Coffe for all Nations på Zita

Abed
Abed

I går hade Wafa Jamils film Coffe for all Nations Sverigepremiär på Zita i Stockholm. En underbar film som jag nu hoppas får stor spridning. Jag fick frågan innan om jag ville introducera filmen och tackade ja. Ett mycket hedervärt och fint uppdrag, så jag hade sett filmen innan och jag och Wafa hade setts och pratat om den. Jag var lika tagen i går som första gången jag såg den. Jättefin stark och viktig film.

Filmen handlar om Abed, en palestinsk man med familj i flyktinglägret Deheishe i Betlehem, men som själv valt att kämpa för att stanna på sin mark trots att ockupationsmakten gör allt för att få honom att lämna. Jag har själv träffat flera som Abed, nu senast när jag var i Jordandalen i somras och skrev tidningen Här ska vi stanna. Kampen om land, vatten och frihet i Palestina.

Som jag sa när jag presenterade filmen i går, så har alla palestinier eller alla palestinska familjer, en historia. Ofta när man träffar någon börjar det med en kopp kaffe och prat om politik och ockupationen i allmänhet. Sen kommer det alltid fram en historia om hur ockupationen påverkar människors liv.

Historier om fördrivning och flykt, om familjer som förlorat sin mark, om föräldrar, bröder eller systrar i fängelse eller unga som berättar att de arresterats tio dagar före sin examen och aldrig återvänt till skolan sedan dess. Berättelser om våld från bosättare och militär, husdemoleringar och krossade drömmar. Men också berättelser om kamp och motstånd. Motståndet mot ockupationen tar sig så många olika former, som till exempel kampen för att få stanna på sin mark.

I filmen berättar Wafa, som själv är palestinska, genom mötet med Abed en av alla dessa historier. Om kaffet, ockupationen och motståndet.

Filmen låter oss komma nära. Vi känner doften av kaffet och ockupationens orättvisa tränger igenom filmduken. Men också styrkan. Filmen visar inget blod, ändå är våldet hela tiden närvarande. Det gör den extra stark tycker jag. Och som sagt, jag hoppas att den här filmen ses av många. Den behövs.

Största landstölden på 30 år

Bosättning nära Betlehem Foto: Anna Wester

I går kom nyheten att Israeliska regeringen ger grönt ljus för den största stölden av palestinsk mark på 30 år. 400 hektar nära bosättningen Gva’ot på Västbanken har tagits och bosättningar skall byggas. Som det verkar är planen att koppla i hop bosättningen med gröna linjen, alltså gränsen mellan Israel och det som är tänkt att bli en palestinsk stat.

Enligt internationell rätt är alla bosättningar illegala. Det är inte tillåtet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning till ockuperad mark. Israels premiärminister Netanyahu är direkt delaktig i detta kontroversiella beslut.

Protester har kommit från olika ledare i världen. Men som vanligt tycks Israel komma undan med fördömanden för sina folkrättsbrott. Jag hoppas att jag har fel. Att denna provokation, detta bevis på att Israel inte vill ha fred, får konsekvenser. Att omvärlden slutar belöna Israel med förmånliga samarbetsavtal och inför sanktioner.

Eller sviker man det palestinska folket igen!?

Jag gissar att detta inte är en fråga man vill ta i under pågående valrörelse, där utrikespolitiken för det mesta lyser med sin frånvaro.

Kalla högervindar i Israel inför valet

I morgon är det val i Israel och min engelske vän Ben White, journalist och författare till boken Israeli Apartheid: A Beginner’s Guide sammanfattade det väl i en uppdatering på facebook nyss: Tomorrow Israelis go to the polls to pick the next government: Apartheid Type A, or Apartheid Type B.

Det blåser kalla högervindar i Israel inför valet. Extremhögern går framåt och ett av de värsta partierna som leds av bosättaren Naftali Bennet kommer med största sannolikhet att ta plats i den förväntade högerregeringen Netanyahu/Lieberman. Bennets är tydlig med att han är emot en palestinsk stat och för att göra en tvåstatslösning omöjligt skall fler bosättningar byggas, mer palestinsk mark annekteras.

Joakim Wohlfeil skriver väldigt bra om detta på Diakonias blogg och han formulerar många av de tankar jag också har:

”När Hamas vann det palestinska parlamentsvalet 2006 införde omvärlden tuffa sanktioner för att man valt en regering som inte tog avstånd från våld, inte erkände Israels rätt att vara en stat och inte respekterade tidigare avtal. På tisdag kan Israel ge makten åt politiker med samma agenda.”

Som rubrik på sitt blogginlägg har han ett mycket talande citat av Bennet:

”I början kommer omvärlden inte att erkänna vår suveränitet över området, men när vi väl etablerat tydliga fakta på marken kommer de att anpassa sig”

Jag rekommenderar alla att läsa Joakims text.

Usch, det känns så himla läskigt att läsa om de här strömningarna och hopplöst att valet står mellan, som Ben White skriver, apartheid och apartheid – ockupation och ockupation. Men, som jag skrivit så många gånger tidigare står ju hoppet om en rättvis fred till att omvärlden tvingar Israel att upphöra med ockupationen.

Otäckt är också att vi har fått en ny så kallad pro-israelisk grupp i Sverige som förespråkar samma linje som Bennet. Som säger att det inte finns några palestinier, att palestinierna – som de benämner araber – inte har rätt till sin mark. En grupp som är ganska liten men som är väldigt aktiv. Nytt för oss att förhålla oss till, för så extrema åsikter och de metoder som de använder (besöka och försöka sabotera alla aktiviteter vi gör, filma meningsmotståndare och sprida etc.) har vi inte sett på flera år.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,