Från Gaza till Beersheva

Det är en hemsk känsla att gå ut ur Gaza, på så många sätt. Främst att säga hejdå till vänner som inte önskar annat än att kunna passera den där gränsen; åka till Västbanken eller någon annan stans. Känslan av isolering kanske blir något lite mindre när vi kommer, de säger så i alla fall, men jag tänker att den måste bli större när vi åker därifrån. Sen är det ju alltid jobbigt att säga hejdå till människor man tycker om när man inte vet när eller om man kommer att träffas igen. Många tårar rann bakom mina solglasögon. Men med mig har jag fina minnen, tillsammans med hemska starka berättelser. Och ett antal hundra bilder.

På vägen ut passerar en först Hamas checkpoint, därifrån taxi till Fatah/PAs kontroll för att sedan gå den långa långa gången genom ingenmansland till Israel. Där ett kort förhör och sen ute. Snurrig är man då. Klump i magen. Sorgsen.

På vägen från övergången Erez åkte vi till Beersheva i Israel och träffade aktivister. Den dagen var det demonstration i protest mot domstolens beslut att riva beduinbyarna Umm al Hirar och Atir. Demonstrationen gick till domstolsbyggnaden där det hölls tal. När jag frågade en av aktivisterna vad det var för byggnad, förklarade hon:

– Thats the court where we loose on daily basis!

Efter demon åkte vi med till beduinbyn Wadi Al Naam. Där gjorde vi en intervju med Yousef, byns talesman. Det kommer att bli en artikel i tidningen om beduinernas situation. Hur de sedan staten Israel bildades har fördrivits från sina marker och så fortfarande. Om kampen om mark, vatten och el. Wadi Al Naam ligger omgiven av israeliska fabriker, vad det har för konsekvenser vet ingen.

”Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv”

I dag har varit en väldigt tuff dag, känslomässigt. Vi har varit i Beit Hanoun i norra Gaza som drabbades oerhört hårt av Israels attacker förra sommaren, både av bomber från stridsflygplan och av marktrupperna. Det är ruiner överallt, eller bara tomma fält där människors hem bombats till grus. Vi träffade familjer som förlorat allt.

PGS samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) har en krisgrupp som gör hembesök till dem som av olika anledningar har svårt att ta sig till deras kliniker, men som behöver hjälp, oftast med att bearbeta sorg. I dag följde vi med dem och pratade med de som ville dela sina historier. Om kriget, attackerna, massakern.

Det var berättelser om rädsla, förtvivlan och sorg. 52 dagars helvete. Förtvivlan över att vilja fly, men inte ha någon trygg plats att ta sig till. Ett av barnen berättade att de tvingats lämna sitt hus med bara kläderna de hade på sig, och att han i flykten träffades i halsen av splitter från en granat. Och hur han nu tio månader senare återupplever händelsen varje natt. Vaknar i panik, dricker lite vatten och somnar om.

En man berättar att deras grannar blev uppringda av israeliska armén som informerade om att de skulle bomba hela byggnaden. De lämnade allt, pengar och viktiga dokument och tog skydd i en UNRWA-skola. Nu bor de i en stor container som de inrett med madrasser och kuddar på golvet.

Jag saknar mitt hem. Mina saker och mitt liv, säger Muhammed som är 14 år. Mest saknar jag min dator.

Alla pratar om före och efter attackerna, trots att de gått igenom mycket både före och efter. Men det där kriget var värre än allt annat.

Vi träffade en av GCMHPs psykologer som berättade att de i flera år jobbat hårt med att bearbeta framför allt barnens trauman efter kriget 2009 och att man kommit en bra bit på väg. Efter sommarens attacker var de tillbaka på ruta noll. Eller, ännu värre.

Vi som jobbar med det här, psykologer och socialarbetare, är själva traumatiserade vilket gör allt svårare, sa han.

Det som hjälper folk att stå ut och orka leva är, enligt alla vi pratar med, gemenskapen. Inte bara i familjen, utan i hela samhället. Att alla ställer upp på varandra. När folk flydde sina hem, öppnade andra upp sina.

I kväll har vi varit på middag hos Samir som vi lärde känna när vi gjorde temaskriften om idrott. Han är fd fotbollsspelare och jobbar nu på Gaza Sporting Club.

Jag är så glad att jag kommit i kontakt med den klubben och lärt känna folk där, den här helt fantastiskt och så himla viktig. Där kan folk för en stund glömma blockad och ockupation och hänge sig åt fotboll, karate, basket, pingis osv.. DÄR lever drömmarna. I alla fall för en stund.

Gaza Sporting Club har ett fotbollslag i högsta ligan och de har fotboll för barn som förlorat någon förälder i kriget. De har ett underbart gäng tjejer som spelar basket, vi lyckades pricka in en av deras träningar också.

Samir har tagit oss runt en hel del i Gaza och i går när vi åkte genom Sajaiya, ett område som nästan blev helt sönderbombat under senaste kriget, så berättar han att deras a-lag dagen innan vunnit kuppen i fotboll i final mot Rafah. Och att de dessutom vunnit hela serien 2014-2015. Helt otroligt fantastiskt. Jag blir tagen av detta, varpå Samir kör oss till klubben där alla är glada. Laget och tränaren är dock inte där, då de är i någon tv-studio.

Vi åkte sedan till Gaza Sporting Club där vi fick träffa hela styrelsen och ordföranden hade fixat plaketter till oss som tack för att vi skrivit och berättat om klubben och att PGS gett ett litet ekonomiskt stöd. Väldigt rörd blev jag. Jag älskar den där klubben.

Hälsning från Gaza

Sitter med Catrin på hotellet i Gaza. Solen har precis gått ner, men folk är fortfarande kvar på stranden som ligger alldeles här nedanför. Solnedgången var bländande vacker, som alltid i Gaza. Havet som folk beskriver som så enormt viktigt. ”När jag är på stranden och ser ut över havet, känns det som att jag äger hela världen”, sa en vän i går. Instängda i världens största utomhusfängelse suddar havet ut den synliga gränsen och ger en känsla av frihet. Fast självklart vet de att de israeliska militärbåtarna aldrig är långt borta.

Checkpointen/gränsövergången Erez

Så glad över att vara i Gaza igen. Det har varit två långa och händelserika dagar, med flera glada återseenden och väldigt bra möten, men också med hemska historier, framför allt från förra sommarens krig. Eller vad man nu ska kalla det, det känns som inget ord är passande nog; attacken eller kanske massakernDet är så litet här. Trångt. Världens mest tätbebyggda område. Att se alla sönderbombade hus och sitta och prata med människor som levde i den där mardrömmen under 52 dagar, att höra om förlorade vänner och släktingar, rädslan, förtvivlan, ilskan. Och nu HOPPLÖSHETEN. Det gör så jävla ont att tänka på att omvärlden lät detta ske. Att 1,8 miljoner människor instängda utan att ha någonstans att ta vägen, bombades dygnet runt i över en månad. Och nu RÄDSLAN att det ska hända igen. Och sen tanken på att inte ett enda av de raserade husen ännu byggts upp.

Frågan man vill ställa hela tiden är hur fan orkar ni?

Men de måste ju orka, de har inget annat val. Ungdomarna längtar efter att lämna Gaza, även om det är med sorg i hjärtat de säger det. Föräldrar är förtvivlade för att de inte kan skydda sina barn, eller se till att de får en bra framtid. Arbetslösheten är skyhög. Och instängda i ett fängelse är möjligheten att ens hitta ett jobb att söka väldigt begränsad.

Alla säger att de älskar Gaza. Men att situationen nu är ohållbar.

BLOCKADEN. Blockaden som pågått i nio år som skapar hopplösheten. Blockaden och ockupationen som gör att folk inte kan leva sina liv.

Allt blir extra absurt när man är här. Hur kan man stänga in människor på det här viset, och låta dem lida? Frågan som snurrar i huvudet hela tiden.

I eftermiddags var i i östra Gaza och träffade jordbrukare 800 meter från den israeliska gränsen. Vi blev väldigt tagna av deras berättelser och hur de kämpar på, trots ständiga attacker från israeliska armén. Under kriget fick de allt förstört och kunde inte vara på sin mark alls. Det var väldigt trevligt att vara där, de bjöd på fantastiskt gott te och nyskördade gurkor.

”Varje gång jag går ut på min mark för att jobba, undrar jag om det är för sista gången”, sa en av dem.

Vi har skrattat mycket också under de här dagarna, som alltid i Palestina. Jag är sjukt imponerad över hur människor här har en förmåga att fånga och ta tillvara de små stunderna i livet och njuta av dem. Vi har känt oss så välkomna och omhändertagna, så mycket värme och omtänksamhet.

Vi var i hamnen i dag också och pratade med fiskarna om deras svåra situation

Berättar mer i morgon..

Vredens dag!!

Kapstaden i går
Kapstaden i går

I fredags tog den 72 timmar långa (korta) vapenvilan slut. Israel gjorde klart att de inte tänker häva blockaden, omvärldens press var uppenbarligen inte starkt nog. Det var tyst i Gaza under dessa timmar, men någon vila för folket var det inte.

Det som nu händer i Gaza är fortfarande svårt att beskriva, denna totala förstörelse. Av allt. Bostadshus, sjukhus, skolor, moskéer, kraftverk.. Hela områden som jämnats med marken. Israel har tagit 40 procent av den lilla Gazaremsan och förklarat det som ”buffertzon”.

Rapport efter rapport släpps nu från olika människorättsorganisationer som fördömer dödandet av civila, framför allt alla barn. Det är det sjukaste, vidrigaste och svåraste att förstå i det här, alla mördade barn. 450 stycken. Och skadade. Bakom de fasansfulla dödstalen på snart 2 000 finns också 10 000 skadade, många för livet.

Det är en stor skam att omvärldens makthavare tolererar detta. För det gör inte folk i allmänhet. I går var det international Gaza Day of Rage. Vredens dag!! En vädjan från organisationer i Gaza att visa soldiaritet och stödja BDS – bojkott, desinvesteringar och sanktioner mot Israel.
Svaret blev enormt. Bilderna från framför allt Kaptstaden i Sydafrika och från London är helt otroliga. Hundratusentals människor är ute på gatorna och demonstrerar. Lika så i många många andra länder. Även i Sverige.

På Medborgarplatsen genomförde aktivister en flashmob för att visualisera flyganfallen mot Gaza för några minuter och framföra krav på att Sverige avbryter alla former av militärt samarbete med Israel.

Här är filmen från det:

Kolla in alla demonstrationer och aktioner på twitter under #GazaDayofRage

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Helvetet fortsätter i Gaza. Bojkotta Israel.

Ett foto jag tog på stranden i Gaza senast jag var där.

Tar ett djupt andetag när jag sätter på datorn på morgonen. Försöker förbereda mig för att läsa om nattens händelser i Gaza. Har i och för sig vaknat fyra fem gånger under natten för att uppdatera mig, men det är när solen går upp i Gaza som de kan få en överblick över nattens hemskheter.

Och helvetet fortsätter.

Den här morgonen är det fullständig kaos. Israel har begått en ny massaker i området Shujaiyya i Gaza City. Hittills har 40 döda rapporterats, men den siffran kommer garanterat att stiga. Tvåhundra skadade har tagits till det redan överbelastade Al Shifa-sjukhuset. Många av de döda har inte identifierats ännu, men två av dem är fotografen Khalid Hamid och sjukvårdaren Fuad Jabir. Jag ser på twitter att israeliska soldater har hindrat ambulanser från att nå de skadade.

Jag kollar facebook och meddelanden från mina vänner i Gaza. Några har svarat att de är skräckslagna och förtvivlade över att inte kunna trösta sina barn. Andra har inte svarat. Och magen knyter sig av oro. Igen.

Tre sjukhus, 12 sjukvårdskliniker och fyra ambulanser har bombats.

Människorättsorganisationer i Palestina, Israel ja hela världen fortsätter att uppmana till handling. Men politiker och makthavare blundar, tittar åt andra hållet, pratar om något jävla självförsvar.

Från svenska regeringen hörs inget. Görs inget.

Vi aktivister gör vad vi kan. Samlas för att visa solidaritet och kämpar stenhårt för att göra det politikerna inte gör, sätta press på Israel. Använder de medel vi har.. Uppmanar till bojkott, till sanktioner och desinvesteringar.

Här har den palestinska organisationen BNC som samordnar den internationella bojkottrörelsen sammanställt lite info om BDS.
9 ways to effectively support Gaza through Boycotts, Divestment and Sanctions

Klockan 13.30 i dag ordnas en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm igen!!

BOJKOTTA ISRAEL

I solidaritet med det palestinska folket – Mitt tal

Det blev en väldigt stark och fin manifestation på Medborgarplatsen i dag. Tack alla. Fantastiskt att så många kom en högsommardag i juli. Det är tillfällen som detta som ger energi att kämpa vidare.

Här är mitt tal – förutom att jag alltid improviserar lite runt det skrivna så klart.

I dag var det svårt att hitta ord. Svårt att sätta ord på känslorna. Men bara det att vi står här, tillsammans, känns jätteviktigt. Att tillsammans få visa vår avsky mot Israels bombningar av Gaza och militära offensiver på Västbanken och i Jerusalem. Att få visa vår solidaritet med det palestinska folket. Solidariteten. Det enda ljusa i detta kompakta mörker.

Så faller då bomberna återigen över Gazas instängda befolkning. Än en gång håller vi andan medan rapporterna om nya dödsoffer och skadade strömmar in. Än en gång tvingas vi ses på när våra vänner i Gaza är skräckslagna. Förtvivlade föräldrar som inte kan skydda sina barn. Frustrerade unga som undrar hur omvärlden kan se på när deras familjer och vänner dödas och deras hus förvandlas till ruiner.

1,7 miljoner människor, varav majoriteten är barn, lever i världens största utomhusfängelse. Under blockad. Instängda. De har ingenstans att ta vägen för att skydda sig mot bomberna. Det finns ingen trygg eller säker plats i Gaza.

Samtidigt som detta sker inför våra ögon, talar medierna om ett krig mellan Israel och Hamas och vi får höra saker som att ”Israel svarar på Hamas raketer”

Men hur kan man lägga skulden på en ockuperad befolkning?

Detta är inte ett krig mellan Israel och Hamas. Det är en ockupation där en av världens starkaste militärmakter ockuperar ett annat folk.

Palestinierna har fördrivits från sina hem sedan 1948 och levt under brutal militärockupation sedan 1967. Första raketen avfyrades från Gaza 2001.

Detta är ett krig MOT det palestinska folket, där Israel gör allt de kan för att krossa alla former av motstånd. Även det som bedrivs genom ickevåld.

Jag har precis varit på resa i Palestina. Jag var där för att skriva till Palestinagruppernas nästa tidning som ska handla om Barn och unga under ockupation.

Av alla resor jag gjort sedan 2001 var det här en av de som skakade mig mest. För det var så otroligt smärtsamt att se hur Israel systematiskt attackerar Palestinas barn som en del i sin ockupationspolitik. Barnen som är hoppet för framtiden.

Jag besökte flyktinglägret Askar Camp i Nablus, där folk lever under svåra förhållanden med brist på nästan allt. Där finns inga parker eller grönområden, ingenstans att bara vara barn. Och där hade de israeliska soldaterna invaderat lägret varje kväll den senaste tiden, slagit sönder allt i sin väg, stulit saker och arresterat framför allt unga människor.

– Det är det vi är mest rädda för, svarade Mohammad 16 år, när jag intervjuade honom till tidningen, att soldaterna ska komma mitt i natten och ta någon i familjen helt utan anledning. De gör ju det.

Jag besökte Hebron där de militanta bosättarna har tagit över hela Gamla stan och tvingat palestinierna att lämna sina hus och affärer. Där lever folk i skräck både för soldaterna och bosättarnas våld. Barnen som går i Cordobaskolan får varje dag eskort av internationella följeslagare och aktivister som skydd mot bosättarna som kastar sten på dem.

Jag besökte en militärdomstol och fick se hur barn och ungdomar dömdes på löpande band enligt de militärlagar som Israel har infört på ockuperad mark. Den israeliska armén arresterar hela tiden barn, mellan 500 – 700 barn ställs inför rätta i farsartade militärrättegångar varje år. Några så unga som 12 år.

– Det finns absolut ingen rättvisa i det här systemet, förklarade en jurist från den palestinska organisationen Addameer som arbetar med stöd åt palestinska politiska fångar. Det är en viktig kugge i ockupationssystemet för att krossa allt motstånd.

Den pågående massakern av civila i Gaza är en del av detta, Israels ockupationspolitik.

Jag får nu mera rätt ofta frågan hur Israel skall stoppa Hamas raketer. Och jag svarar alltid:

Ställ istället frågan hur vi ska få ett slut på ockupationen. För att det skall bli fred, en rättvis fred måste palestinierna få sin frihet och sina rättigheter. Israel måste pressas till detta. För Israel visar inga tecken på att vilja ha någon fred, i alla fall inte någon rättvis fred.

När jag gjorde mina intervjuer med palestinier under resan, slutade jag alltid med frågan om de ser något hopp. Kanske en dum fråga nu när allt bara blir värre och värre.

Men jo, svarade alla. Utan undantag. Hoppet stavas tre bokstäver; BDS. Bojkott, desinvestering och sanktioner. De många bojkottaktionerna mot Israel är det som ger hopp.

Och jag håller med. Och jag och PGS vill uppmana alla att ställa sig bakom en bojkott av Israel.

Politiker och makthavare får det att låta som att de står maktlösa inför Israels bombningar av civila i Gaza. Carl Bildt säger att vi ”bara kan vädja”.

Men det är inte sant. Det finns massor av verktyg att använda när länder bryter mot internationell rätt, kränker mänskliga rättigheter eller ignorerar FN-resolutioner.

Vi måste kräva att omvärldens regeringar, EU och FN inför sanktioner mot Israel. Och det nu på en gång. För att få ett slut på blodbadet i Gaza och för att få ett slut på ockupation och apartheid

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Gaza får vila

Efter åtta dagar upphörde Israel med bombandet av Gaza för nu. Folk är mycket lättade och glada. Men alla vet ju att det inte betyder mer än just vila. För Israel bombar Gaza lite då och då. Förödelsen efter offensiven är enorm. Så många döda och skadade. Så många sår att läka. Så många byggnader raserade.

Så många trauman. Framför allt hos barnen.

Jag har inte kollat siffrorna till hundra procent, men så här ungefär kan vi sammanfatta de synliga skadorna efter dessa skräckdygn. Till detta ska läggas de hundratusentals som drabbats av trauma och stress.

162 palestinier dödades, 42 av dem barn, 11 kvinnor och 18 äldre

1 200 skadades, varav 421 barn.

36 moskéer, 25 skolor, 1 sjukus träffades, 2 fotbollsarenor, 2 broar attackerades, 100-tals bostadshus

Tre israeler dog och flera skadades av raketer.

Och en vapenvila innebär inte någon fred, inget slut på ockupationen. De som går mest stärkta ur det här tror jag är Hamas, som fått skriva under fredsavtal med Israel och pratat med USAs politiker och jag tror att många tycker att de ändå försökt försvara sitt folk. Palestinierna är mer splittrade än någonsin, något som passar Israel bra.

Jag hoppas nu att omvärldens blickar och medias strålkastare fortsätter riktas mot Palestina. Ingenting är över. Allt är skört. Och Israels ockupationspolitik är grym även när de inte bombar Gazas instängda befolkning dygnet runt. Det finns heller inget som säger att Israel inte kommer att återuppta bombandet. Ligger det i deras intresse, hittar de en anledning. Kanske skjuter någon som Hamas inte kan kontrollera en raket mot Israel!? Skulle det räcka för att helvetet skall braka lös? Hoppas inte.

Jag tycker att Bitte Hammargren beskrivit den här attackens förlorare på ett bra sätt: ”Utan fredsavtal spricker vapenvilan”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Mardrömmen fortsätter

Mardrömmen i Gaza fortsätter och på Västbanken slås alla solidaritetsdemonstrationer ner av den israeliska armén. Tre personer har dödats där. I Gaza har dödssiffrorna stigit till långt över hundra och minst tusen skadade. Bombningarna har hållit på hela natten.

Människorättsorganisationer vädjar till omvärlden att agera, men ingenting händer. Några få undantag dock. Bolivia har avbrutit alla diplomatiska förbindelser med Israel. Man önskar att fler länder skulle göra det, länder som är viktiga för Israel. Israels ledare vet ju att de kommer att komma undan även med det här, så konkreta markeringar tror jag skulle göra skillnad.

Jag håller på att jobba med nästa nummer av Palestina Nu som skall handla mycket om BDS. Det är svårt när det här pågår i Gaza och så mycket oplanerat måste göra samtidigt som man går runt med en ständig klump i magen och inte långt till tårar.

Journalister begär utredning

”The International Federation of Journalists (IFJ) today called on the international community to investigate deliberate attacks by Israeli military against media buildings in Gaza.

At least six journalists were injured, including cameraman Khader al Zarah who lost a leg after their offices came under sustained bombing from Israel’s military which targeted in the early hours of Sunday Al Shawa and Husari where several media organisations, including Hamas’ TB Al Quds TV, Al Qudsa radio, Maan network and many other radio stations are based. Another media facility, the Asshurouq building, which houses Sky, ITN, Al Arabiya TV and Abu Dhabi TV was also attacked.”

IFJ Calls for Probe into Media Targeting in Gaza Violence