Politiska fångar, en viktig kugge i ockupationssystemet

Nu har jag varit i Palestina i tio dagar. I går kväll kom första dippen. Tårarna. Känslorna. Frustrationen. Ilska har jag nog känt hela tiden, men i lagom dos och som alltid här balanseras det upp av alla underbara människor, allt kul man har trots svår situation. All värme och generositet. Men som sagt, i går rann känslorna över. Och det var innan helvetet bröt loss totalt efter att de tre kidnappade bosättarungdomarna hittats döda och Israel inlett sin massiva kollektiva bestraffning av alla palestinier.

Jag besökte en israelisk militärdomstol på Västbanken. Jag har läst många rapporter och hört vittnesmål om hur det går till där, men att vara på plats var väldig starkt och några timmar efter insåg jag att det hade tagit hårt på mig, jag var skakad och tagen. Tänkte först inte blogga om det, utan lägga energin på artiklarna till tidningen men ändrade mig just, kan inte gå in på hela frågan om politiska fångar, men vill dela med mig lite utifrån det jag upplevde i går.

Det finns två militärdomstolar på ockuperad mark, Salem nära Jenin och Ofer en bit från Ramallah, det var till Ofer jag åkte. Den palestinska organisationen Addameer hade ordnat tillståndet och jag åkte dit med två tjejer därifrån. Vi fick inte ta med oss någonting in förutom en penna och ett papper. Telefoner, skärp, väskor etc låstes in i förvaringsboxar utanför.

Domstolen bestod av små containers/barracker som låg mitt i en stor militärbas. För att ta sig dit fick vi tillsammans med anhöriga till fångarna vänta och vänta och vänta, först i något som liknade en stor bur, omgiven av taggtrådar, murar och svängdörrar, sedan i en sal utanför barackerna. Vi pratade med en mamma som väntade på att de skulle ropa upp hennes sons namn. Hon hade varit där varje måndag under flera veckor eftersom rättegången hela tiden sköts upp. Många blev hoppfulla när de såg oss, trodde att vi kanske var någon delegation som skulle kunna göra någonting för deras barn, hjälpa till. Vi förklarade att allt vi kan göra är att berätta, försöka påverka våra politiker och så vidare.

Tre pojkar i taget fördes in i baracken av militärer. De bar fotfängsel, stora kedjor och fängelsekläder. Den yngsta var 17 år och jag såg att han skakade när han reste sig upp. Jag trodde ett tag att han skulle svimma när domaren började rabbla upp vad han anklagades för, på hebreiska. Men han lös upp när han fick se sin mamma och sin bror sitta där och han släppte dem inte med blicken. Så fort de fick möjlighet pratade de med varandra och pojken andades lugnare och lugnare. Han anklagades bland annat för stenkastning och för att ha kastat en molotov vid demonstration, för att vara medlem i förbjuden palestinsk organisation. Advokaten förhandlade med åklagaren och plötsligt pratade alla i munnen på varandra och nästa sekund var det över och pojken fördes ut. Rättegången skulle skjutas upp ännu en vecka. Så där pågick det hela dagen. På löpande band och under kaosartade förhållanden dömdes unga killar, eller fördes tillbaka till fängelset i ovisshet. Förtvivlade föräldrar och ungdomarnas blickar var det som satt kvar på min hornhinna när jag kom hem. Mötena mellan föräldrar och barn, utan att de fick röra varandra. Det var en känsla av maktlöshet i den där baracken.

Jag pratade med en av de anställda på Addameer efteråt om vad jag upplevt. Han kallade det en cirkus:

– Det finns ingen som helst rättvisa i de där processerna, suckade han. De är en viktig kugge i ockupationens genomtänkta system. Det är ett sätt att krossa alla former av motstånd mot ockupationen.

Och det var också det jag kännde på vägen dit och under tiden. Det här är en av de metoder som Israel använder för att behålla kontrollen över palestinierna, år efter år.

Sedan ockupationen började har 800 000 palestinier fängslats och ställts inför rätta i militärdomstol. Militärlagarna som råder är i dag över 1 650 stycken och reglerar allt i palestiniernas liv, från vilka grönsaker de får odla till vilka partier de får stödja. Nya order/lagar presenteras hela tiden och de behöver inte vara offentliga. De som arresteras och åtalas vet oftast inte vad de anklagas för förrän i domstolen.

Många sätts i så kallat administrativt förvar. Det innebär att de aldrig får veta vad de anklagats/dömts för, de får inte någon som helst rätt att försvara sig, alltså ingen advokat. Några har suttit flera år i administrativt förvar.

Det värsta av alltihop är att dessa militärlagar också appliceras på barn, ibland så unga som 12 år.  Israel skrev under Barnkonventionen 1991 men tillämpar den bara för barn i Israel.

Varje år döms 500-700 barn mellan 12-17 år i israeliska militärdomstolar efter att ha arresterats, förhörts och fängslats av israeliska armén, poliser eller säkerhetstjänsten. Sedan år 2000 har ungefär 8 000 barn fängslats och många har vittnat om tortyr.

De flesta har arresterats mitt i natten när soldater kommer till deras hem, tungt beväpnade. Andra har gripits på gatan eller i vägspärrar. Barnen får handfängsel och ögonbindel innan de förs bort i en militärjeep. Oftast utan att föräldrarna får veta varför eller vart barnen ska föras.

I dag besökte jag Defence for Children International – Palestine som arbetar med barnfångar. De berättade att barnen under färden till arresten ofta blir utsatta för fysiskt våld i form av slag och sparkar och att handfängslet sätts fast med händerna över huvudet som gör jätteont.

Det gör så himla ont att höra hur barnen behandlas i det här systemet, hur de inte får träffa sina föräldrar och de blir inte informerade om sin rätt att vara tysta. Efter timmar av hot och förnedring är det många barn som erkänner även om de är oskyldiga. Oftast är det stenkastning de anklagas för. De skriver under ett dokument – på hebresiska som sedan används som bevis i rättegången.

Sen där – i den där baracken – är första gången de får träffa sina föräldrar och advokaten. Ofta utmattade efter att ha suttit i en bil i timmar med tunga kedjor runt händer och fötter. 99 procent fälls.

Det är så hemskt och sorgligt att tänka vad detta gör med barn och ungdomar, med samhället.

När jag frågar företrädare för Addameer och Defence for Children vad de vill att omvärlden ska göra, förutom att sprida information om detta, är svaret BDS. Det säger att bojkotta Israel är ett sätt att pressa makthavare att ställa Israel till svars och visa att vi inte accepterar deras brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt, att vi inte accepterar ockupationen.

 

5 reaktioner på ”Politiska fångar, en viktig kugge i ockupationssystemet

  1. Väldigt bra skrivet Anna, kanske en text du skulle försöka få publicerad i en dagstidning? Förstår att det måste varit fruktansvärt, men det är samtidigt så oerhört viktigt att någon är där och berättar, ger ögon och öron åt de som inte har möjlighet att prata för sig. tack Anna!

  2. anna

    Tack!!!!! Det ska bli en artikel i PGS nästa temaskrift och jag hoppas få möjligheten att prata om det på seminarier och så. Men ska fundera om det skulle kunna bli något i mainstreammedia också. Tack igen för uppmuntran.

  3. Bruno 072-944 90 23

    Hej! Du måste också tänka på din egen hälsa och spara dej. Du behövs i en lång och hård kamp. Bössorna och flygbladen går igång igen nu i veckan. Men jag måste ställa en dum fråga: Är det ok att lämna http//annavester.se till allmänheten ibrist på flygblad? Han som frågar är lite efter när det gäller data. (också)
    Hälsningar Bruno

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s