Trejde dagen i Gaza – mer fotboll och dans..

Juicetillverkning av sockerrör bl a
Juicetillverkning av sockerrör bl a

Tack vare att vi träffat så fantastiska människor här har vi fått se och göra mer än vad vi hade väntat oss. Jag önskar att vi kunde stanna längre, för jag trivs verkligen här. Men jag har också möjligheten att lämna, att åka härifrån när jag vill, något som Gazaborna inte har. De är instängda. Och det är så galet frustrerande att höra om människors drömmar som ockupationen gör omöjliga att uppfylla. Samtidigt har människor här en otrolig vilja att leva och de hittar alla möjliga och omöjliga vägar att ordna saker till det bästa. Men det är så mycket de inte själva kan råda över och det gör så jävla ont. Så orättvist.

Jag får panik när människor berättar om Israels Operation Cast Lead, attackerna 2008-2009 när Gazas instängda befolkning bombades dygnet runt i 22 dagar. Eller ”the latest war” som de kallar attackerna i november förra året då mardrömmen upprepades under nio dagar.

I dag träffade vi en kille som förlorade två av sina nära vänner under attackerna. En tredje blev delvis förlamad och fick efter attackerna tillstånd till vård i Israel. När han kom dit grep de honom istället och han är fortfarande i fängelse.

För att hinna med allt som vi vill göra här så delade vi på oss i går förmiddag, Catrin åkte och träffade tjejer som spelar basket och jag åkte och besökte ett läger för barn som förlorat sina föräldrar i krig. ”Kicking the ball and take care” heter det och ordnas bland annat av Gaza Community Mental Health Programme, GCMHP. Barnen som var där hade olika problematiker, några hade diagnoser som adhd och andra sorg och extremt dålig självkänsla. På lägret får de psykologhjälp, bland annat genom att spela fotboll. Genom sporten får de möjlighet att ge utlopp för sina känslor och efteråt så pratar de om problemen.

Jag hade en riktigt bra stund där, gjorde intervjuer och fotade. Och hängde kvar länge och snackade fotboll i allmänhet, visade bilder från Bajenmatcher bland annat.


På eftermiddagen drog vi till flyktinglägret Nuseirat och träffade dansgruppen Camp breakerz. Åtta killar från lägret som började dansa breakdance 2005. I dag undervisar de unga i lägret och har byggt upp en dansakademi som de har stora drömmar för. Det var underbart att se glädjen när de dansade. Jag tror det är så himla bra för de här ungarna som växer upp i flyktinglägren att dansa.. Eller, ja det syntes att de glömde allt annat när musiken startade.

Just det, vi kollade in ridning också. Och ja, sen var vi med om en oväntad grej, något stort, overkligt och en upplevelse jag aldrig glömmer. Men det tänker jag inte berätta om här och nu. Hahaha, det får bli när jag är ute härifrån.

Jag ligger en dag efter i bloggandet. I morgon ska jag berätta om idag då vi bland annat träffat skejtare och fått se parkour i Khan Younis.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s