Anna Wester

Nu är det svårt att ta sig upp på morgonen, det känns som att stiga upp mitt i natten och när klockan är fyra på eftermiddagen är det kolsvart utanför fönstret och när arbetsdagen är slut så orkar man knappt ta en fika på vägen hem. Oktober och november känns lite som en transportsträcka, som en mörk tunnel man måste ta sig igenom för att sedan möta den långa och kalla, men ändå ljusare vintern. Pratade med en person som flyttat relativt nyligen till Sverige, och som hade noterat att alla människor försvann under vinterhalvåret. Han upplevde det som att folk sluter sig på hösten, skrattar mindre, umgås mindre för att sedan blomma ut på våren. Att han undrat var alla kom ifrån när Medis förra våren plötsligt fylldes av skrattande glada människor.

Det ligger något i det, även om hösten och vintern, framför allt december har många fina stunder också. Jag har ju börjat gilla julen under senare år.

Den här hösten/vintern känns speciell. Jag har äntligen fått möjligheten att resa till Chile och Bolivia som jag längtat efter så länge. Jag har två av mina närmaste och bästa vänner boende där, Pernilla i Bolivia och Kim i Chile. Har pratat länge om att åka dit och när pengarna har funnits har jag inte haft tiden och vice versa. Nu har jag insett att jag kommer att ha svårt att göra en riktig långresa som jag kanske egentligen skulle vilja, så med tre veckors innestående semester bokade jag en resa i januari. Jag åker på nyårsafton.

Det ska bli så fantastiskt att se och uppleva en för mig ny del av världen, träffa mina vänner som jag längtat så mycket efter. Och få värme och sol.

Längtar.