vackra vyer och höga höjder


Familjen Maldonados balkong i La Paz

Sitter hemma hos min vän Pernilla i La Paz, Bolivia och pysslar vid datorn medan hon håller konstkurs för några barn som har en svensktalande förälder. Jag har börjat sortera mina intryck och alla hunddratals bilder som jag lyckats ta under min resa, trots att jag beslutade mig för att lämna systemkameran hemma. Hjärnan har börjat ställa in sig på att det snart är dags att åka hem. Tiden har gått fort, samtidigt som det känns som att jag varit borta i en evighet. Jag är så himla lycklig och tacksam över att jag kunde göra den här resan och bara sticka från allt så här i Januari. Jag kommer att leva länge på det. Känner mig fulltankad med ny energi tack vare alla intryck, äventyr, softande i värmen och möten med underbara människor. Och att få ta del av två av mina bästa vänners vardag, möta deras kompisar och familjer.

En av Pernillas två fina döttrar, Emilia

Pernilla och jag har känt varandra sedan första klass och vi gick tillsammans i skolan till nian då jag började i Södra Latin och hon gick kvar i Täby. Men vi umgicks nästan lika mycket ändå och fram till hon flyttade till Bolivia 2006 hördes vi dagligen, med undantag för några perioder i livet. Hon är som en syster för mig. Så jag har saknat henne något enormt, vi har setts i Sverige vid några tillfällen men jag har hela tiden drömt om att kunna åka hit och vara med henne och familjen här. Hon har två fantastiska barn, Florencia och Emilia och en grym man, Panhci. Sen är det massor av folk runt dem hela tiden, folk från olika delar av världen som kommer och går här i huset och Panchis stora familj. Det har varit jättekul att vara en del av det ett tag, även om det varit ganska kort.

Både i Santiago och här har vi gjort utflykter till vackra ställen i bergen. Jag gjorde en fantastisk – men sjukt lååång bussresa från Santiago till Arica i Norra Chile – 30 timmar tog den. Där fick jag en dag på stranden och sov över till nästa dag när det var 10 timmar till innan jag var framme i La Paz. Bussen gick upp på 5 000 meters höjd och sedan ner igen till 4 500. Hade ju hört talas om att det kunde vara lite jobbigt med höjden, men blev rätt förvånad att jag däckade totalt. Men efter många koppar cocate och ompyssling med mat och sömn var jag på fötterna igen.

Jag har helt klart fått mersmak på att resa mer i Sydamerika, och framför allt hoppas jag att snart kunna besöka mina vänner här igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s