Mitt Iphonefoto från demonstrationen dagen efter attacken mot Ship to Gaza
I morgon är det ett år sedan israeliska armén attackerade Ship to Gaza och Frihetsflottan på internationellt vatten. Nio passagerare dödades och många skadades. Vi var många som befarade att skeppen skulle stoppas, det hade ju Israel förvarnat om. Men få kunde drömma om att de skulle använda så brutalt våld att flera människor miste livet. Det är extra upprörande att de gjorde det på internationellt vatten och att de har kommit undan med det trots omvärldens fördömanden. Som alltid när det gäller Israel och folkrättsbrott. Omvärldens reaktioner stannar vid ord och det blir aldrig några kännbara konsekvenser i form av sanktioner eller avbrutna samarbeten.
Det var dramatiska dagar även för oss här hemma som jobbat med detta länge innan och som under resan och i synnerhet efter attacken ordnade manifestationer och mötte media och en orolig allmänhet. Samtidigt var vi sjuka av oro för våra vänner ombord och tiden när vi inte visste vad som hade hänt dem känns som en evighet, det är först efteråt man förstått att det handlade om några dagar. Jag hade flera vänner ombord, bland annat en av mina närmaste vänner, Kim. När jag nu läste igenom mina blogginlägg fick jag känslorna tillbaka, sorgen över att de inte kom fram till Gaza där människorna väntade på dem, sorgen över att människor mördades, ilskan över israels agerande och oron och förvirringen över vad som hänt våra vänner på grund av att utrikesdepartementet inte fick besked från Israel. Mina inlägg är röriga och jag minns att jag ville skriva, men pratade konstant i telefonen.
Det positiva som kom ut av allt var att många människor fick upp ögonen för situationen i Gaza och ockupationen av Palestina, många många nya engagerade sig. Demonstrationen dagen efter attacken samlade 10 000 personer på Sergels Torg.
Och nu är det dags igen, vi mobiliserar för att skicka en ny större Frihetsflotta med många länder inblandade. Ship to Gaza seglar snart igen för att bryta den illegala blockaden av Gaza. Från folk till folk.
I morgon hålls manifestationer och minnesstunder över hela landet för att uppmärksamma årsdagen av den första Frihetsflottan. Se http://shiptogaza.se/ eller Ship to Gaza Sweden på Facebook för tid och platser.
Nu närmar sig avfärden för den andra Frihetsflottan. Det känns jättebra, men det väcker också många minnen och känslor från den fruktansvärda utvecklingen sist när Israeliska armén attackerade fartygen på internationellt vatten och dödade nio passagerare. Det var hysteriska dagar för oss här hemma som hade vänner och kollegor på båtarna.
Jag hoppas nu att våra länder markerar för Israel att man inte kommer att acceptera att de bordar fartygen den här gången och jag hoppas så att de kommer fram till Gaza. Jag ska försöka hålla bloggen uppdaterad om allt kring Ship to Gaza och länka till aktuella sidor. När jag inte hinner är det twitter som gäller!
Jag är en stor beundrare av filosofen och queerteoretikern Judith Butler och som för så många andra kom hon att spela en stor roll för mig som feminist och jag läste hennes böcker när jag pluggade Genusvetenskap och Queerteori på universitetet. Hon har bland annat skrivit boken Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity.
I går besökte hon vårt kontor och pratade om Palestina Israel-konflikten och vikten av bojkotter mot israel så länge ockupationen pågår. Hon var fantastisk och klockren i sina resonemang. Hon är i Sverige för flera olika framträdanden. Att hon hamnade hos oss beror på att hon känner min kollega Jonatan från arbetet med Frihetsteatern i Jenin där hon sitter i styrelsen. Det var ett litet spontant icke annonserat möte där vi bjudit in en del organisationer, några politiker och akademiker som vi vet känner till Judith Butlers teorier om genus.
Hon uppmanade alla att stödja BDS, det palestinska ickevåldsinitiativet om bojkotter, desinvesteringar och sanktioner av Israel tills dess ockupationen upphör. Hon oroas över hur Israeliska staten försöker rentvätta ockupationen genom att marknadsföra sig som HBT-vänligt. Hon uppmanade HBT-rörelsen att ta avstånd från alla former av förtryck, alltså även det mot det palestinska folket.
Det var en stor dag i går och jag är så himla glad att jag fick chansen att träffa henne och lyssna till hennes kloka ord.
Taget med min Iphone. Det var en annan som fotade så bilder kommer på PGS hemsida sen.
Palestinierna måste få samma stöd för sina ickevåldsliga protester, som andra får. Israels agerande i söndags när de attackerade demonstranter med brutalt våld, skiljer sig inte från det vi sett under demonstrationer i diktaturerna i arabvärlden.
Har en klump i magen över hur den här dagen ska sluta i Palestina. Rapporter kommer redan in om att israeliska armén möter fredliga demonstranter som markerar Nakba (se tidigare inlägg) med brutalt våld. Både på Västbanken och i Gaza.
Tänkte i morse när jag skrev om den israeliska gränspolisen, att det låter missvisande, som att de skulle vara lite snällare än militären. Men så är det inte. Gränspolisen är ofta inblandade i de mest brutala situationer.
Hittade det här filmklippet just, från byn Nabi Saleh i går där två aktivister skadades svårt när den ickevåldsdemonstration de deltog i attackerades av gränspolisen. Se Maan News för bakgrund.
I dag den 15 maj är det Al Nakba-dagen. Jag såg precis att många sprider mitt blogginlägg om Al Nakba från 2010 på sin Facebook, och det går ju bra eftersom ingenting har förändrats. Eller, ingenting har förbättras. Tyvärr blir saker värre. Vi ser till exempel hur Israel skärper greppet kring det palestinska Östra Jerusalem – jag märkte det tydligt när jag var där för två veckor sedan. I går sköts en ung kille ihjäl av israeliska gränspolisen när han demonstrerade för att minnas Al Nakba.
Al Nakba – katastrofen – som blev en följd av staten Israels bildande på 78 % av det historiska Palestina. 500 palestinska byar avfolkades och raserades och över 700 000 palestinier tvingades på flykt.
Al Nakba är inte bara en händelse att minnas, det är något som pågår fortfarande..
I Stockholm i dag ordnar palestinska föreningen en manifestation på Sergels Torg klockan 18.30. Svenska Muslimer för Fred och Frihet ordnar i samarbete med Palestinagrupperna i Sverige och Ship to Gaza Stockholm ett event för att uppmärksamma Al Nakba. Det sker mellan 15.00-18.00 och adressen är Vretenborgsvägen 20. (Tunnelbanestation Midsommarkransen).
I dag är det något sorts rekord i möten – inte om man ser till tiden för möte, är ju ofta på heldagsmöten, utan i antal. Från klockan tio har vi möten hela dagen till vi slutar i eftermiddag. Alla är här på kontoret, så det känns bra och viktiga saker att diskutera. Först ut klockan tio är ett planeringsmöte inför Sjöviksseminariet 4-6 juni. Så nu passar jag på att påminna om det om du inte redan anmält dig.
Sen är det helg och då blir det ju alltid lite jobb, speciellt som vi nu börjat med nästa nummer av Palestina Nu som om allt går väl kommer att ha ny layout. MEN på schemat står också kolonilott och Bajen såklart.
I går efter jobbet var jag nere på lotten och det är så häftigt nu, nya blommor som slagit ut varje gång man kommer. Syrenerna är också på gång och när väl de exploderar i lila nyanser är det fruktansvärt vackert.
I går hade Förgätmigej och mormors Gullviva slagit ut
Det blev en bra resa till Palestina och Israel. Det bästa var nog att få åka ut med PGS samarbetspartner PMRS och se på deras arbete i fält i Hebron. Jag känner mig alltid lite nedstämd när jag kommer hem, det känns så konstigt att ockupationen får fortgå år efter år, ja till och med bli värre, utan att omvärlden gör något. Det är tungt att säga hej då till vänner och inte veta när man kommer tillbaka och att de är instängda bakom en stor jävla mur.
Sen är det då flygplatsen som är ett kapitel för sig. Ni som har följt bloggen länge vet ju att jag har ganska jobbiga minnen från den där flygplatsen, då det brukar bli timmar av förhör och genomgång av mig och mina saker. Så blev det också den här gången. I samma sekund de förstår att man varit på palestinskt område blir man klassad som, ja jag vet inte vad, man blir behandlad som att de skulle ha hittat flera kilo knark i väskan. Och när det gäller mig så dröjer det ju just bara några sekunder. I tre timmar höll de på och ställde frågor, genomsökte all min packning och även mig. Jag har aldrig fått checka in själv och den här gången fick jag heller inte gå själv till flygplanet, utan tas en bakväg upp i en hiss där det står endast personal på. Nu vet jag att färden i hissen betyder att man är färdigkollad och att man ska eskorteras förbi den andra säkerhetskontrollen där alla andra gå igenom, men första gångerna tyckte jag att det var obehagligt att bli eskorterad bakvägen.
Väl på flygplanet är man helt slut. Flera gånger har jag börjat gråta efter den hårda behandlingen på flygplatsen blandat med att alla upplevelser från resan kommer över mig. Nu har jag ju lite rutin, blir mest arg över att de väljer ut just mig och den här gången en kille till – en svensk kristen pacifist som träffat kyrkoledare i Jerusalem, för den här typen av kontroller. Det känns inte stabilt när andra knappt kollas alls. Han, pacifisten, blev hårdare behandlad än vad jag blev. Han fick höra att han inte var välkommen dit.
Innan jag åkte läste jag på Facebook att det snöade i Stockholm, och det var lite av en chock att komma hem till värsta vinterkylan. Det var i onsdags. Nu är värmen tillbaka och förhoppningsvis för att stanna. Det är full fart på kontoret nu och alltid extra mycket när man varit borta härifrån en hel vecka.
Det kändes konstigt att inte vara i Stockholm på första maj, det är första gången jag inte demonstrerat på jag vet inte hur länge. Men det känns som att Palestina är rätt ställe att vara, att praktisera internationell solidaritet. Det är ju ett av det viktigaste uppdraget här, att visa att omvärlden bryr sig och att vi är många som försöker göra något. Och sen att berätta palestiniernas historier vidare hemma.
Det händer så mycket sjuka saker här, varje gång man kommer hit har det byggts nya murar, nya checkpoints nya bosättningar som byggs eller gamla som expanderat på något strategiskt ställe för att skära av palestinska markområden och byar.
Per Gahrton åkte hem i går på morgonen och det blev en lugn dag, vilket behövdes. Jag träffade kompis som bor och jobbar här – hängde lite. Sen på eftermiddagen kom en fotograf hit som håller på med projekt i Gaza och bodde en natt hos Yvonne. Vi var ute och käkade på Jerusalem hotell på kvällen. Det var trevligt och där träffar man alltid folk man känner från alla möjliga olika länder och organisationer.
