Styrelsemöteslördag

Jag är så otroligt stolt och tacksam över att vara en del av PGS styrelse nu. Så himla bra gäng! Vi är en ganska liten styrelse, åtta personer, men alla är väldigt aktiva och vi har fått in bra rutiner för samarbete. Då har ju det sina fördelar med en mindre styrelse. I lördags sammanträdde vi hela dagen. Jag var ganska stressad innan, för dagordningen var mastig och vi ville verkligen avsätta tid att diskutera den politiska situationen – den punkten som tyvärr ofta bortprioriteras när vi måste besluta och diskutera om viktiga aktiviteter. Men det gick bra, vi hann med allt vi tänkt. Och jag känner mig verkligen laddad inför 2017. Året har rivstartat inom Palestinarörelsen.

PGS har ju förutom styrelsen, ett biståndsutskott (BU) som ansvarar för Palestinainsamlingen och stödet till våra samarbetspartners och projekt i Palestina och Libanon. Styrelsen har alltid en representant i BU och vi försöker även ha gemensamma möten ibland eller bjuda in någon därifrån till våra möten. I går kom David Henley och Henrik Pelling som är ansvariga för PGS stöd och samarbete med Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP), ett samarbete som började redan 1988. I dag handlar det främst om ett autismprojekt som är väldigt viktigt och uppskattat. David är barnneurolog och Henke barnpsykiatriker, tillsammans med logopeden Lena Nilsson och Josefin Malmberg reser de till Gaza för att utbilda nätverken kring de autistiska barnen i Gaza.

Sedan handlade mötet mycket om att slå fast aktiviteter under året efter att vi fått besked om vilka bidrag vi blivit beviljade till verksamheten. Vi kan konstatera att vi kommer att kunna ordna ett sommarläger för unga tillsammans med Studieförbundet Ibn Rushd även i år, och vi är otroligt glada för det. Sen är det Youth Against Settlements-turnén som närmar sig med stormsteg och där PGS lokalgrupper tillsammans med andra Palestinaaktivister gjort ett fantastiskt program med föreläsningar och filmkvällar i sju städer. Kolla de öppna mötena här.

Vi har även fått bidrag till att producera en ny temaskrift i år! Efter att över 400 skolor har beställt de två senaste skrifterna för att använda i undervisning, så känns det väldigt viktigt att fortsätta med det. Informationen om Palestina är nästan obefintlig i skolornas studiematerial.

Ja – detta och mycket mer är på gång. Håll utkik på PGS hemsida och facebook för att inte missa något.

Den politiska diskussionen handlade en del om hur vi kan stärka kraven på förbud av handel med bosättarvaror med hänvisning till den senaste FN-resolutionen som tar avstånd från Israels illegala bosättningar och återigen slår fast att alla bosättningar är illegala. Vi diskuterade också flera nya lagar som Israel har eller är på väg att stifta i Knesset. En mycket oroväckande utveckling, med lagar som syftar till att försvåra för solidaritetsrörelsen med Palestina. Vi är också väldigt oroade över den lag som ska göra det lättare för privatpersoner i Israel att stjäla palestinsk mark.

Naturligtvis pratade vi också om den amerikanska presidentens hot att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Vi har fått önskemål om att förklara ordentligt och pedagogiskt varför detta skulle vara en stor katastrof och på vilket sätt det bryter mot internationell rätt. Vi kommer att skriva om det redan nästa vecka.

Förutom mötena med aktivisterna från Hebron, drar vi den 12 februari igång en studiecirkel i Stockholm. Se mer info här  Och har du inte skrivit under uppropet Stöd palestiniernas frihetskamp – köp inte ockupationen hittar du det här.

Palestinagrupperna fyller 40 år

Nu är årets första Palestina Nu skickad till tryck. Det känns alltid så himla skönt när sista korret är gjort, även om jag varje gång önskade att vi hade mer resurser för att göra den där tidningen. Men tack vare att folk skriver, layoutar och bidrar med bilder helt ideellt, så får vi i hop en fantastiskt medlemstidning till väldigt billig kostnad. Vet att en del undrar om skillnaden på de ordinarie numrena och temaskrifterna som vi ger ut en gång om året, nu senast ”Här skall vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina. De är lite mer påkostade då de fungerar som utbildningsmaterial och skickas bland annat till alla gymnasieskolor i Sverige. De ordinarienumren görs som sagt med små resurser har har mer formen av en medlemstidning, med fokus på PGS och solidaritetsarbetet i Sverige, våra samarbetspartners i Palestina och Libanon blandat med berättelser och politiska analyser.

I Palestina Nu nummer 1 fokuserar vi på att PGS fyller 40 år. Det har varit så fantastiskt roligt att göra det, att läsa texter, gräva i arkiv och fotoalbum och intervjua aktivister som varit med hela vägen från bildandet 1976 fram till nu. Det blir en tillbakablick men vi ser också framåt så klart. Solidaritet, kamp och motstånd skulle det kunna sammanfattas.

Jag är så himla stolt över att vara en del av Palestinagrupperna som under 40 år genom solidaritet och i handling visat stöd till palestiniernas frihetskamp. Det sorgliga är att så lite har skett, att situationen för palestinierna är värre än någonsin och att en rättvis fred känns långt bort. Hoppet är BDS. Den växande bojkottrörelsen som når framgångar varje dag. Där vi är en viktig de. Det vi gör här blir betydelsefullt för att vi är många över hela världen som gör det tillsammans.

Vi planerar att uppmärksamma PGS 40 år även på hemsida och i sociala medier under hela året. Det finns så mycket att berätta och jag vill gärna vara med och göra det.

Omslag PalNu

Solidaritet med det palestinska motståndet

Tal Palestinademo 16 oktober 2015

I helgen samlas vi i London, Berlin, New York, Bryssel, Bogota, Toronto, Göteborg, Malmö och Stockholm för att visa solidaritet med det palestinska folkets motstånd.

Motståndet mot den brutala militärockupation som människor lever under i Jerusalem, på Västbanken och i Gaza. Motståndet mot Israels kolonialism och apartheid. Ett motstånd som pågått i olika former sedan fördrivningen av palestinier började runt 1948.

I en våg av solidaritet sluter vi upp bakom det palestinska folkets kamp för frihet.

Sedan mer än 10 år tillbaka samlas folk varje fredag, i byar och städer på Västbanken, för att med ickevåld demonstrera mot ockupationen. Mot murar och landstölder.

Varje fredag möts demonstranterna av brutalt våld från den israeliska ockupationsarmén.

Militära attacker mot obeväpnade demonstranter.

… läser vi sällan om i medierna.

För när det kommer till Palestina och Israel, använder omvärldens politiker och journalister dubbla måttstockar. Palestinierna kallas terrorister när de gör motstånd, medan en av världens starkaste militärmakter kommer undan genom att hävda självförsvar.

Det är ofta frustrerande att läsa nyhetsrapporteringen kring Palestina och speciellt i tider som nu, när Israel inleder en offensiv, när den brutala ockupationen blir ännu något blodigare. Men senaste veckorna har rapporteringen i mainstreammedia nått en bottennotering. Den har varit genomusel.

Det har förekommit förvirrande faktafel, speciellt kring Jerusalem. Men framför allt en total avsaknad av analys och sammanhang. Det har rapporterats om ökat våld på ”båda sidor” – men ingenting om att det till största delen handlar om stenar mot automatvapen.

Det har stått att problemet är våldsamma palestinska ungdomar, men ingenting om de israeliska soldaternas övervåld i strid med internationell rätt.

Och väldigt sällan har man ens nämnt grunden till allt våld; den israeliska ockupationen.

En av de stora tidningarna hade som rubrik häromdagen att ” vägspärrar och soldater skall få stopp på våldet”. Ingen som säger att: vägspärrar och soldater är orsaken till våldet.

Även när mediernas strålkastare är släckta pågår ockupation och apartheid, dag ut och dag in. Palestinierna ser sina barn arresteras och dödas, sin mark konfiskeras och sina hus rivas. Människor bor bakom murar och taggtråd, snart utan hopp och drömmar.

Ockupation är våld. Och Palestinierna har rätt att göra motstånd.

Jag kommer att avsluta mina tal, artiklar och blogginlägg på ungefär samma sätt till dess att det införts sanktioner mot Israel såsom det gjordes mot apartheidregimen i Sydafrika.

Jag kommer att sprida det palestinska civilsamhällets uppmaning till oss, att ställa Israel till svars för sina brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Uppmaningen att bojkotta Israel.

Den växande internationella BDS-rörelsen med krav på bojkott, desinvesteringar och sanktioner, gör stora framsteg och beskrivs av den israeliska regeringen som ett strategiskt hot.

Det finns tillfällen när omvärlden står maktlös inför brott mot mänskliga rättigheter. Och när sanktioner kan ses som ett trubbigt verktyg. När det gäller Israel har omvärlden en makt som inte utnyttjas.

Medan blodet från ihjälskjutna palestinska ungdomar flyter på gatorna i Jerusalem, medan den israeliska armén arresterar och misshandlar barn, medan bosättarna på stulen palestinsk mark med stöd från Netanyahus högerextrema regering dagligen terroriserar palestinierna..

Så välkomnas Israel i internationella samarbeten och tillåts sluta förmånliga avtal med till exempel EU.

Eftersom Israel är beroende av detta, skulle en bojkott garanterat ha effekt.

Vi kan stödja det palestinska motståndet genom att i handling visa solidaritet, genom att bojkotta Israel.

Foto: Sara Lilltjafs

Här ska vi stanna

I dag pustar jag ut. Lite i alla fall. För i går skickade Eva som layoutar temaskriften den första pdfen där vi har alla texter och bilder på plats. Det känns som ett stort ögonblick, härligt men också lite läskigt. Det är ju omöjligt att få med allt en vill på 32 sidor, så tankarna snurrar om det är rätt prioriteringar. Och nu ska andra läsa texterna för första gången, det är nervöst. Men väldigt roligt.

Berättelserna och fotona från resan till Palestina i somras håller på att bli en tidning och snart skall vi äntligen få dela med oss av de historier människor i Gaza och på Västbanken delat med oss. Berättat för att få flera att förstå och framför allt, för att få fler att engagera sig i kampen  mot ockupationen.

I Gaza träffade jag och Catrin Ormestad, som skrivit hälften av artiklarna i tidningen, människor som förlorade allt under kriget förra sommaren, men som ändå kämpar på. Föräldrar som gör allt för att deras barn skall få ett så bra liv som det är möjligt att få i ett stort utomhusfängelse där alla, även psykologer och läkare har trauman i olika grad. Vi träffade fiskare och jordbrukare som ständigt är i skottlinjen och vi hade möte med UNRWA, FNs organ för palestinska flyktingar.

På Västbanken spenderade jag en hel del tid i Jordandalen, med aktivister och jordbrukare och försöker berätta om deras problem och om deras kamp och motstånd. Situationen i Jordandalen är katastrofal, Israel har kontroll över den mesta marken och ALLT vatten.

Catrin har intervjuad beduiner i Negev/Naqab som hela tiden fördrivs eller hotas bort från sina marker av den israeliska staten och hon har gjort ett reportage om Jerusalem; Sten för sten. Hus för hus – Israel tar över Jerusalem.

Fördrivningen av palestinier från sina marker har pågått sedan 1948 och pågår fortfarande. Israel fortsätter att bygga bosättningar, murar och militärområden, skogar, vägspärrar och motorvägar på stulen palestinsk mark. Bönder på Västbanken kämpar för att nå sina olivodlingar, för att ibland finna de tusen år gamla träden nedbrända av israeliska bosättare eller soldater.

Kampen om marken och vattnet är central i Palestina-Israelkonflikten och går hand i hand med motståndet mot ockupation och apartheid.

Här skall vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina är titeln på årets temaskrift. Den kommer att vara klar i slutet av augusti.

Resfeber och förväntan.. Nu är jag i Palestina

För några timmar sedan kom jag fram till Palestina. Började resan klockan 04.00 från Årsta, flög via Wien och Tel Aviv för att sedan till slut landa i Östra Jerusalem. Trött och hungrig, men väldigt glad och tacksam över att vara här. Jag har haft resfeber i två veckor. Fattar om det låter konstigt, då jag ändå är här någon gång om året, men det är så mycket som ska fixas innan, tillstånd och orosmoment. Det är det fortfarande, men nu är jag i alla fall här. Äntligen.

Ny temaskrift ska göras och det innebär en massa saker. En liten del prestationsångest, då detta ju är ett av PGS viktigaste informationsmaterial och jag tycker att vi lyckats bra med de senaste numren som jag, Catrin Ormestad, Eva Byberg med fler har gjort, Fred och Motstånd, Kolonialism och apartheid, Utbildning under ockupation, Idrott under ockupation och förra året; Ung under ockupation.

Men varje temaskrift innebär framför allt, förutom en fysisk resa, en resa inom ett nytt område. Jag lär mig jättemycket varje gång, av att att fokusera på ett speciellt tema, läsa artiklar och rapporter och framför allt träffa människor som kan och/eller drabbas av det som skall belysas.

Nu börjar resan som ska utmynna i en tidning om LAND OCH VATTEN. En så viktig del av ockupationen, kampen för just det – marken – vattnet. Så många ingångar, så många berättelser. Vi kommer inte att kunna täcka allt vi önskar, så är det varje gång. Det börjar i ett kaos med massor av idéer, men i möten med människor och när vi väl börjar skriva brukar tidningen ta form.

Planen är att åka till Gaza, men vi får se. I dag har Israel stängt alla övergångar, men öppnar de igen så åker vi. Jag ska besöka jordbrukare i Jordandalen, aktivister som protesterar mot muren och landstöld, beduiner i Naqab/Negev. Inshallah.

Men i dag blev det bara en kort promenad i Gamla stan, äta hommus och dricka lemonad och nu sängen i det guesthouse där jag bor i natt.

Vi hörs snart!

Solidaritet i Bryssel

I morse var det dags igen, packa väskan och ge sig i väg på en liten resa i solidaritetens tecken. Till Bryssel den här gången.

Sedan min miniturné för en månad sen (senast jag skrev på bloggen noterade jag just) när jag var i Malmö, Västerås och Varberg och pratade i skolor och på seminarier och träffade folk, har jag stannat på kontoret. Årets första nummer av Palestina Nu gick nyligen till tryck och är snart hos PGS medlemmar. Det är väldigt kul att vi bestämde oss för att köra vidare med papperstidningen igen, efter att vi gav upp det ett tag av ekonomiska skäl. Jag älskar att jobba med bilder, och ingenting slår foton i en papperstidning. Numret som kommer ut efter sommaren är ett temanummer, och jag kan avslöja att vi bestämt årets tema. Om än bara ett arbetsnamn, men typ LAND och VATTEN. Otroligt spännande!

Nu är jag alltså i Bryssel, jag kom hit tidigt i morse. På möte med ECCP – en nätverksorganisation (European Coordination of Committees and Associations för Palestine) där PGS är en av medlemmarna sedan många år tillbaka. I vilken grad vi deltar på mötena skiftar, vi åker då och då när det är viktiga saker att diskutera och om vi hittar bra pris på resan.

ECCP består av 52 Palestinaorganisationer från 21 länder (!). Otroligt inspirerande att träffa kollegor och utbyta erfarenheter och idéer. Stötta varandra, alla jobbar ju utifrån väldigt olika förutsättningar. Väldigt intressant att höra kamrater från Tjeckien, Polen, Tyskland, Spanien, Frankrike, UK, Schweiz, Belgien osv.. berätta om sina kampanjer och hur de bemöts av folk i allmänhet, av ländernas regeringar och ockupationsförsvarare.

Tillsammans jobbar vi med att påverka EU. I sammanhangen är vi en liten lobbyorganisation som jobbar med väldigt små resurser. Men med internationell rätt och massor av aktivister har vi ändå lyckats nå fram och faktiskt påverka. Om inte annat med information till parlamentarikerna.

Vi har drivit några gemensamma kampanjer, bland annat No Association With Occupation. Och fler är på gång.

Sedan är vi alla en del av den internationella BDS-rörelsen. Med på mötet är två personer från den palestinska organisationen BNC (bdsmovement.net) så största delen av mötet hittills (det pågår nu bara liten paus) handlar om BDS. Bojkott. Desinvestering och Sanktioner.

Fint med så mycket kraft och solidaritet samlad.

I går, den 17 april var The Palestine Prisoners Day, en dag för internationell solidaritet med palestinska politiska fångar och deras familjer. I dag demonstreras det i Bryssel och vi förbereder oss för att delta.
I går, den 17 april var The Palestine Prisoners Day, en dag för internationell solidaritet med palestinska politiska fångar och deras familjer. I dag demonstreras det i Bryssel och vi förbereder oss för att delta.

Pratat Palestina på Åland

Det har varit full fart sedan jag kom hem från Libanon. Decembernumret av Palestina Nu var nästan klart när jag åkte, men jag hade lämnat några tomma sidor för artikel om resan och flyktinglägren i Libanon. Jag har många intryck från resan som jag fortfarande bearbetar och fick nog inte ner allt jag ville i den där artikeln. Men nu är den i alla fall skrivs och tidningen inskickad. Nu räknar jag ner till semester i jul som skall firas i Sydafrika.

I tisdagskväll var jag bjuden till Mariehamn av Emmaus Åland för att visa bilder och prata om Palestina. Jag fick åka dit med den klimatsmarta båten Grace och vädret var fantastiskt, så det blev en fin båtresa. Och jättekul att komma till Åland, det var längesedan jag var där.

Palestinakvällen ägde rum på Stadsbiblioteket och förutom att jag höll mitt föredrag och visade bilder, så presenterade Emmaus sin verksamhet och aktivistgruppen Emmaus 2.0 berättade om sitt arbete som bland annat handlade om Palestina. Det kom många och lyssnade och det blev bra diskussioner. Efteråt var vi ett gäng som gick ut och åt och fortsatte prata Palestina.

Fick väldigt mycket energi av den här resan, att träffa så fina och engagerade människor.

Hemresan var motsatsen till ditresan när det gällde vädret, med blåst och regn. Sammanfattar till två väldigt bra dagar. Mycket trevligt sätt att resa på, lite omväxling från alla tågresor. 

PGS

Framme

Klockan är kvart i tio på kvällen här (en timme före Sverige) och jag kan knappt hålla ögonen öppna. Det blev en lång dag från att jag lämnade Årsta 4.10 tills nu. Jag flög först till Paris där jag hade en timme på mig att byta till planet mot Beirut och möta Charlotte. Vårt plan var tio minuter försenat och det visades sig vara jättelångt till terminalen varifrån nästa flyg gick. Jag fick ta en buss och stressnivån var sanslöst hög när Charlotte ringer och säger att de väntar tio minuter till innan de stänger. Vi konstaterar att jag inte kommer att hinna. Men jag gav ändå inte upp. Bussen åkte i snigelfart, när jag kom av inser jag att Gaten ligger längst bort och jag springer med krafter jag inte visste att jag hade samtidigt som jag ringer och de lovar vänta lite till. Jag höll på att ramla i hop innan jag klev på det där planet. Men jag hann. Jo, hade väl säkert gått att ordna ett senare flyg men det hade varit krångligt och Charlotte och jag behövde prata.

Men min resväska hann däremot inte med och ännu finns inget besked var den befinner sig. Så det blev att shoppa det mest nödvändiga som tandborste, deo och ja sådant som inte kan vänta. All teknik hade jag i handbagaget + mediciner. Så det är lugnt.

Det blev en promenad i Beirut och käk på en mysig restaurang, falafel för mig.

Det känns så fint att vara här. Precis som i Palestina så får man ha flera alternativa program. Vi skulle åkt till ett ställe i morgon, men Charlotte fick precis ett SMS att vi inte bör komma dit i morgon på grund av något. Så nu får vi pussla om. Men planen är att besöka något av PGS projekt i ett av de palestinska flyktinglägren i morgon. Inshallah.

Tillgång till internet blir framför allt på kvällar och tidig morgon.

Godnatt.

Jag åker till Libanon

Nyckeln symboliserar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. 194 är FN-resolutionen om det. Foto: Anna Wester
Nyckeln symboliserar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. 194 är FN-resolutionen om det. Här utanför ett flyktingläger på Västbanken. Foto: Anna Wester

Klockan 4.10 kom taxin till Årsta. Jag hade faktiskt lyckas sova en stund, men hur som är man ju rätt nyvaken då. ”Semester!?” frågade taxichauffören. ”Nää, Libanon. Jag ska bland annat besöka palestinska flyktingläger..” Den väldigt trevliga killen som själv flytt sitt hemland blev intresserad och snart hade vi avhandlat diverse perspektiv av problem och ickeproblem i Mellanöstern och resten av världen. Det var fint.

Så klarvaken tog jag Arlanda Express mot början av min resa.

Jag ska åka till Libanon för att få ytterligare en pusselbit i mitt Palestinaengagemang. Tillsammans med Charlotte Axelsson från PGS biståndsutskott och ansvarig för våra samarbeten i Libanon ska jag besöka de projekt vi stödjer palestinska flyktingläger där.

En stor och viktig del i Palestinagruppernas historia finns i engagemanget i Libanon under 70- och 80-talet när svenska volontärer åkte till det palestinska flyktinglägret Rashediye och arbetade som sjukvårdspersonal. De kom sedan hem och berättade om vad de sett och upplevt. Det blev början på PGS sätt att arbeta, med biståndsprojekt och informations- opinions och påverkansarbete länkade till varandra. Engagemanget i de palestinska flyktinglägren i Libanon har fortsatt sedan dess och i dag stödjer vi flera projekt där.

Det känns så bra och tanken är att jag ska blogga så mycket jag kan och hinner.

Vi hörs!!

IMG_9443.JPG

Palestina på FN-dagen

I dag är det FN-dagen. Den 24 oktober varje år firas den till minne av att FN-stadgan trädde i kraft 1948. Tanken är att man i dag ska främja syftena, målsättningarna och resultaten som FN står för. I Sverige uppmärksammas detta på olika sätt här och var, men framför allt på skolorna. Alla tillfällen att ha internationella perspektiv tycker jag är viktiga och det är kul att se att många skolor verkligen gör någonting bra av det här.

Jag kommer just från Fredrika Bremer-gymnasiet där jag var inbjuden av en grupp studenter som själva tagit initiativ till att uppmärksamma Palestina på FN-dagen. Jag hade fått förfrågningar även från andra håll, men tvekade inte att tacka ja till det här. Jag är väldigt imponerad av dessa ungdomar. De har bestämt sig för att deras arbete i trean i socialt entreprenörskap ska vara att informera om situationen för framför allt barn och unga i Palestina, samt att samla in pengar till Gaza Sporting Club; den sportklubb som jag besökte förra sommaren och som vi har skrivit om i PGS temanummer Idrott under ockupation.

Mina föreläsningar var en del i deras arbete. De hade som sagt själva bokat aulan och bjudit in fyra klasser i samråd med lärare. De förklarade också varför de valt att engagera sig i det här. Så min föreläsning fokuserade på barn och ungas situation och speciellt idrottens betydelse. Om problemen att bedriva idrott under ockupation, och hur det ger unga drömmar och en sysselsättning där de får känna sig fria.

2014 utropades till FNs år för solidaritet med det palestinska folket. Vi var många som var glada över det beskedet, men också oroliga att det inte skulle betyda något i praktiken. PGS skrev en uppmaning och önskan om att detta skulle fyllas med ett innehåll. För palestinierna är trötta på ord.

Det känns väldigt ledsamt att konstatera så här i slutet av oktober att FNs solidaritet med det palestinska folket inte betydde mycket när Israeliska stridsflyg och marktrupper anföll den instängda befolkningen i Gaza i somras. Att omvärlden såg på när ännu en massaker utfördes, med 500 barn bland de dödade. Solidariteten bland folk över hela världen har vuxit, samtidigt som institutioner och länder som skulle kunnat sätta stopp för detta, valde att blunda.

Så det kändes väldigt väldigt fint att få prata om Palestina inför och med dessa fantastiska ungdomar.

Jag gick därifrån full av energi och med hopp om framtiden.