Söderut till Saida och Rashediyeh

Överallt hänger porträtt på Abu Ammar; Yassir Arafat ibland med Mahmoud Abbas bredvid sig. Några ser ut att ha hängt där i evigheter, andra är nya. Flaggor från alla palestinska partier vajar från stolpar och hustak. Ibland får jag nästan för mig att jag befinner mig på Västbanken. Men det är ju det jag inte gör. De inte gör. De befinner sig sedan generationer i primitiva flyktingläger i sitt grannland. 66 år.

Och de känner sig bortglömda.

– Det är ingen som bryr sig om flyktingarna här just nu. Det är så mycket andra problem som är prioriterade, inte ens de palestinska ledarna bryr sig speciellt just nu, säger en man vi pratar med. Det har aldrig varit så här mörkt för de palestinska flyktingarna.

I går och i dag håller vi till i södra Libanon, i Saida och de palestinska flyktinglägren Rashediye och El Bus där PGS samarbetspartner Naba’a har ett center, en förskola och aktiviteter för barn och unga i lägren.

Livet i lägret är svårt på många sätt, de sociala problemen är enorma med fattigdom, arbetslöshet, droger och våld. Unga som inte ser någon framtid är i riskzonen att hamna snett, allt för många hoppar av skolan. Naba’a jobbar med dessa ungdomar på ett fantastiskt sätt och vi är väldigt imponerade.

Det bor över 31 000 flyktingar i Rashediyeh som drabbades hårt under det libanesiska inbördeskriget. Enligt UNRWA är de största problemen att husen är dåliga och det saknas fungerande avloppssystem. Sen de sociala problemen med väldigt liten möjlighet att hitta jobb.

En annan man vi träffar berättar att folkkommittén som ska styra i lägret och som består av representanter från olika partier bara består av äldre och att de är upptagna med maktkamper av olika slag. Ungdomarna har börjat ligga på dem och kräva förbättringar för de unga i lägret. Och det med viss framgång.

Vi träffar några av de unga tjejer som genom Naba’a fått utbildning bland annat i hur man påverkar och de har genom projektet fått möjlighet att vara utanför lägret och se en annan miljö. Två av dem är flyktingar från Syrien som kom till lägret för två år sedan, alla har de haft det besvärligt men fått hjälp på olika sätt. De lyser av självförtroende även om deras beskrivning av tillvaron är dyster.

Jag frågar om deras drömmar.

En av tjejerna svarar snabbt att ”jag måste sluta drömma”. Men sen funderar hon ett tag och tillägger.

– Min dröm är att inte vara beroende av någon annan, att min familj skall lämna mig i fred och sluta styra mitt liv.

Rima från Syrien är 17 år och får inte gå i FN-skolan i lägret, hennes föräldrar har heller inte råd att låta henne gå i en annan skola, så det är vad hon drömmer om. Att få utbilda sig. Helst till förskolelärare.

Många som jag har träffat har pratat om ”den godaste falafeln i Libanon” och i går fick jag möjlighet att testa den när vi var i Saida. Och ja, alltså. Den var nog den godaste jag har ätit. Jag har ett favoritställe i Palestina också, men de ligger på delad första plats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s