Andra dagen i Gaza – Mest fotboll

Vår vän Taghrid ser ut över Beit Hanoun
Vår vän Taghrid ser ut över Beit Hanoun

Det var en fantastisk känsla att vakna upp i Gaza och veta att vi ska stanna några dagar till. Som jag skrivit förut har mina resor hit oftast varit korta och väldigt uppstyrda. Nu hade vi en del uppslag med oss, men vi har varit öppna för nya idéer och det ena har verkligen lett till det andra. Tack vare att vi mött så många fantastiska människor som vill hänga med oss och hjälpa oss, så fylldes vårt program snabbt med massor av intressanta saker.

Skotthålen blev till Ögon
Skotthålen blev till Ögon

I går förmiddag var vi i Beit Hanoun som ligger i norra Gaza nära den israeliska gränsen. Ett område som drabbats hårt av israeliska bomber och det råder en utbredd fattigdom. Det är en läskig känsla att se tomma ytor där det skulle stått hus, skotthål över allt och halvfärdiga byggnader. Den israeliska blockaden förbjuder införsel av cement, utom i vissa undantag när internationella organisationer som FN är inblandade. Så människor har inte kunnat bygga upp sina hus igen, trots att de vill.

Vi besökte ett sommarläger för barn som ordnas av PGS samarbetspartner Gaza Community Mental Health Programme tillsammans med en organisation som heter Welfare Association. Lägret var planerat för 50 ungar, men de hade svårt att säga nej till barn när de såg hur många som ville komma. Så nu var där 200 ungar. De höll till i en fin byggnad, helt nybyggd med hjälp av tyska biståndspengar då den gamla bombades sönder under kriget 2008.

Det var underbart att se barnen leka. Verkligen leka. Och de hade allt ett sommarläger ska ha, fysiska aktiviteter och möjligheter att pyssla. Där finns också psykologer som arbetar med barnen under lägret.

På eftermiddagen åkte vi till Gaza Sports Club och från då var det bara fotboll som gällde, eller nej föresten – vi besökte faktiskt också tyngdlyftare som tävlar på elitnivå, likaså  pingisspelare och vi såg en basketträning.

Jag hade aldrig kunnat drömma om att det sportades så mycket i Gaza.

På sportklubben träffade vi Samir som själv spelat i klubben och även för palestinska landslaget. Nu jobbar han som team manager. Vi gjorde en intervju med honom, om hans liv och karriär och om klubben som visade sig vara Palestinas äldsta idrottsklubb (startade 1934) och den enda klubben i Gaza där tjejer också kan träna. Fotbollslaget ligger nu 5:a i Gazas högstaliga, men förra året kom de 2:a och året innan vann de.

Det är 12 lag i serien. Förr fanns det bara en liga för Palestina med lag från både Västbanken och Gaza, men efter 1987 så kan lag från VB och Gaza inte längre mötas på grund av rörelserestriktionerna. Mycket tråkigt.

 

Samir tog oss med och visade de två fotbollsarenor som bombades sönder av israeliska armén under de senaste israeliska attackerna. Palestinastadion bombades sönder första gången 2002 (tror jag det var) och byggdes sedan upp med FIFA-pengar och i november förra året förvandlades den åter igen till ruiner. Den andra stadion går fortfarande att använda, men läktarna är sönderbombade.

Det gjorde så jävla ont att se det där. Jag stod bara tyst, länge, länge och kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag hörde folk berätta vad den betytt för dem..

Palestina stadion rymde 10 000 personer
Palestinastadion rymde 10 000 personer

 

På eftermiddagen när det var lite svalare, så började klubbens träningspass och vi fick vara med och kolla. Det var verkligen urhärligt att sitta där och följa träningen. Känslan var att det kunde varit var som helst i världen. En fin träningsanläggning med en riktig gräsmatta. Professionella tränare, både huvudcoachen och målvaktstränaren och runt omkring hängde flera gamla fotbollsspelare som nu hjälper till på olika sätt. Men utmaningarna de berättade om påminde oss om att detta var på den isolerade Gazaremsan. Men jävlar vad de kämpar på. Jag är så himla imponerad av dessa människor. Med hjälp utifrån får de saker att gå i hop. Till exempel var spelarbussen som gör det möjligt för alla att ta sig dit, skänkt av en irländsk organisation.

 

Och det här var killar med ambitioner. Det var ett hårt träningspass. Laget tränar fem gånger i veckan och flera av dem har potential att fortsätta sin karriär utomlands, antagligen i något asiatiskt land.  Några nämnde Saudi Arabien och Dubai. Jag gjorde en intervju med den yngsta spelaren som bara är 16 år, han drömmer om Real Madrid.  Eller, det är inte en dröm, det är ett mål. I laget spelar 5 av Gazas största stjärnor och jag gjorde intervjuer med två av dem.

Tränaren presenterade Tareq, en lovande anfallare, som "Gazas Zlatan".
Tränaren presenterade Tareq, en lovande anfallare, som ”Gazas Zlatan”.

Jag längtar efter att få förvandla upplevelserna till artiklar. Kommer att få tid att skriva när jag är tillbaka på Västbanken, nu vill jag utnyttja varje sekund i Gaza och jag är så tacksam över att vi träffat så grymma människor som tar hand om oss.

I dag har vi också ett väldigt spännande program från morgon till kväll, men det hinner jag inte skriva om nu för snart blir vi upphämtade av en bil för att åka till ett flyktingläger och träffa breakdansare..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s