Att skriva har alltid varit en av mina stora passioner i livet. Som ung skrev jag dagbok och dikter. Jag läste mycket poesi och drömde om att bli poet. Skrivandet tog sig sedan andra former genom åren; artiklar i tidskrifter, akademiska uppsatser, politiska analyser och reportage av olika slag. Jag hade länge en blogg där jag fick utlopp för behovet att skriva. Tanken på en skönlitterär bok har alltid funnits i bakhuvudet och jag har faktiskt börjat på ett antal projekt som jag inte klarade att slutföra. För fem år sedan bestämde jag mig för att ta drömmen om att skriva en bok på allvar. Att lära mig skriva skönlitterärt från grunden. Gestaltning, dramaturgi och så vidare.

Jag anmälde mig till Jorun Modéns författarkurs på distans. Efter att jag gått de första stegen började jag i Manusgruppen som innebar fysiska träffar med personer som alla skriver på projekt. För mig var det ett stort steg, dels att ta skrivandet på så stort allvar men också att träffa andra och visa det jag skrev. Jag minns hur jag stod och tvekade in i det sista innan jag tog steget in i lokalen som då låg i Gamla stan. Nu kan jag konstatera att det är något av det bästa jag gjort. Jag har lärt mig så mycket, fått läsa så många fantastiska berättelser och livshistorier som kurskompisar skrivit. Och jag har fått vänner för livet.

I tre år skrev jag på ett projekt som jag kämpade hårt med. Huvudpersonen Sofia i den boken är väldigt lik mig så jag grävde i mina djupaste vrår samtidigt som jag utvecklade skrivandet. Amanda Olsson, huvudkaraktären i QampusQueen dök upp i mitt huvud en dag och hon var så tydlig och klar. Väldigt olik mig på många sätt, men jag kan ändå förstå henne. Flera författare och kurskamrater hade sagt till mig att deras karaktärer fick eget liv under skrivprocessen. Jag började undra om det skulle hända mig. Tills jag började skriva om Amanda och de andra karaktärerna i QampusQueen. För mig är de verkliga och jag kom till den där punkten att de börja leva sina egna liv. Ibland har jag svurit högt över saker de hittat på. Inte tyckt att det varit rimligt, men ändå skrivit vidare.

Det svåraste med att skriva en bok var att knyta ihop alla trådar och hantera så mycket text. För att klara det behövde jag hjälp och jag vill verkligen tacka alla som har testläst, gett feedback och peppat. Vänner, familj, manusgruppskompisar och min mentor och lärare Jorun Moden.

Jag kommer aldrig glömma dagen när Hans Olov Öberg, förlagschef på Southside Stories ringde och berättade att han gillade mitt manus. Att de ville göra en ljudbok. Det var ett av de största ögonblicken i mitt liv. Sedan har det rullat på och jag är så himla glad att jag får jobba med just Southside Stories med så fantastiska och duktiga människor. Och att Amanda Ooms nu läst in boken känns overkligt. Hon gör det verkligen bra.

Jag har börjat skriva på bok nummer två och mitt mål är att hela tiden utveckla mitt skrivande. Nu när Amanda och gänget fått egna vingar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s