Livets vägar – möte med en gammal vän

På väg till jobbet i dag stötte jag i hop med ett gäng missbrukare utanför tunnelbanan. Jag hör någon ropa ett glatt Anna! Det var Lasse. Vi träffades för inte så jättelängesen i Hökarängen, men det kom han inte i håg. Vi kramades och han började gråta.

Jag var så himla kär i honom i högstadiet – det var många tjejer som var det. Han var snygg och väldigt spännande, hade redan då galna och spännande historier att berätta som imponerade på tjejerna i Täby. Han var väl inte drömkillen i några föräldrars ögon direkt, inte mina heller. Men vi blev i hop i sjuan och jag minns att han hade ett stort hjärta. Det sa jag till honom nu, och efter att vi pratat ganska länge så förstod jag att han har det fortfarande. Och det sa jag.

Han frågade vad jag gjorde och jag berättade att jag jobbar med solidaritet för Palestina.

– Så det sitter i, sa han, det där stod du ju för redan när vi var tonåringar. Du kämpade alltid för rättvisa, när jag tänker på dig är det det jag minns.

Hur går det för dig då, Lasse frågade jag. Förstår att du har ett tufft liv.

– Jag är fortfarande lilla Lasse här inne, sa han och pekade mot huvudet. Jag har missbrukat heroin i 23 år, så det har varit tufft. Det är tufft. Jag bönar och ber om hjälp från samhället, men jag får ingen. Jag har verkligen försökt, men nu tror ingen på mig längre. Så det är kört. Jag var gift i 11 år och hon klarade att bli ren så jag håller mig långt borta från henne och är lycklig att hon klarade det, jag skulle dra ner henne i fördärvet igen.

Det var då jag sa att han fortfarande verkar ha ett stort hjärta trots det hårda livet.

Han berättade om sin mamma som han höll sig borta från i många år, men började träffade igen när pappan var borta. Jag tyckte om henne. Hon städade i vår skola och hade det tufft. Precis som Lasse. Han var ju bara en liten kille då, 13-14 år i en av Stockholms rikaste kommuner. Visst hade han punkfrisyr och såg ganska hård ut, men han var en mjuk kille inuti. Men de vuxna dömde ut honom redan då, gav upp tidigt. Han fick skulden för allt. Inget socialt skyddsnät fångade upp honom. Det är så jävla sorgligt. Jag blir förbannad när jag tänker på det, att den där präktiga jävla rika kommunen inte klarade av att få honom på en annan bana.

När jag skulle gå frågade han om jag ville köpa Situation Stockholm, jag har ju redan fyra ex av det där numret men det sa jag inte, utan sa okej men hann inte ta upp pengarna innan han gav mig den och ändrade sig.

– Nä, du ska fan få ett ex gratis. I julklapp.

Jag fick verkligen inte lämna pengar och hans polare kollade väldigt konstigt på honom när han övertygade mig om att han ville ge mig den gratis.

Ja livet kan verkligen ta olika vägar. Det var ett fint möte, sorgligt men fint.

5 reaktioner på ”Livets vägar – möte med en gammal vän

  1. Mia

    Nu gråter jag. Och skäms. Skäms å samhällets vägnar. Alla skygglappar vi sätter på, för att slippa ta ansvar, och framförallt för att slippa äga samvete för en annan person.

    Anna. Du är så genuin, och det berör.

  2. anna

    Tack Mia. Och detsamma.

    Jag skäms också. Och blev så arg när jag började tänka på hur det var, som att lärare och andra vuxna accepterade att det måste gå dåligt för några ungar. Och det i en kommun som verkligen inte saknade resurser.

  3. Pingback: Livets vägar – möte med en gammal vän « arstakex

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s