Palestina i mina tankar

Manifestation för Gaza 2010 Foto: Anna Wester
Manifestation för Gaza under Israels attacker 2009 Foto: Anna Wester

För en vecka sedan var jag i Palestina. Men det känns inte riktigt som att jag kom hem helt den här gången, utan en del av mig stannade kvar. Tankarna. Hjärtat. Känslorna. Det går inte många minuter, om ens några, som jag inte tänker på det som vänner och andra i Palestina nu tvingas gå igenom. Igen.

20 dagar innan jag reste ner, den 2 juni kom första glädjande nyheten från Palestina på väldigt väldigt länge. Fatah och Hamas hade enats efter sju års splittring och det fanns hopp om att val äntligen skulle kunna hållas. Israel började omedelbart att straffa palestinierna för detta genom att avbryta de så kallade fredsförhandlingarna. Denna kampanj, att krossa detta, har sedan fortsatt inte minst genom att fängsla parlamentsledamöter. Natten till i dag arresterades 11 stycken på Västbanken, vilket betyder att 35 palestinska parlamentariker sitter i israeliskt fängelse nu.

Offensiven mot byar och städer på Västbanken och i Östra Jerusalem har pågått i flera veckor nu och har inte tagit slut. Nattliga räder, arresteringar, våld, husrivningar, bosättningar som expanderar. Förtrycket. Rasismen. Ockupationen.

.. samtidigt som Gaza blöder. Igen.

Jag blundar och tänker mig tillbaka till mina besök i Gaza, senast förra sommaren. Jag ser trånga gränder, och sönderbombade hus som inte kunnat byggas upp på grund av blockaden. Och jag ser människor som vill leva. Människor som gått igenom så mycket skit och så många svek från omvärlden att man skulle kunna tro att de gett upp. Men som kämpar på och bygger upp. Jag ser barn. Massor av barn.

I dag lever de i skräck. Oro. Ovisshet. Hela familjer har utplånats av Israels bomber senaste veckan. Folk ligger sömnlösa på nätterna. Sjukhusen lider brist på allt. I går släppte Israeliska armén ut flygblad över norra Gaza och bad folk att lämna sina hem. Vart ska de ta vägen? Minnet från förra kriget mot Gaza, då människor tog skydd i FN-skolor efter sådana samtal. Som sedan bombades. Skräcken. Minnena. Trauman som nu väcks på nytt. Marktrupperna som står redo vid gränsen.

Jag har kontakt med mina vänner i Gaza hela tiden, främst via facebookchatten. När jag inte sett dem online på ett tag får jag panik. Rädd att jag ska förlora dem. När jag pratar med dem känner jag mig liten och maktlös. Och frågorna som hela tiden finns där. Varför får det här hända? Varför tillåter omvärlden att Israel dödar oskyldiga människor?  Barn. Varför sätter inte omvärlden stopp för den här massakern!?

I dag på den åttonde dagen av Israels attacker har 174 palestinier dödats – 34 av dem barn. 1 051 har skadats och 1 302 hus har förstörts helt eller delvis.

2014 utsågs till FNs år för internationell solidaritet med det palestinska folket. Snacka om tomma ord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s