Hat och hot – men också massor av pepp och uppskattning

Uppdrag granskning och debatten om hatet mot kvinnor väckte väldigt mycket känslor i mig, mer än jag kunnat ana. Jag tjurade mig igenom programmet, gick igenom gamla händelser i huvudet. De där hatet alltså. Jag har ju alltid varit öppen med att jag periodvis fått hot, men ändå inte pratat speciellt mycket om det. Min familj har alltid stöttat och peppat att jag ska polisanmäla, vilket jag oftast ändå inte gjort. Har ju alltid haft känslan att man får skylla sig själv när man ger sig ut i debatter och provocerar. Folk har alltid sagt, i välmening att jag ska vara stolt över att få hot och hat från vidriga människor, det tyder ju på att man gör någonting bra. Och de flesta hoten är ju tomma. Men ibland har rädslan tagit över och jag har tänkt tanken att sluta med allt politiskt arbete. Skulle jag ju aldrig göra, men jo jag har tänkt det när jag suttit ensam och stirrat på ett mail där någon önskat livet ur mig. Eller när jag sett mina närmaste gråta över det de läser. Det har varit det värsta, när den jag levat med drabbats. Och jag orkar knappt tänka tanken hur det skulle kännas om jag haft barn.

Jag minns första hotet, det kom i ett brev på posten. Det var naivt skrivet, slarvigt och felstavat och kändes inte särskilt trovärdigt. Det stod ungefär ”hej vi är 200 rasister som kommer att vänta på dig vid tunnelbanan när du skall åka till mötet på onsdag..Du kommer aldrig att komma fram.” Hm, fattade ju att brevet inte var från 200 rasister och polisen sa att det med största sannolikhet inte skulle hända något. Men de lovade att stå vid tunnelbanan. Det mest obehagliga var just hatet och omsorgen de lagt ner på att förmedla det. Att någon skrivit ett brev, tagit fram ett kuvert, skrivit mitt namn på det satt på ett frimärke och sedan gått till en brevlåda och postat det. Att någon hatade så mycket att det var värt.

Jag jobbade inte på Palestinagrupperna då, utan var aktiv på flera sätt i antirasiströrelsen och arbetade på Nej till EU inför folkomröstningen. Rasister var sura för att de inte var välkomna i organisationen, de var ju också motståndare till ett EU-medlemskap men av helt andra skäl än vi.

Efter det där brevet för nästan 20 år sedan har jag fått många hot och mycket hat. På telefonsvarare, genom hakkors på dörren, brandbomb på balkongen, en kille som drog in mig i en gränd och sa att han inte kunde visa sig i sin hemkommun efter att jag spridit ut till folk att han var nazist, att jag alltid skulle se mig över axeln. Den där brandbomben kastades in på min balkong efter att jag fått ett pris för min C-uppsats om nazismen inom svenska polisen under andra världskriget.Efter det skaffade jag min vakthund.

Men hatet och hoten kom på allvar när jag startade den här bloggen 2007 och arbetade heltid på Palestinagrupperna. Det fanns liksom inga gränser. Det började ofta på någon blogg med avsky över mina åsikter, sen spekulationer om min person, mitt utseende.. för att sedan spåra och övergå till mail. ”Arabhora”, ”terroristfitta”och önskningar om att jag skulle bli gruppvåldtagen. Klockslag när vårt kontor skulle sprängas i luften, eller ”kanske sprängs du i luften nästa gång du sitter på ett café”. Behöver inte räkna upp mer, det har ju framkommit i debatten hur det kan låta.

Det är läskigt att sitta och glo på datorn, se hur kommentarerna blir grövre och personligare. Man ser sitt namn, men det är som att det handlar om någon annan. Folk som inte har en aning om vem man är börjar lägga sig i. I en kommentarstråd på en blogg började några att ställa psykiska diagnoser på mig, medan någon svarar att jag bara är hjärntvättat, en annan att jag är en blåst bimbo. Sen övergår det till att man inte är värd att leva. Vid två tillfällen har sedan bloggens administratörer till slut raderat de värsta påhoppen när de insett att det funnits underlag för en förtalsanmälan. När jag var allvarligt sjuk skrev en på sin blogg att han inte önskade att jag skulle bli frisk. Av allt så var det bland det värsta.

När man är stark och mår bra, ser man detta självklart som ett kvitto på att man gör någonting bra och jag skulle aldrig ge upp mitt arbete för fred, solidaritet, demokrati och alla människors lika värde. Aldrig. Och viktigt är också att påpeka att jag genom åren fått långt mycket mer pepp, uppskattning och kärlek för det arbetet. I samband med en smutskastningskampanj 2008 på olika bloggar fick jag MASSOR av fantastiska mail och också många nya vänner.

Tack Åsa Linderborg och alla ni andra som lyft fram den här frågan i ljuset. Tack uppdrag granskning för ett bra program. Tack alla kloka människor på twitter och facebook som visar att vi är fler än hatarna.

6 reaktioner på ”Hat och hot – men också massor av pepp och uppskattning

  1. KL

    Är de här hatmailen och hatinläggen priset vi i dag får betala för vår grundlagsskyddade åsiktsfrihet och tryckfrihet?
    Att tänja på gränserna och att bräcka den som var värst tidigare. Vet ju att när argumenten tryter… ja då kommer de som en flyttfågel i april. Är det grupptrycket som blir så stort att det kokar över och att man lägger allt förnuft och sans åt sidan. Har sunt förnuft och sans raderats ut?
    Internet är på många sätt ett fantastsikt media att använda sig av både för att skaffa information, men lika mycket för att föra ut information. En del, de allra flesta kan hantera det, men allt för många kan det inte och är också de som lyfts fram. Är det rätt sätt att angripa ett problem som är växande? Det sitter folk med missnöje och känner sig oförstådda, de känner sig överkörda och de trasas söder inifrån. Är det därför?
    En svårighet är ju också när kunskap möter okunskap, kunskapen vinner i 101 fall av 100 och okunskapen måste ta till metoder som är förbi alla gränser av sans och vett för att få någon form av gehör istället för att skaffa sig kunskapen själv. Hur ska dessa människor få gehör på annat sätt. Det är en gåta och kanske en liten del av det svaret också är svaret på varför de här hatiska på nätet existerar.

    Personligen högaktar jag de som i kraft av ovan nämnda friheter använder sig av det för att föra fram sin sak och argumentera, oavsett om jag håller med i sak eller ej. Kämpa vidare för din sak Anna, det är viktigt för vår frihet att göra det!

    1. anna

      Tack för kloka ord. Och tack för pepp.

      Ja, vi får kämpa vidare. Och jag tror den här debatten är bra, att det kommer fram i ljuset. Då kommer också folk komma ihåg att berömma dem man tycker gör något bra.

      Jag brukar själv ganska ofta skicka peppmail till journalister och andra jag gillar.

  2. Pernilla

    Jag blir återigen bestört. Jag har ju hört dig berätta om det här men tänk, när du sätter det i skrift så blir det på något konstigt sätt än mer brutalt.

    Det är helt absurt att du ska behöva bli utsatt för sådana saker när allt du gör är att kämpa för människors lika värde. För fred och för frihet.

    Du är en förebild för mig. En förebild men också en riktigt god vän.

    Fortsätt kampen fina du!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s