svt råkade vara där..

mordare
Automatvapen mot stenar i Jayyous i fredags. Här israeliska soldater i Erez. Foto: Anna Wester

Detta blir normalt inte någon nyhet, men nu var svt där för att göra ett reportage om protesterna mot muren.. se klippet:

http://playrapport.se/#/video/1322107

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

20 reaktioner på ”svt råkade vara där..

  1. Linus

    Inslaget i Rapport visar att palestinierna med våld försökte riva gränsövergången. Självklart har då soldaterna rätt och skyldighet att ingripa mot attackerna.

  2. Uffe

    Oh la la. Linus: En apartheidförespråkare. Så humant. Så fräscht.

    ”Självklart har då soldaterna rätt och skyldighet att ingripa mot attackerna.”

    Jösses. Man önskar att såna som Linus kunde förstå vad det är de själva fakitkst skriver och förespråkar.

    Här kommer man in med problemet som Gahrton var inne på. Information räcker inte. Det räcker inte att informera om palestiniernas situation och Israels rasism. Såna som Linus dyker upp ändå.

    Som tur är, tror jag att vi har färre Linus-typer idag än förr i tiden. Jag tror det i varje fall. Jag hoppas.

    (Om nu inte Linus var ironisk.)

  3. Linus

    Uffe, du har ett märkligt sätt att argumentera. Du tycks tro att palestinier har rätt att mörda israeler och spränga bussar i luften.

    Vi andra förstår att det är brott mot allt vad internationell lag heter. Därför förstår vi också att Israel har rätt att försvara sig. Det mest skonsamma försvaret är att uppföra ett stängsel som effektivt håller mördarna ute.

    Så fort massmorden upphör så kommer behovet av säkerhetsåtgärderna att minska. Men som situationen i Gaza visar, med dagliga palestinska raketattacker, krävs troligen också ett fortsatt proaktivt motstånd mot palestinsk terrorism.

  4. Linus!!!

    En upprörd palestinsk kvinna i reportage säger tydligt och klart till soldaterna att hon står inför sin egen dörr, sitt eget hus och att soldaterna borde gå till sina egna hem..!

    Vad då ”gränsövergången”?
    Vilken ”gräns”…?
    Den otäcka spärren som du kallar ”gränsövergången” borde inte ens existera där!
    Det borde stå i Israel – om man någon gång bestämmer sig att fastställa sina gränser enligt internationella lagar! Den där fula och vidriga ”gränsövergången” borde INTE finnas PÅ OCKUPERAD MARK, MÄNNISKA..!

    Så…
    Jag tycker också att soldaterna borde ”gå hem”! precis som kvinna i repportage har sagt!

    Vill man ”skydda sig” – då bygger man muren och ”gränsövergångar” UTANFÖR OCKUPERAD MARK!!!

  5. Linus

    Anna, först vill jag be dig att lägga in min kommentar som är ett svar till Uffe, som kommenterade min första kommentar.

    Svar till Ida:

    Soldaterna letade efter dem som hade rivit stängslet. Det är het normalt, även om jag kan förstå att kvinnan förstås tycker det är irriterande.

    Gällande gränsövergången skulle jag kanske helst kalla det säkerhetslinje. Är du nöjd så?

    Du påstår vidare att barriären borde gå på den Gröna Linjen eller någon annanstans. problemet är att då blir den just en politisk linje, när den i själva verket ska vara en säkerhetslinje, som ger skydd där den behövs. Om den hade gått på gröna linjen så skulle Tel Avivs flygplats kunna beskjutas, och israeliska bilister anfallas. Dessutom skule Klagomuren hamna på fel sida!

    Jag håller med dig om att barriären inte borde existera, men det får du ta upp med de palestinska terroristgrupperna.

    Slutligen och precis som du själv erkänner, så har inga slutliga gränser framförhandlats ännu. Både palestinier och israeler har i Färdplanen kommit verens om att det ska ske i fredsprocessens slut. Och förra gången man försökte så tackade Arafat nej till gräner som skule innebära att han fick 97% av allt det territorium palestinierna önskar sig.

  6. Linus

    Skurt, ja men han och hans efterträdare har aldrig respekterat dem.

    Han accepterade Oslo-avtalen också, men det hindrade inte Arafat från att inleda intifadan, trots att avtalen säger att konflikten måste lösas genom förhandlingar mellan parterna, och inte genom terror eller tilltag som Rådgivande Åsikter från Internationella Domstolen. Allt detta är förödande brott mot de bindande bi-laterala avtalen.

  7. Jan E

    Linus,
    Föreställ dig ett Israel som omfattar 14-18 procent av det ursprungliga mandatet Palestina och att detta land är nätt och jämt sammanhängande, avbrutet av stora områden med palestinska byar och jordbruksområden, sammanbundna av ett nät av vägar förbjudna för israelerna. För att besöka byar och städer på någon kilometers avstånd tvingas israeler åka långa omvägar. Alla gränser kontrolleras av palestinierna liksom området närmast Medelhavet, Genesaret och gränsen mot Palestina. Israel är till skillnad från det tungt beväpnade Palestina demilitariserat och palestinierna har rätt att kontrollera luftrummet över och vattnet under Israel.
    Byt sedan plats mellan Israel och Palestina och du har följden av det slutliga fredsavtal som palestinierna erbjöds i Camp David sommaren 2000. Och som Arafat självklart tackade nej till.
    Nu har vi dessutom muren och ett utökat antal israeliska bosättningar som ytterligare försvårar rörligheten för palestinier och som gör att det är svårt att öht föreställa sig en fungerande palestinsk stat inom överskådlig framtid.
    Lite bättre faktakontroll i fortsättningen är att rekommendera.

  8. Linus

    Svar till Jan E:s kommentar till mig:

    Det är lätt att resonera som du gör, utan att ta hänsyn till vad som hänt historiskt, inkl. flera krig i området som gjorde situationen värre för de palestinska araberna, snarare än att leda till utplåningen av Israel. I alla tider har människor som tar till våld fått dra konsekvenserna av sitt handlande, särskilt om de förlorar kriget de startar. Sedan vill jag nyansera dina siffror och påståenden:

    1) Du talar om det ursprungliga Palestina-mandatet i vilket Jordanien utgör 78%. Per definition är befolkningen palestinska araber (araber från det ursprungliga palestinska mandatet) Du säger att Västbanken och Gaza utgör 14-18%. Den korrekta siffran är ca. 11 % och Israel 13%. Därmed har de palestinska araberna totalt 78+11=89% och Israel 13%.

    2) Gränserna kommer att kontrolleras av båda parter, från varsitt håll. Och Gaza gränsar som bekant till Medelhavet också.
    3) Även Monaco är demilitariserat. Tyskland och Japan var länge demilitariserat. Detta är konsekvenser av förlorade krig. Den palestinska ledningen anslöt sig till de invaderande arabstaterna i alla krig mot Israel. Israels kontroll av Gazas vattengräns och luftrummet kom båda parter överens om i Oslo-avtalen. Den palestinska befolkningens viktigaste omedelbara problem är inte att de inte har ett luftvapen eller en flotta.
    4) Det slutliga förslaget vid Taba till Arafat var ett sammanhägande territorium, 95% av Västbanken och kompensation med mark för de bosättningr som inlemmas i Israel, 100% av Gaza, en huvudstad i östra Jerusalem och styre över de muslimska helgedomarna, en passage mellan Gaza och Västbanken, samt en gigantisk internationell kompensation till flyktingarnas ättlingar (endast de arabiska) samt rätt till invandring till den nya palestinska staten.

    INGEN nationell rörelse i världen, som på allvar har som mål att skapa en egen stat, skulle tacka nej till det erbjudandet, som tillsammans utgör 97% av deras högsta önskningar. Detta sade även Saudiarabien, Jordanien och nästan hela arabvärlden! Inte bara Israel, Egypten, EU och USA. Alla uppmanade Arafat att tacka ja, och gå vidare med att bygga en ny stat.

  9. skurt

    linus,parametrarna var ett ramverk för hur en slutlig lösning bör se ut.en del av en förhandlingsprocess-inte ett ingånget avtal.arafat accepterade dom.om du menar med att han ”aldrig respekterat dem” att arafats och plo:s förhandlingsbud därefter som utgångspunkt legat utanför dessa så kan jag instämma.detsamma kan självklart sägas från den isreliska sidan.men när israel och plo förhandlade i taba strax därpå följde man i mångt och mycket dessa parametrar.båda parter lade fram reservationer till parametararna och båda lade i taba fram förslag man kan diskutera huruvida de låg innanför parametrarna,men i det stora hela var taba en naturlig fortsättning på dessa.

    i taba nådde man inte ända fram men där gjordes stora framsteg,vilket båda parters förhandlingsdelegationer poängterade.det intressanta är att dåvarande premiärminister i israel;ehud barak tog sin hand från det israeliska förhandlingsteamet.

    barak gjorde i en intervju med haaretz ari shavit september 2002 klart för läsarna att han tappade allt förtroende för arafat under förhandlingarnas gång och att tabasamtalen var något han blev pressad att skicka representanter till av bland andra yossi beilin.han sade sig inte ens ha tittat på det dokument som beilin ville framföra vid samtalen:

    “That document is not a document of the State of Israel. It has no validity. I agree that it is a bad document.”

    vidare förklarar han i intervjun att han i sina reservationer till bill clinton vad gäller clintonparametrarna inte är villig att skriva under ett dokument som överför suveränitet på tempelberget till palestinierna.då har clinton i sina parametrar föreslagit just palestinsk suveränitet över haram al-sharif minus vad som finns en bit under dess markyta samt det som är heligt för judendomen.
    http://lists.mcgill.ca/scripts/wa.exe?A2=ind0209b&L=fofognet&P=1254

    samtalen med palestinierna lades efter taba på is därför att israelerna skulle gå till val.när barak förlorade dessa till förmån för sharon sökte plo åter ta upp förhandlingarna där taba strandat.sharon vägrade och fick baraks absolution för detta drag.

  10. Linus

    Tack Skurt för din kommentar. Tyvärr misstar du dig när du säger att förhandlingarna efter Taba avslutades främst för att Israel (och USA) gick till val. De avslutades därför att Arafat hade utlyst en våldsam intifada, redan i samband med att Camp David-samtalet slutade.

    Detta terroristvåld var ett helt fördödande dödsslag mot fredsavtalens innebörd (om förhandlingar, inte våld) samt gjorde det omöjligt för en demokratiskt vald premiärminister att fortsätta samtalen med Arafat, i ljuset av dagliga terrormassakrer mot israeler, även om Arafat hade velat det (vilket han inte ville). Arafat förklarade tvärtom att processen var död, naturligtvis utan att komma med ett eget fredsförlag som svar, och utan att nämna att den palestinska myndigheten var inblandad i starten av den i förväg planerade intifadan, enligt vad Arafats ministrar också har erkänt i efterhand.

    .

  11. skurt

    linus,

    jag anser termen palestina och palestinier om invånare i dåtidens transjordanien vara missvisande såvida den inte enbart avser mandatets namn.
    samma år som det brittiska mandatet lades hos nationernas förbund 1922 bildades en separat transjordansk administration.åtminstone 1924 poängterades de båda geografiska entiteterna i det brittiska mandatets rapporter (exempelvis ”mandate for palestine” respektive ”mandate for transjordan”) och rapporterna för palestina till nationernas förbund har naturligt nog inte avhandlat transjordaniens affärer.i dessa rapporter kan man läsa sig till att med palestina menas inte transjordanien annat än i samband med just mandatets namn.exempelvis när 1922 års folkräkning i palestina avhandlas är transjordaniens invånare inte inkluderade.och 1928 erkände storbritannien även en transjordansk regering inom mandatet.
    http://domino.un.org/UNISPAL.nsf/db942872b9eae454852560f6005a76fb/a87d21f4e57f2d0f052565e8004bace0!OpenDocument
    http://domino.un.org/UNISPAL.NSF/9a798adbf322aff38525617b006d88d7/a682cabf739febaa052565e8006d907c!OpenDocument&Highlight=2,census

  12. Linus

    Anna, en del av mitt svar till Skurt ovan väntar på att du godkänner det.

    Svar till Skurts senaste kommentar till mig:

    Det bindande Mandatet (the Trust) upprättades på San Remo-konferensen den 24 april 1920, och dess innehåll definierades i Sèvres-traktatet den 10 augusti 1920. Detta dokument refererar till hela mandatområdet, inkl. det som ligger öster om Jordanfloden som ingående i det område i vilket det judiska nationalhemmet ska upprättas.

    I artikel 25 framgår att endast i det område som ligger öster om Jordanfloden kan skapandet av det judiska nationalhemmet ”senareläggas” eller blockeras av mandatären, efter godkännande från Nationernas Förbund. Denna möjlighet utnyttjades av Storbritannien den 16 september 1922, som specificerade detta i ett bindande appendix i form av ett memorandum till mandatet.

    Nationernas Förbund godkände enhälligt det bindande mandatet (Trust) den 24 juli 1922, och det började gälla den 29 september 1923.

    Området öster om Jordanfloden utgör ca. 78% av det ursprungliga mandatområdet. Jag har inte kallat Jordanien Palestina. Däremot är det självklart att dess befolkning per definition är arabiska palestinier, eftersom de var invånare i det palestinska mandatet. När området öster om Jordanfloden gavs till en emir från dagens Saudiarabien (Hedjaz), Abdallah, som upprättade Transjordanien där (låt vara att britterna fortfarande hade stor översyn genom ett särskilt mandat), förändrar inte faktumet att befolkningen var arabiska palestinier som nu blev transjordanska medborgare.

    Därför är det helt korrekt att kalla invånarna för palestinska araber (palestinier) tills de påtvingades Transjordanskt medborgarskap.

    Vår diskussion handlar om hela befolkningen i det ursprugliga mandatområdet, och hur och när och var de fick medborgarskap/självständighet. I det sammanhanget är det korrekt att notera att alla palestinska araber boende öster om Jordanfloden fick Transjordanskt medborgarskap.

  13. skurt

    tack själv linus för dina kommentarer!

    det är ingen tvekan om att intifadan (och i anslutning ->b å d a<- sidors våld) och de båda inhemska opinionerna påverkade samtalsklimatet negativt och begränsade manöverutrymmet för förhandlingsteamen,inte minst i dyrbar tid som gick till spillo.clintonparametrarna senarelades som exempel olyckligtvis.men samtal och förhandlingar på olika nivåer fortsatte trots allt efter camp david,efter intifadans utbrott,efter clintonparametrarna,och efter taba fram till det israeliska valet (taba genomfördes utan usa:s förhandlingsteam enbart två veckor innan det israeliska valet februari 2001,och saeb erekat och gilad sher jobbade efter taba men före valet med att få till stånd ett toppmöte mellan arafat och barak).

    att förhandlingarna därefter inte fortsatte är en naturlig följd av att barak förlorade och att sharon var uttalad motståndare till camp david-förhandlingarna med efterföljd.såväl före som efter intifadan.intifadan förändrade alltså inte sharons inställning att ej förhandla fram en livskraftig palestinsk stat.det handlade inte om att som svar på våldet på obestämd tid skjuta fram fortsättningen på förhandlingar inkluderandes de framsteg som hittills gjorts,snarare kan man se intifadan som en räddningsplanka för sharon att motivera hans motstånd till vad som hittills framförhandlats.

    men nu stannade det inte där;det var barak som två dagar efter valförlusten i ett brev till bland andra usa:s president george w. bush först dödförklarade resultatet av de senaste månadernas förhandlingsrundor och de förslag barak lagt fram (likt han för övrigt även gjorde efter camp david)-inte arafat som du låter antyda.och han hänvisade i detta brev inte till det palestinska våldet(som var tunnsådda på självmordsdåd de första månaderna)utan som främsta orsak till,som det hette, ”palestinska ledarskapets brist på tillräcklig vilja till kompromisser”.
    http://www.mfa.gov.il/MFA/MFAArchive/2000_2009/2001/2/Barak%20to%20Bush-%20Sharon%20is%20not%20bound%20by%20negotiating

    på sin höjd har arafat därefter,sedan plo prövat sharons vilja,kommit till liknande slutsats:förhandlingsprocessen är död.-inte så märklig slutsats då palestinierna knappast kan sluta avtal utan israelerna.skillnaden mot tidigare runda är att denna gång satt inte barak i en sådan sits att han kunde uppliva denna dödförklarade förhandlingsprocess ens om han hade velat.(för kronologisk återgivning se charles enderlin ”shattered dreams” s.360 eller jeremy pressmans ”visions in collisions”,se även gilad shers ”within reach”).

    arafat välkomnade för övrigt det saudiska initiativet-sharon gjorde det inte.arafat förklarade i en debattartikel i new york times februari 2002 att implementerandet av generalförsamlingsresolution 194 även måste ta hänsyn till israeliska demografiska intressen.geneveinitiativet;innehållandes territoriella landbyten och i praktiken ingen rätt till palestinskt återvändande inom israel,är inte undertecknat av arafat men dock välkomnat av honom.sharon däremot gjorde det inte.

    sammantaget vill jag mena att det var israelregeringarna barak och sharon som stängde dörren för en kompromiss som låg nära clintonparametrarna-inte plo:s ledning.israels premiärminister ehud olmert har för israeliska regeringenss del på senare tid öppnat dörren igen-frågan är för hur länge?

  14. skurt

    linus,
    vad jag sade var att jag anser termen palestina och palestinier missvisande ”såvida den inte enbart avser mandatets namn”.jag vidhåller detta.din argumentation bygger egentligen på just mandatets namn från den tid storbritannien i enlighet med mandatet bestämmer riktningen för detta område öster om jordanfloden.men som jag pekade på tidigare-även här söker storbritannien åtminstone från 1924 markera åtskillnad på territoriet (”mandate of palestine and transjordan”).inte så konstigt med tanke på att man 1923 erkände transjordanien som en stat på väg mot oberoende.detta erkännande som oberoende uteblev dock från storbritanninien tills 1946.

    bit för bit tar,eller överförs av storbritannien till,transjordanien dock fler och fler funktioner som kännetecknar en självständig stat.emiren får exempelvis redan i mandatets inledning rätt att inneha en egen polisstyrka.1928 utropar sig transjordanien som just oberoende och med egen regering (fortfarande dock utan det brittiska erkännandet).året därpå installeras ett lagstiftande råd.några år senare får transjordanien även rätt att placera ut konsulat i arabiska stater.alltmedan storbritannien i palestina söker begränsa och kontrollera arabisk invandring från transjordanien in i palestina och självklart enligt mandatet har rätt att förhindra judiska överflyttningar till transjordanien.redan under mandatets första år har alltså i praktiken två olika entiterter skapats;palestina och transjordanien.

  15. Linus

    Skurt,

    Valet av Ariel Sharon i februari 2001 kom efter att Arafat tackat nej till erbjudandet om 97 % av områdena och efter Taba. Israel och palestinierna konstaterade i ett gemensamt uttalande efter Taba att de inte kommit överens. Det bodde främst på flyktingfrågan. Gällande bosättningarna hade den palestinska delegationen dragit tillbaka kompromisser från Camp David, där de hade accepterat att åtminstne två bosättningsblock skulle inlemmas i Israel. ”Ingenting var accepterat förrän allt är accepterat” kom båda prterna överens om, men palestinierna drog sig alltså tillbaka även från tidigare accepterade ”principer”.

    I det läget, och efter Israels obesvarade sluterbjudande, fanns det förstås ingen anledning för Sharon at fortsätta tala ”med en vägg”. Du menar att detta faktum betyder att Israel tog initiativet till att sluta förhandla. Jag – och de flesta andra – menar att erbjudandet var gjort. Arafat gav inte ens ett eget moterbjudande (trots att alla arabländer uppmanade honom att godta erbjudandet), reste sig från bordet och åkte hem, där han startade en avtalsvidrig intifada. Saudiarabiens USA-ambassadör Bandar kallade Arafats irrationella vägran för ”kriminellt”.

    Gällande dina kommentarer om Jerusalem, så erbjöds Arafat en huvudstad i östra Jerusalem, samt delad suveränitet över Tempelberget. Arafat sade nej.

    Det du säger om mandatet är helt i linje med det jag lagt fram, och framgår i länkarna du bifogar. Det är självklart att folkräkningen i Palestinamandatet, beställd den 1 september 1922 och genomförd i oktober inte inbegrep Transjordanien, eftersom Storbritannien dessförinnan (den 16/9) formulerade sitt memorandum om avstyckning av Transjordanien). Likaså är det självlart att denna åtskillnad görs 1924. Så jag förstår inte riktigt ditt argument.

    Palestina finns endast som beteckning på ett mandatområde. Det jag säger är att de palestinska araberna, dvs den arabiska befolkningen i det ursprungliga Palestinamandatet, fick självständighet på 78 % av territoriet, nämligen i allt det som låg öster om Jordanfloden. Så vida vi accepterar att det finns något som heter Palestina, dvs mandatområdet, så är det ett faktum att Transjordanien (som betyder på andra sidan Jordanfloden), dagens Jordanien, ligger på 78 % av Palestina, och att dess invånare, som idag kallas jordanier, var/är palestinska araber. På samma sätt som somliga fortfarande vill kalla de israeliska araberna för ”palestinier”. Detta är ett faktum, helt oavsett britternas administrativa uppdelningar.

    Det är mycket enkelt. Israel ligger på ca. 13 % av det historiska Palestinamandatet och Jordanien på ca. 78 %. Det forna mandatets judar har alltså fått en extremt liten del jämfört med mandatets araber.

  16. skurt

    linus,du lade nu fram en förklaring till v a r f ö r sharon dödade förhandlingar längs med eller nära clintonparametrarna.en ansvarsfull israelisk regering kunde ha låtit bli att dra tillbaka sitt stöd för principerna kring dessa även om plo och israel vid tidpunkten hade avgörande meningsskiljaktigheter.man kunde också ha hållit fast vid sina maxpositioner vid tabasamtalens upplösning.om man nu som barak i ovanstående länkade intervju säger sig vilja ”demaskera” arafat hade en sådan ”generös” position ytterligare kunnat tjäna baraks syfte för detta.ingetdera gjorde barak.i stället får man intrycket av att barak inte riktigt vill kännas vid viktiga delar.

    och du måste naturligtvis vara medveten om att likud och även sharon inte ville gå i närheten av clintonparametrarnas innehåll.vem som spelar vägg är i jämförelse ståndpunkterna arafat och sharon,till skillnad från baraks,tämligen ointressant.en del av taba-förhandlarnas övertalningsförmåga baserade sig just på att påpeka att man tillhörde den israeliska vänstern,och att ett sådant erbjudande som i taba kommer inte palestinierna få tillbaka på många år.väl medvetna om att barak skulle förlora valet.alltså;man målade upp bilden av sig själva som tillhörandes en yttergruppering inom israelisk politik.vilket man också var.

    att vänsterns förhandlingsteam kom överens om flyktingfrågan i geneveinitiativet,till skillnad från i taba(då yossi beilin i båda fallen var tongivande delegat)är väl ett ytterst bra exempel på vad som skulle kunnat inträffa hade sharonregeringen intagit en positiv,men avvaktande,inställning till vad som framförts i taba.men just denna del markerar även barak åter ett tydligt avståndstagande från beilins idé att inkludera resolution 194.trots att beilin söker en överenskommelse där ”rätten till återvändande” i praktiken inte medges.

  17. skurt

    angående att arafat tackade nej till 97 procent vill jag säga att så där skulle vi kunna spinna vidare;israel tackade nej till 100 procent,israel och plo erbjöd implicit varandra inte en lösning på 99 procent osv osv.så låt mig en stund fortsätta att göra det.låt oss gå in åtminstone lite mer i detalj.för att sammanfatta parternas ståndpunkter:

    utgår vi från de dokument eu:s miguel moratinos presenterade från taba-samtalen så erbjöd israel plo 94 procent av västbanken,3 procent genom landbyten,minus begäran om 2 procent av västbanken att hyra i x antal år.antagligen är det dessa sammanlagda 97 procent du syftar på.men hur kan arafat sägas ha tackat nej till 97 procent av vad han begärde (vilket initialt var 100 procent och i taba 96.9 procent av v ä s t b a n k e n) när israel erbjöd palestinerna som mest 94 procent av det?

    den palestinska delegationen presenterade en karta där man erbjöd följande förslag: palestinierna bildar stat på 96.9 procent av västbanken samt erhåller 3.1 procent genom landbyten.ingen uthyrning till israel av västbanksterritorium medgavs.hyra av territorier är inte nämnt i parametararna och amerikanernas svar efter fråga från arafat kan bara tolkas som att palestinierna i enlighet med parametrarna har rätt att neka israel dessa(enderlin ”shattered dreams” s.342).

    clintonparametrarna talade om en palestinsk stat på 94-96 procent av västbanken samt 1-3 procent borde vara föremål för landbyten.dessa palestinska 0.9 samt 0.1 procent kan likt den israeliska begäran om hyra av territorier således sägas ligga utanför parametrarna.med i beräkningen av parternas procenterbjudanden måste också frågan vara om vems ingenmanslandet skulle tillhöra och vad som utgör jerusalem då parterna har olika uppfattningar om det.så procenttalen som dokumentet presenterar är baserade på parternas egna uppfattningar om territoriets utsträckning.

    vad gäller ditt påstående att arafat inte kom med egna förslag,så kan jag till stor del hålla med dig om att kompromissförslagen från det palestinska förhandlingsteamet var tunnsådda i just camp david.palestinierna ville inte ha detta möte vid denna tidpunkt och var dåligt förberedda.men motförslag förekom;bland annat presenterades en karta där palestinierna medgav bosättningar,inkluderandes cirka 30-35 procent av det dåvarande antalet bosättere och ca 2.5 procent av västbankens yta,att hamna under israelisk suveränitet,exempelvis i ariel och etzion/eftrat.dock var de inte markerade som block utan som mängder av små öar bundna med virtuella linjer-vill säga vägar som inte finns-för att snabbt viftas undan som orealistiska(inget kontinuerligt israeliskt territorium) och otillräckliga (för få bosättare och för liten yta) av israelerna.(enderlin ”shattered dreams” s.242,sher ”within reach” s.95).i taba var det dock en helt annan situation där båda teamen kom med förslag-motförslag-försök till kompromisser,samt presenterade egna kartor.precis vad du efterlyste.
    http://domino.un.org/UNISPAL.NSF/2ee9468747556b2d85256cf60060d2a6/cea3efd8c0ab482f85256e3700670af8!OpenDocument

    jag känner inte igen din beskrivning att palestinierna i cd erkände och drog tillbaka överenskomna principer,antydandes punkter avsedda att ej dras tillbaka utan bygga vidare på.tvärtom accepterade man under förhandlingarnas gång principen om landbyte.p r i n c i p e r för vilka bosättningar som israel kunde annektera-är något jag inte kan erinra mig någon överenskommelse om.jag har inte hittat den informationen i den dokumentation jag tagit del av.enbart att man under förhandlingarnas gång presenterat förslag eller kartor där dessa områden i en deal skulle annekteras av israel.det är dock inte detsamma som principer.kanske ska du utveckla och specificera dig med relevanta hänvisninar.

  18. skurt

    angående tempelberget så accepterade palestinierna israelisk suveränitet över delar av västra muren-nämligen det som definieras som klagomuren.men ett palestinskt accepterande av enbart delar av västra muren kan inte sägas vara fullt förenligt med clintonparametrarna.

    vad gäller suveränitet under haram al-sharif finns två alternativ i clintonparametrarna för parterna att välja,där bara alternativ 2 talar om delad suveränitet vad gäller utgrävningar under haram al-sharif medans alternativ 1 talar om att båda parter avstår rätten att göra utgrävningar under haram al-sharif och bredvid muren.

    alternativ 1 betyder i praktiken att israel skulle kunna äga suveräniteten i ett område under haram al-sharif om judendomens innersta helgedom skulle finnas därunder.det finns goda grunder att anta att så kan vara fallet och självklart är det också etablerad judisk tro.dessutom;i den palestinska kommentaren med önskan om förtydligande pekade man på att clintonparametrarna antyder en sådan israelisk suveränitet.men så länge helgedomen inte är lokaliserad kan man tycka att israel inte har tillräcklig grund att stå på att kräva suveränitet under haram al-sharif enligt alternativ 1 så länge dess läge med säkerhet inte lokaliserats och fastställts.det råder dock ingen tvekan om att de förhandlingar som behövde komma till stånd i anslutning skulle komma att stöta på patrull.

    israel krävde dock en annan formulering i relation till tempelområdet i sina reservationer till clintonparametrarna och barak var som jag tidigare anförde motståndare till att överföra suveränitet till palestinierna vad gäller tempelberget.medans det kan råda tolkningstvist om huruvida palestinska hållningen efter parametrarna och i taba ligger inom ramen för parametrarna (vilket dom om än inte nödvändigtvis i teorin,men väl i praktiken svårligen kan göra),råder det ingen större tvekan om att baraks hållning är inkompatibel med dessa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s