Att tro på sig själv

Det känns nästan overkligt att se min egen bok bland de andra ljudböckerna på Storytel, Nextory och Bookbeat. Att folk nu kan klicka in och träffa Amanda, Anton, Jennifer och de andra karaktärerna som jag har levt så länge med. Möta deras livsöden som har vuxit fram i mina tankar. Har haft så många samtal med  dem i mitt huvud när jag suttit framför datorn. Eller på bussen. Timme ut och timme in.

Som så många andra har jag alltid velat skriva en bok. Berätta en historia. Att skriva har varit min passion hela livet. Dikter och dagbok. Senare artiklar, reportage och akademiska texter. Första manuset skrev jag som väldigt ung och sedan har jag haft en idé i huvudet i många år. Men det var först för fem år sedan som jag bestämde mig för att på allvar lära mig och utveckla mitt skönlitterära skrivande. Omställningen var stor. Från strikt källhantering och underbyggda argument till att hitta på en historia och gestalta karaktärerna. Jag började på författarkurs hos Jorun Moden, först på distans och sedan i grupp. Steg ett och två och sedan i Manusgruppen där alla deltagare skriver på ett projekt. Gestalta, gestalta och åter gestalta var det första jag övade på. Att vara generös med ord och känslor. Jag lärde mig mycket av de andra i gruppen (och det gör jag fortfarande). Det var fantastiskt att lära känna människor med samma mål och drömmar och det gjorde att jag kunde tillåta mig att ta mitt skrivande på allvar. Så det är ett tips till alla med författardrömmar, att skaffa skrivarkompisar, ge och få feedback.

Jag började skriva på manusidén jag haft länge. En dystopisk berättelse med en huvudkaraktär som är väldigt lik mig (Sofia heter hon). Varje skrivpass blev som terapi när jag sökte djupt hos mig själv. Det blev okej. Sådär. Mina kursare pratade om hur deras karaktärer började leva sina egna liv men det hände inte mig. Tills Amanda Olsson helt plötsligt dök upp i mitt huvud och jag började skriva. Det bara flöt på och istället för att känna mig tung efter varje skrivpass, var jag upprymd och hittade min ton och mitt flow. Svårast med hela processen var framför allt två saker. Först och främst självförtroendet. Trots att jag skrivit och delat med mig av mina tankar och åsikter tidigare i bloggar och artiklar, var det här något helt annat. Så därför återkommer jag till skrivkompisarna och att prata med vänner och familj som kan peppa och som kan påminna om varför du skriver. Tappar man lusten är det kört. Nummer två av svårigheter var att hantera en så stor mängd text, att knyta ihop alla trådar. Det är något jag behöver fortsätta jobba med.

Att äntligen få ge utlopp för mitt behov av att skriva har ökat min livskvalitet. Och att jag nu fått ge ut min första roman känns fantastiskt roligt. Varje person som har en bra stund med mina karaktärer och historien gör det värt alla timmar framför datorn.