Anna Wester

Familjen Maldonados balkong i La Paz

Sitter hemma hos min vän Pernilla i La Paz, Bolivia och pysslar vid datorn medan hon håller konstkurs för några barn som har en svensktalande förälder. Jag har börjat sortera mina intryck och alla hunddratals bilder som jag lyckats ta under min resa, trots att jag beslutade mig för att lämna systemkameran hemma. Hjärnan har börjat ställa in sig på att det snart är dags att åka hem. Tiden har gått fort, samtidigt som det känns som att jag varit borta i en evighet. Jag är så himla lycklig och tacksam över att jag kunde göra den här resan och bara sticka från allt så här i Januari. Jag kommer att leva länge på det. Känner mig fulltankad med ny energi tack vare alla intryck, äventyr, softande i värmen och möten med underbara människor. Och att få ta del av två av mina bästa vänners vardag, möta deras kompisar och familjer.

En av Pernillas två fina döttrar, Emilia

Pernilla och jag har känt varandra sedan första klass och vi gick tillsammans i skolan till nian då jag började i Södra Latin och hon gick kvar i Täby. Men vi umgicks nästan lika mycket ändå och fram till hon flyttade till Bolivia 2006 hördes vi dagligen, med undantag för några perioder i livet. Hon är som en syster för mig. Så jag har saknat henne något enormt, vi har setts i Sverige vid några tillfällen men jag har hela tiden drömt om att kunna åka hit och vara med henne och familjen här. Hon har två fantastiska barn, Florencia och Emilia och en grym man, Panhci. Sen är det massor av folk runt dem hela tiden, folk från olika delar av världen som kommer och går här i huset och Panchis stora familj. Det har varit jättekul att vara en del av det ett tag, även om det varit ganska kort.

Både i Santiago och här har vi gjort utflykter till vackra ställen i bergen. Jag gjorde en fantastisk – men sjukt lååång bussresa från Santiago till Arica i Norra Chile – 30 timmar tog den. Där fick jag en dag på stranden och sov över till nästa dag när det var 10 timmar till innan jag var framme i La Paz. Bussen gick upp på 5 000 meters höjd och sedan ner igen till 4 500. Hade ju hört talas om att det kunde vara lite jobbigt med höjden, men blev rätt förvånad att jag däckade totalt. Men efter många koppar cocate och ompyssling med mat och sömn var jag på fötterna igen.

Jag har helt klart fått mersmak på att resa mer i Sydamerika, och framför allt hoppas jag att snart kunna besöka mina vänner här igen.

Befinner mig som sagt i Santiago i Chile på Semester. Min vän Kim (för bloggens trogna följare känd från första frihetsflottan/Ship to Gaza) bor och pluggar här sedan mer än ett år tillbaka. Att få träffa henne igen och för en kort stund få ta del av hennes liv här känns så himla kul. Då och då grips jag av en overklighetskänsla när jag inser att jag faktiskt är här. Äntligen. Vi har haft mycket att snacka ikapp.

Jag har verkligen fallit för den här staden, den överraskar mig hela tiden – positivt. Och alla människor jag träffar är så himla schyssta, jag känner mig välkommen och hemma.

Det är varmt. Över 30 grader mitt på dagen. På gränsen till för varmt enligt de flesta. Jag är väl den som klagar minst, tycker att det är så underbart och kroppen mår bättre än på länge. Kvällspromenaderna i värmen är magiska.

På måndag ska jag ta bussen först till norra Chile och sen vidare till Bolivia där jag ska få träffa Pernilla, min vän sedan barndomen. Hon bor där och har familj nu.

Lite bilder tagna med telefonen, grejar inte att få bildtexterna under varje bild från Iphonen, så lite kommentarer först. Fler bilder kommer när jag fått tillfälle att tömma kameran.

Gatuhundarna här är helt fantastiska. Organisationer ser till att de är rena och vaccinerade. De rör sig vant bland människorna som visar dem respekt och ger dem mat och kärlek. Underbart att se dem stå och vänta på grönt ljus innan de går över gatan och att ligga i parkerna tillsammans med folk.

Hur ska man kunna leva utan avocadon här?? Och tomaterna.

Det var starkt att besöka Diktaturmuseet. Det var fint och värdigt. Bilden föreställer ett vackert minnesrum över de som mördats under diktaturen. Jag minns demonstrationerna som mina föräldrar tog med mig på ”Chile, Chile Solidaritet”. Tror det haft en viktig del i att jag sen engagerat mig politiskt för fred och rättvisa.

En eftermiddag kollade vi in vackra fasadmålningar av lokala ungdomar i ett ganska fattigt område. Sååå grymt!

Att vara vegan här har inte varit svårt, blev överraskad av att se anarkister vid så gott som varje tunnelbanestation stå och sälja veganmackor!