet.

Hur kan detta få ske inför hela världens ögon!?

Palestina i mina tankar

Manifestation för Gaza 2010 Foto: Anna Wester
Manifestation för Gaza under Israels attacker 2009 Foto: Anna Wester

För en vecka sedan var jag i Palestina. Men det känns inte riktigt som att jag kom hem helt den här gången, utan en del av mig stannade kvar. Tankarna. Hjärtat. Känslorna. Det går inte många minuter, om ens några, som jag inte tänker på det som vänner och andra i Palestina nu tvingas gå igenom. Igen.

20 dagar innan jag reste ner, den 2 juni kom första glädjande nyheten från Palestina på väldigt väldigt länge. Fatah och Hamas hade enats efter sju års splittring och det fanns hopp om att val äntligen skulle kunna hållas. Israel började omedelbart att straffa palestinierna för detta genom att avbryta de så kallade fredsförhandlingarna. Denna kampanj, att krossa detta, har sedan fortsatt inte minst genom att fängsla parlamentsledamöter. Natten till i dag arresterades 11 stycken på Västbanken, vilket betyder att 35 palestinska parlamentariker sitter i israeliskt fängelse nu.

Offensiven mot byar och städer på Västbanken och i Östra Jerusalem har pågått i flera veckor nu och har inte tagit slut. Nattliga räder, arresteringar, våld, husrivningar, bosättningar som expanderar. Förtrycket. Rasismen. Ockupationen.

.. samtidigt som Gaza blöder. Igen.

Jag blundar och tänker mig tillbaka till mina besök i Gaza, senast förra sommaren. Jag ser trånga gränder, och sönderbombade hus som inte kunnat byggas upp på grund av blockaden. Och jag ser människor som vill leva. Människor som gått igenom så mycket skit och så många svek från omvärlden att man skulle kunna tro att de gett upp. Men som kämpar på och bygger upp. Jag ser barn. Massor av barn.

I dag lever de i skräck. Oro. Ovisshet. Hela familjer har utplånats av Israels bomber senaste veckan. Folk ligger sömnlösa på nätterna. Sjukhusen lider brist på allt. I går släppte Israeliska armén ut flygblad över norra Gaza och bad folk att lämna sina hem. Vart ska de ta vägen? Minnet från förra kriget mot Gaza, då människor tog skydd i FN-skolor efter sådana samtal. Som sedan bombades. Skräcken. Minnena. Trauman som nu väcks på nytt. Marktrupperna som står redo vid gränsen.

Jag har kontakt med mina vänner i Gaza hela tiden, främst via facebookchatten. När jag inte sett dem online på ett tag får jag panik. Rädd att jag ska förlora dem. När jag pratar med dem känner jag mig liten och maktlös. Och frågorna som hela tiden finns där. Varför får det här hända? Varför tillåter omvärlden att Israel dödar oskyldiga människor?  Barn. Varför sätter inte omvärlden stopp för den här massakern!?

I dag på den åttonde dagen av Israels attacker har 174 palestinier dödats – 34 av dem barn. 1 051 har skadats och 1 302 hus har förstörts helt eller delvis.

2014 utsågs till FNs år för internationell solidaritet med det palestinska folket. Snacka om tomma ord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,