Vardag under ockupation. Hälsning från Västbanken.

Abu Diis Youth Club

När jag möter mina vänner på Västbanken får jag berätta om mina upplevelser i Gaza, de vill höra allt – för de har aldrig varit där. Klart de känner till hur det är, men de vill ha aktuell direktrapport, om hur jag kände och vad folk jag mötte sa. Många har heller aldrig varit i Jerusalem trots att de bara bor några kilometer därifrån. Jag möter människor som varit i till exempel Sverige och USA, men de är förbjudna att ta sig till Östra Jerusalem, Palestinas tänkta huvudstad eller att möta sina landssystrar och bröder i Gaza. För det har ockupationsmakten bestämt.

Jag åkte till Abu Diis med T som har en gul skylt på bilen eftersom han har ett Jerusalem ID och därför är tillåten att köra på vägar där de palestinier med Västbanks ID inte får köra. Abu Diis var en gång i tiden en förort till Jerusalem och det var naturligt att röra sig där emellan, men i dag är byn helt avskuren på grund av muren. Muren gör verkligen livet svårt för människorna i Abu Diis. Den tvingar studenter som studerar i Jerusalem att stå timmar i vägspärrar där de är rädda att bli arresterad utan anledning, vilket händer ofta. Muren skiljer familjer från varandra och för att ta sig till Jerusalem krävs tillstånd som alla inte får.

När jag åker hem på kvällen kör en vän från Abu Diis mig till vägspärren där jag går igenom till fots eftersom han inte får köra till Jerusalem. En snurrgrind, vänta – instruktioner i en högtalare. Vänta, nästa snurrgrind. Öppen, stängd, öppen stängd. Gå fram. Backa. Barnen ser oroliga ut även om de är vana vid detta. Familjen som är före mig får ta av sig skor, bälten och lägga alla sina väskor för scanning. De får gå fram och tillbaka genom en båge, deras id-kort granskas. Vänta. Nya instruktioner.

Jag ska precis lägga in min väska i scannermaskinen när soldaterna ser mitt svenska pass ber mig att passera hela kön. Jag mår illa. Vill stå kvar, men palestinierna visar glatt att jag får gå och det är klart att jag ska gå. ”Everyday” säger en kvinna till mig när hon ser min förtvivlade blick. Hon pekar på barnen som går fram och tillbaka genom en säkerhetsbåge medan soldaterna iakttar dem. ”Everyday”.

Varje dag tvingas palestinierna på Västbanken ta sig igenom vägspärrar av olika slag, stora, små eller så kallade flying checkpoints som kan stå där ena dagen men vara borta nästa. Och det är inte så att de ska åka till Israel och att detta är gränskontroller. De ska åka från palestinskt område till palestinskt område. Det är heller inte så att muren skiljer Israel från Palestina som jag vet att många oinsatta tror – av naturliga skäl. Muren, eller egentligen murarna – ibland 11 meter höga i betong eller som ett stängsel med patrullvägar och militärtorn, går kors och tvärs på palestinsk mark. Det är därför den förklarades olaglig av internationella domstolen i Haag 2004.

Israel får bygga en mur längs sin gräns, men inte inne på ockuperat område.

I bilen till Jerusalem sitter jag tyst och jag känner att tårarna är nära. Jag får styrka av att vara i Palestina och träffa alla människor som kämpar och aldrig ger upp, men ibland blir orättvisorna outhärdliga. Och det är symbolerna för det vardagliga förtrycket som får det att brista. Alla metoder som Israel använder för att kontrollera det palestinska folket år ut och år in. Vägspärrar, tillstånd, murar, godtyckliga arresteringar och så vidare.

Varje dag tvingas palestinier passera vägspärrar, ibland bara gå igenom, ibland stanna för kontroll, ibland nekas att ta sig igenom. Aldrig veta. Och det är unga israeliska soldater med automatvapen som bestämmer hur deras dag ska bli just i dag. Vad det gör med dessa unga människor är en historia för sig, men också väldigt tragisk.

Detta i kontrast till att ha haft en fantastisk dag i Abu Diis där jag träffat ungdomar och engagerade vuxna på Sportklubben. PGS har samarbetat med och stött Abu Diis Youth Club sedan 1990-talet och jag är väldigt stolt över det samarbetet. Klubben är det enda stället i Abu Diis dit barn och ungdomar kan komma och idrotta och på så sätt få utlopp för sin energi. Ett ställe där de får vara just barn och ungdomar.

Klubben är liten, sex rum och en gårdsplan i betong där det mest spelas fotboll. Klubben har 500 medlemmar och är framgångsrika i många sporter. I går tog en kille från klubben brons i Kickboxning i Asiatiska mästerskapen. Fäktartjejerna är bland de bästa i Mellanöstern och pingislaget är det bästa i Palestina.

Jag frågar en ung kille som spelar fotboll vad han drömmer om och svaret kommer direkt: ”En gräsplan med belysning, som man ser på tv”.

När jag kommer pågår Jerusalemmästerskapen i Schack. Jag kollar ett tag när de spelar och det är häftigt att se unga tjejer tävla mot äldre män.

I går var sista dagen på ett sommarläger där 100 barn deltagit och de hade uppvisning med dans och sång som de tränat in på lägret. Där var fullt med publik och alla hade väldigt roligt. Det känns kul att PGS har en del i detta otroligt viktiga arbete.

Jag har massor att berätta om klubben, om alla hoppfulla berättelser där ifrån men också berättelser om hur de israeliska soldaterna regelbundet kommer till klubben och trakasserar ungdomarna. Det ska bli en artikel i tidningen.

Jag har börjat skriva på artiklarna, men fortfarande behöver alla intryck och berättelserna falla på plats i mitt huvud. Jag planerar att ta en dag och sätta mig på ett trevligt ställe och bara skriva. Vi får se.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s