Olika analyser av Waltz with Bashir

Jag har inte sett Ari Folmans film Waltz with Bashir, men hoppas kunna göra det snart. Filmen är en animerad dokumentär, och bygger på Folmans och hans forna soldatkollegors minnen och mardrömmar från kriget i Libanon på 80-talet, bland annat från de blodiga massakrerna på palestinska flyktingar i Sabra och Shatila.

De svenska recensenterna beskriver Waltz with Bashir som en anti-krigsfilm och man blir verkligen nyfiken på filmen som verkar visa krigets fasor på ett starkt sätt..

”Waltz with Bashir” är en anti-krigsfilm som lyckas berätta något nytt. Som vuxna män tänker Folman och hans vänner tillbaka på vad som hände. De försöker förstå genom att pussla ihop minnesbilder av hur de badar nakna i Beirutnatten och ser lysgranater dala ner över flyktinglägren, eller av hur en befälhavare snabbspolar sig genom en tysk porrfilm de hittat i ett ockuperat hus. (DN)

Expressen angående att det är en animation: Krigets fasor blir inte mindre fasansfulla, snarare förstärks alla intryck. Det blir lättare att följa Folman på resan in i det förflutna. Manipulerade minnen och mystiska mardrömmar gör varandra sällskap. Steg för steg söker de sig tillbaka till den undanträngda verkligheten.

Filmen fångar känslan av skuld, för de som överlevde när kamrater dog och för de som inte grep in när falangisterna dödade palestinierna. Lägren gör att israelerna i filmen tänker på Auschwitz. (Aftonbladet)

I dag hittade jag en artikel av Gideon Levy, en av mina favoritjournalister (han är Israel och skriver för tidningen Haaretz). Han har en liten annan analys av Waltz with Bashir. Intressant.

It was not by accident that when he won the Golden Globe, Folman didn’t even mention the war in Gaza, which was raging as he accepted the prestigious award. The images coming out of Gaza that day looked remarkably like those in Folman’s film. But he was silent. So before we sing Folman’s praises, which will of course be praise for us all, we would do well to remember that this is not an antiwar film, nor even a critical work about Israel as militarist and occupier. It is an act of fraud and deceit, intended to allow us to pat ourselves on the back, to tell us and the world how lovely we are.

‘Antiwar’ film Waltz with Bashir is nothing but charade

DN, Expressen, svd, Aftonbladet,

Jenny Tunedal om Massakern som glömdes bort.

6 reaktioner på ”Olika analyser av Waltz with Bashir

  1. ”To say that Palestinians are absent in Waltz with Bashir, to say that it is a film that deals not with Palestinians but with Israelis who served in Lebanon, only barely begins to describe the violence that this film commits against Palestinians. There is nothing interesting or new in the depiction of Palestinians — they have no names, they don’t speak, they are anonymous. But they are not simply faceless victims. Instead, the victims in the story that Waltz with Bashir tells are Israeli soldiers. Their anguish, their questioning, their confusion, their pain — it is this that is intended to pull us. ”
    http://electronicintifada.net/v2/article10322.shtml

    Det verkar vara en film om hur jobbigt det är att vara israelisk soldat.

    Å andra sidan, kan man säga, att den på så vis verkar påminna en del om US-amerikanska filmer och TV-serier – som innehåller kritik mot USA:s sätta att föra krig- , där fokus ligger på de egna soldaterna, och deras lidande: bla av att se andras lidande.

    Jag har dock inte heller sett filmen och ska inte döma ut filmen.

  2. En annan sak. Enligt någon skribent, har glömt bort vem nu, så är även fokus på Sabra och Shatila ett sätt att även förminska Israels brott, eftersom massakern i praktiken inte genomfördes av Israel.

    åter. Jag ville bara tillägga ett annat synsätt, inte säga att så är fallet.

  3. Olle

    Ja tycker Gideon missar en del när han påstår att ”It is an act of fraud and deceit, intended to allow us to pat ourselves on the back, to tell us and the world how lovely we are.”

    Filmen tar upp det faktum att de ungdomar som var soldater i israels armé på 80-talet, som deltog i kriget mot Libanon och som stod utanför de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila och såg på medan de kristna falangisterna mördade runt 2000 civila palestiner, som hjälpte dem i deras mördande genom att skjuta lysgranater över lägret så att de skulle se bättre, att de som var ungdomar då, idag inte minns något. Att de har förträngt händelsen. Som enskild soldat kan man nog vara med om en hel del traumatiska händelser, som i fredstid är uppenbara övergrepp och brott mot mänskligheten, men som i krigstid, och på order av befäl, verkar begripligt och försvarbart.

    WALTZ WITH BASHIR diskuterar dessa förträngningsmekanismer, men den försvarar dem inte. Och filmen klappar inte någon israel på axlen eller förklarar för omvärlden att israel är ”lovely”.

    Snarare påstår den att hela landet borde ligga på terapisoffan efter allt som hänt i regionen. Lite som Peå Holmqvists film UNGE FREUD I GAZA gjorde, fast ur en palestinsk psykologs perspektiv från sin mottagning i Gaza.

    Och Uffe, den israeliske folkmordsforskaren Yehuda Bauer kritiserar s k ”by-standers” lika mycket som förövarna i ett folkmord. De som låter det hända medan de ser på och inte ingriper. FN har samma syn i sin lagstiftning, så även om det inte var israeliska soldater som utförde mördandet, borde de ha stoppat det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s