Fruktansvärt och fantastiskt på samma gång
Jag blir mycket berörd när jag läser intervjun med just hemkomne dokumentärfilmaren Niklas Berg i gårdagens DN. Jag tror att jag förstår ungefär hur han känner och tänker på hur det var när jag kom hem från min första resa till Palestina i augusti 2001. Jag har ju varit tillbaka nästan varje år sedan dess (inte under det hemska året 2002 dock) och har många fantastiska och många superjobbiga minnen från de resorna, men när jag tänker på första resan är det speciella känslor.
Det tog tid att smälta alla intryck och då var jag ju ändå politiskt aktiv innan och hade jobbat med Palestina-Israelkonflikten på olika sätt. Jag tror aldrig att jag tjatat sönder min omgivning så mycket som efter den resan, det fanns bara inte något stopp på hur mycket jag kunde prata om alla upplevelser och framför allt de orättvisor som jag sett. (Det skulle varit efter demonstrationerna mot EU toppmötet i Göteborg samma sommar då, jag tjatade rätt mycket om de upplevelserna också!).
Jag var frustrerad över (och är fortfarande) att hur man än beskriver ockupationens konsekvenser, så är det än värre. Man får hålla igen för att bli trodd samtidigt som man förstår att folk man pratar med tror att man överdriver lite. Det är en konstig känsla.
Mitt i intervjun säger Niklas Berg om att vara tillbaka i Sverige:
– Det känns konstigt. Jag vill tillbaka. Det var fruktansvärt att vara där men det var också helt fantastiskt. Jag vill dit och umgås med människor, äta middag och dricka kaffe med dem under olivträden, säger Niklas.
Jo, precis så är det.
Inscannade bilder från min första resa till Palestina 2001. Jag hade en analog kamera med mig då.
Vi fick veta att militären skulle riva tre palestinska hus i Östra Jerusalem, varav ett dagis, så vi åkte dit. Soldaterna försökte köra iväg oss och de journalister som hunnit dit. Men de palestinska familjerna öppnade sina hem för oss och journalisterna, så från ett tak kunde vi följa rivningarna.
Vägspärr
I flyktinglägret Askar Camp i Nalbus på Västbanken
Israelisk soldat på ockuperad mark. Jag hade faktiskt mardrömmar om just honom efteråt, han kändes otroligt labil och brusade upp och fingrade på sin stora M16 hela tiden.
Läs även andra bloggares åsikter om Niklas Berg, Nil’in, muren, IDF, Västbanken, Israel, ockupation, Palestina
Äckligt! Israel beter sig precis som nazisterna och apartheidregimen på samma gång! Det enda positiva är att de gräver sin egen grav samtidigt!
Skrämmande.
Men ändå fascinerande hur det palestinska folket lever och överlever i överhuvudtaget.
Att vara behandlad liksom djur på sin egen mark, i sitt eget land, att se sina egna hus bortrivna och grannar och familjer bortdrivna, är vardaglig trauma.
Men när man river bort deras hus o dagis, vart kommer de att leva i så fall?
Gör man någon omplacering ? Är det flykttingslägret som gäller?
Enligt den IV-e genevekonventionen är det förbjudet för ockupanter att tvinga befolkningen att flytta vare sig enskilt eller i massa (GK IV 49);
Ändå, gör man det.
Och sen talar man om vilja ”att leva i fred”.
Det går inte ihop. Riktigt schizofreniskt.
Skrämmande också att se hur deras arabiska grannar under 60 år låtit dem leva som flyktingar utan att lyfta ett finger för att hjälpa dem, som nåt slags propagandamedel i kampen mot Israel – som man oavsett vad denna nation gör, vill ha bort från kartan.
Om man i ”palestina” (som fortfarande inte är eller har varit en nation) vill ha fred och frihet, bör man välja företrädare som eftersträvar detta, men det har man inte gjort. Om frihet och respekt för rättigheter är vad man önskar sig bör man ju föredra Israel och de värden detta land står för, framför vilken annan arabisk diktatur som helst, och framförallt bör man ju motsätta sig t ex Hamas och deras önskan att bilda en islamistisk stat i regionen.
Istället väljer man våldets väg. Israeliska civila attackeras med raketer och av självmordsbombare (att självmordsattentaten minskat efter att man byggt skyddsbarriären/muren, är det få som talar om! Men det borde väl vara något bra?!).
Den israeliska staten gör vad den kan för att skydda sina medborgares liv och frihet och detta är helt i sin ordning – vilken stat gör inte det? Det är ju statens mest fundamentala uppgift!! De dödsoffer på den palestinska sidan, de problem och det lidande de upplever, är ett resultat av detta krig mot Israel och det moraliska ansvaret för detta ligger INTE hos Israel utan hos Hamas mfl som fortsätter att attackera Isarel – med terrorceller, raketramper osv placerade i flyktinglägren, dvs med mänskliga sköldar.