Sitter hemma hos min vän Pernilla i La Paz, Bolivia och pysslar vid datorn medan hon håller konstkurs för några barn som har en svensktalande förälder. Jag har börjat sortera mina intryck och alla hunddratals bilder som jag lyckats ta under min resa, trots att jag beslutade mig för att lämna systemkameran hemma. Hjärnan har börjat ställa in sig på att det snart är dags att åka hem. Tiden har gått fort, samtidigt som det känns som att jag varit borta i en evighet. Jag är så himla lycklig och tacksam över att jag kunde göra den här resan och bara sticka från allt så här i Januari. Jag kommer att leva länge på det. Känner mig fulltankad med ny energi tack vare alla intryck, äventyr, softande i värmen och möten med underbara människor. Och att få ta del av två av mina bästa vänners vardag, möta deras kompisar och familjer.

En av Pernillas två fina döttrar, Emilia

Pernilla och jag har känt varandra sedan första klass och vi gick tillsammans i skolan till nian då jag började i Södra Latin och hon gick kvar i Täby. Men vi umgicks nästan lika mycket ändå och fram till hon flyttade till Bolivia 2006 hördes vi dagligen, med undantag för några perioder i livet. Hon är som en syster för mig. Så jag har saknat henne något enormt, vi har setts i Sverige vid några tillfällen men jag har hela tiden drömt om att kunna åka hit och vara med henne och familjen här. Hon har två fantastiska barn, Florencia och Emilia och en grym man, Panhci. Sen är det massor av folk runt dem hela tiden, folk från olika delar av världen som kommer och går här i huset och Panchis stora familj. Det har varit jättekul att vara en del av det ett tag, även om det varit ganska kort.

Både i Santiago och här har vi gjort utflykter till vackra ställen i bergen. Jag gjorde en fantastisk – men sjukt lååång bussresa från Santiago till Arica i Norra Chile – 30 timmar tog den. Där fick jag en dag på stranden och sov över till nästa dag när det var 10 timmar till innan jag var framme i La Paz. Bussen gick upp på 5 000 meters höjd och sedan ner igen till 4 500. Hade ju hört talas om att det kunde vara lite jobbigt med höjden, men blev rätt förvånad att jag däckade totalt. Men efter många koppar cocate och ompyssling med mat och sömn var jag på fötterna igen.

Jag har helt klart fått mersmak på att resa mer i Sydamerika, och framför allt hoppas jag att snart kunna besöka mina vänner här igen.

Jag har verkligen fallit för den här staden, den överraskar mig hela tiden – positivt. Och alla människor jag träffar är så himla schyssta, jag känner mig välkommen och hemma.

Det är varmt. Över 30 grader mitt på dagen. På gränsen till för varmt enligt de flesta. Jag är väl den som klagar minst, tycker att det är så underbart och kroppen mår bättre än på länge. Kvällspromenaderna i värmen är magiska.

På måndag ska jag ta bussen först till norra Chile och sen vidare till Bolivia där jag ska få träffa Pernilla, min vän sedan barndomen. Hon bor där och har familj nu.

Lite bilder tagna med telefonen, grejar inte att få bildtexterna under varje bild från Iphonen, så lite kommentarer först. Fler bilder kommer när jag fått tillfälle att tömma kameran.

Gatuhundarna här är helt fantastiska. Organisationer ser till att de är rena och vaccinerade. De rör sig vant bland människorna som visar dem respekt och ger dem mat och kärlek. Underbart att se dem stå och vänta på grönt ljus innan de går över gatan och att ligga i parkerna tillsammans med folk.

Hur ska man kunna leva utan avocadon här?? Och tomaterna.

Det var starkt att besöka Diktaturmuseet. Det var fint och värdigt. Bilden föreställer ett vackert minnesrum över de som mördats under diktaturen. Jag minns demonstrationerna som mina föräldrar tog med mig på ”Chile, Chile Solidaritet”. Tror det haft en viktig del i att jag sen engagerat mig politiskt för fred och rättvisa.

En eftermiddag kollade vi in vackra fasadmålningar av lokala ungdomar i ett ganska fattigt område. Sååå grymt!

Att vara vegan här har inte varit svårt, blev överraskad av att se anarkister vid så gott som varje tunnelbanestation stå och sälja veganmackor!

Som varje år sedan jag började jobba på Palestinagrupperna har det hänt så otroligt mycket när det gäller solidaritetsarbetet för Palestina, mycket mer än när jag började för sådär åtta år sedan. Då var PGS inblandade i det mesta som ordnades, nu sker det så mycket att jag missar saker. Fackföreningar, teatrar, aktivistorganisationer, partier, ungdomsförbund och enskilda är på olika sätt mycket aktiva. Och det är fantastiskt!

Det bästa med året har varit BDS-framgångarna (bojkott, desinvestering och sanktioner), här i Sverige och internationellt. BDS-kampanjerna har satt den press på Israel som internationella samfundet borde stå för, vilket bevisats genom att det kommit vansinniga lagar och lagförslag som vill förbjuda BDS och göra livet svårt för frivilligorganisationer som jobbar för ett slut på ockupationen.

Jag är stolt över mycket som vi gjort det här året, och jag är självkritisk till en hel del som kunde blivit mer och bättre. Sodastreamkampanjen var väldigt lyckad (sista ordet är inte sagt dock) och sen vårt temanummer Kolonialism och apartheid som blivit uppmärksammad och läst av väldigt många. Jag är stolt över att vi gjorde det och min övertygelse är att det snart inte kommer att vara kontroversiellt att tala om Israels politik som apartheid.

Samtidigt som det hänt mycket positivt i solidaritetsarbetet för en rättvis fred och ett fritt Palestina, har det tyvärr inte skett några positiva förändringar på plats i Palestina. Ockupationen fortgår med våld, förtryck, arresteringar, markstölder, murar, vägspärrar, husrivningar och Gaza är fortfarande under blockad. Så vi måste kämpa vidare ännu hårdare med att sätta press inte bara på Israel utan också mot regeringen och EU att agera. Inte bara genom ord, utan i handling.

Hoppas att 2012 blir året när det införs sanktioner mot Israel.

Jag kommer att fira nyår på ett flygplan på väg till Latinamerika. Första anhalten är att hälsa på Kim i Santiago och sedan ska jag vidare till Pernilla i La Paz. Det känns lyxigt att ta tre veckors semester så här i januari och lite nervöst att vara borta från kontoret, men det ska bli väldigt skönt för det blev inte så mycket ledigt i somras.

Om det blir möjlighet kommer jag att uppdatera bloggen under resan.

gott nytt år!

Jag var så himla kär i honom i högstadiet – det var många tjejer som var det. Han var snygg och väldigt spännande, hade redan då galna och spännande historier att berätta som imponerade på tjejerna i Täby. Han var väl inte drömkillen i några föräldrars ögon direkt, inte mina heller. Men vi blev i hop i sjuan och jag minns att han hade ett stort hjärta. Det sa jag till honom nu, och efter att vi pratat ganska länge så förstod jag att han har det fortfarande. Och det sa jag.

Han frågade vad jag gjorde och jag berättade att jag jobbar med solidaritet för Palestina.

- Så det sitter i, sa han, det där stod du ju för redan när vi var tonåringar. Du kämpade alltid för rättvisa, när jag tänker på dig är det det jag minns.

Hur går det för dig då, Lasse frågade jag. Förstår att du har ett tufft liv.

- Jag är fortfarande lilla Lasse här inne, sa han och pekade mot huvudet. Jag har missbrukat heroin i 23 år, så det har varit tufft. Det är tufft. Jag bönar och ber om hjälp från samhället, men jag får ingen. Jag har verkligen försökt, men nu tror ingen på mig längre. Så det är kört. Jag var gift i 11 år och hon klarade att bli ren så jag håller mig långt borta från henne och är lycklig att hon klarade det, jag skulle dra ner henne i fördärvet igen.

Det var då jag sa att han fortfarande verkar ha ett stort hjärta trots det hårda livet.

Han berättade om sin mamma som han höll sig borta från i många år, men började träffade igen när pappan var borta. Jag tyckte om henne. Hon städade i vår skola och hade det tufft. Precis som Lasse. Han var ju bara en liten kille då, 13-14 år i en av Stockholms rikaste kommuner. Visst hade han punkfrisyr och såg ganska hård ut, men han var en mjuk kille inuti. Men de vuxna dömde ut honom redan då, gav upp tidigt. Han fick skulden för allt. Inget socialt skyddsnät fångade upp honom. Det är så jävla sorgligt. Jag blir förbannad när jag tänker på det, att den där präktiga jävla rika kommunen inte klarade av att få honom på en annan bana.

När jag skulle gå frågade han om jag ville köpa Situation Stockholm, jag har ju redan fyra ex av det där numret men det sa jag inte, utan sa okej men hann inte ta upp pengarna innan han gav mig den och ändrade sig.

- Nä, du ska fan få ett ex gratis. I julklapp.

Jag fick verkligen inte lämna pengar och hans polare kollade väldigt konstigt på honom när han övertygade mig om att han ville ge mig den gratis.

Ja livet kan verkligen ta olika vägar. Det var ett fint möte, sorgligt men fint.

Jag brukar dra mig för att göra de där insättningarna, för de nya reglerna om penningtvätt kräver en massa intyg och frågor och bevis varifrån pengarna kommer och ofta är det något som saknas. Det är ju också en ganska hög avgift när man sätter in pengar på organisationens postgiro. I dag mitt under julstresse mötte jag en snäll kille i kassan på Nordea. När jag sa vart pengarna skulle sättas in sa han ”egentligen kostar det ju att sätta in pengar, men vi struntar i det eftersom…” så var han tyst en stund och tittade på pappret där det stod Palestinagrupperna och sa sen ”eftersom det är jul!”.

Det var fint tycker jag. En liten grej egentligen, men det värmde.