Att ta farväl

Jag hade verkligen inte tänkt att blogga om det här, men så kom min lust att skriva av mig och den blev så stark att jag bara började.. och jag orkar knappt prata med någon om det här just nu, så kanske lika bra att skriva, många vänner läser ju här.

Min stora vita prinsessa, min älskade hund, har nått livets slut. Och det känns som att hela världen håller på att rasa samman. Vi åkte in till Bagarmossens Djursjukhus i onsdagskväll för att hon hade svårt att resa sig när vi var ute. Lederna i bakbenen har varit dåliga en tid, men nu höll vi på att inte komma in i lägenheten efter att vi varit ute. Allt har gått så fort. Eszmeny är 11 år och har varit kärnfrisk hela sitt liv, det är jag glad och tacksam för, men det hjälper inte just nu. Sorgen och förtvivlan känner inga gränser. Veterinären tyckte det bästa vore att låta henne somna in där och då, natten till torsdag. Men jag grejade inte det. Så vi åkte hem med smärtstillande och antiinflammatorisk medicin.

Lite lånad tid – kanske mest för min skull. Hon är ju fortfarande så glad, så stolt och så gosig. Men mycket trött. Har skämt bort henne ordentligt nu sedan dess och i dag insett att nu går det inte längre. Inomhus är hon samma harmoniska vovve, men promenaderna är inte längre några promenader. Och det är inte värdigt en hund. Så jag samlar mig nu för att ta farväl.

Jag hade inte planerat att skaffa hund, utan det bara blev så – och jag tror det var meningen att just vi skulle mötas. Min mamma hittade en annons på internet om en 4-årig Kuvasztik som behövde omplaceras och jag hade pratat om att jag nog behövde en vakthund, så vi bestämde oss för att åka dit och hälsa på vovven.

Min första tanke var bara Oj! Sååå stor! Eszmeny hälsade först på alla andra i min familj, tittade lite skeptiskt på mig för att efter ett tag hoppa på mig, brotta ner mig på marken och ställa sig med tassarna på min mage. ”Nu har hon valt!”, sa damen som hon bodde hos. Jag förstod att det var så, men frågorna var många. Hon hade ju aldrig gått i koppel och vägde 50 kilo? Kan jag binda upp mig med en hund nu? Hon kan ju inga kommandon och hur skall det gå att ha en så stor hund i en lägenhet i Hökarängen? Samtidigt förstod jag att inte många andra skulle kunna ta hand om denna stora vita och mycket knepiga hund. Hon hade valt, jag hade valt.. nu var det bara att klara det här tillsammans.

Efter åtta år med denna fantastiska individ har jag hundratals galna, jobbiga och roliga minnen från vår tid tillsammans. Kärleken till henne är så stor att jag bli yr när jag tänker på det. Och nu ligger hon här bredvid mig, tittar på mig och ja, hon vet hur det ligger till. Jag försöker vara stark. Men hon är ändå starkare.

esz
Min vita prinsessa i sina glansdagar Foto: Anna Wester

11 reaktioner på ”Att ta farväl

  1. Att mista ett husdjur är en hemsk upplevelse, det blir inte bättre av att beslutet ligger på dig. Skillnaden mellan vad som är bäst för hunden och vad som är praktisk möjligt att besluta för en människa gör det extra knepigt.

    Bestäm dig för att nästa gången veterinären uttalar samma åsikt så är det signalen till att du fattar ett beslut, ett riktigt sådant.

    Jag var själv tvungen att fatta ett sådant beslut för fem år sedan, något som fortfarande känns aktuellt. Min nuvarande lilla sambo är bara fem år och jag hoppas innerligt att hon får vara frisk och bli riktigt gammal. Men det vet vi inte, vi har dem bara till låns.

  2. Jag känner med dej, I fredags for mina barn till veterinären med sitt gamla marsvin 6,5 år. För några år sen dog hennes kompis vi har gått och väntat att hon skall självdö men hon fortsatt att leva trots att hon börjat tappa tänder. Men nu var vi tvungen att göra oss av med henne, min son visade de sig nu i sommar vara allergisk mot pälsdjur. Även om det är ett lite djur som inte är lika social som en hund så grät mina barn ( 18 och 20 år gamla) Jag förstår att din saknad är stor.

  3. Känner med dig. Att låta sin bästa vän, den älskade hunden, somna in är bland de värsta beslut man kan ta. Jag har gjort det ett antal gånger, med både katter och hundar och hästar.

    När det väl är över, och hundvännen har fått somna in i knäet, tårarna har runnit och livet varit alldeles tomt ett tag, ja då känns det ofta ändå som en befrielse. Beslutat blev fattat, ofta drar man för länge på det, men nu vet man: ”Jag gjorde rätt. Jag kunde inte låta henne/honom lida mer”.

    Bästa trösten därefter är faktiskt en ny hund, egentligen helst en lite glad och positiv valp. Många menar att det aldrig kan finnas en likadan hund, att man aldrig kan tycka lika mycket om en annan hund. Det kan man även om man inte tror det. Det blir inte samma hund, den nya är en annan personlighet men snart älskar man den lika mycket, precis som man älskar alla sina barn, som ju också är olika, och den nya hunden hjälper en att se tillbaka på den insomnade vännen med glädje, glädjen över att man fick leva med henne/honom, istället för med enbart sorg.

    Jag har idag flera hundliv bakom mig och var och en av dem skänker mig glädje fortfarande, minnet av dem har blivit kära och gör mig numer glad och tacksam över de år vi fick tillsammans, samtidigt som jag älskar de hundar jag har nu lika mycket.

  4. Som de övriga så instämmer jag i beklagandet av din förlust. Jag fick höra att det nu var ett faktum från Ida. För fem år sedan så ville veterinärerna i Bagarmossen avliva min kattsambo, Måns. Det var ett mycket tufft beslut att låta deras kunskaper och erfarenhet vinna över mina känslor. Men, efter många tårar så fick det ske. Idag har jag en ny liten felin sambo som ligger som en limpa på golvet, hon har lyckats ta den kattplats som finns i mitt hjärta och jag tror att en ny liten lurvig familjemedlem hos dig skulle kunna göra samma sak. Man kan aldrig ersätta en förlorad vän oavsett vilken art den tillhör, men eftersom vi tvåbeningar mår bra i fyrbent sällskap så rekommenderar jag dig att agera i den riktningen. Dessutom skulle vi bloggläsare slippa en plågsam bloggtystnad, så tänk lite även på oss… 😛

  5. annawester

    tack för era fina ord. hon somnade in med huvudet i mitt knä i söndagskväll. det blev ett fint men smärtsamt avsked. nu är det så tomt. jag fattar inte att hon är borta.

    Jag är snart tillbaka på bloggen.. måste ju kommentera alla galna turer kring Boströms artikel i Aftonbladet och Israels krav på att svenska regeringen skall ta avstånd från den..

  6. Anonym

    Hej Anna
    Atikeln Att ta farväl är kanske gammal men för mig plågsamt aktuell.
    Vi delar nog inte en enda åsikt, förutom en gränslös kärlek till en gammmal och oerhört kär vän,jag är 50, vit, medelklass, med volvo och fritidshus.
    Har googlat runt lite i kväll eftersom vi i morgon ska ta farväl av vår älskade, älskade vovve.
    Vet inte riktigt varför jag skriver till en vilt främmande människa men jag känner att jag bara måste sätta någonting läsbart på ett/en papper/skärm.
    Om nu det här är det.
    Förtryck och orättvisor är för övrigt något som varje tänkande människa borde reagera mot, oavsett vem eller vad man är.

  7. annawester

    Finns inga ord som gör det ni skall gå igenom lättare. Jag vill säga att jag känner med er och vet vad ni går igenom. Saknaden efter min älskade hund är fortfarande lika stor, men jag kan nu tänka på våra fina stunder och inte bara det smärtsamma avskedet. Det är som att de tankarna tar över mer och mer för varje dag.. alla fantastiska upplevelser vi fick tillsammans. Och all den kärlek som hon gav mig och jag henne!!

    Tack för ditt brev och skriv gärna igen om du vill.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s